Reportage

Monika och Carl-Gustaf Severin: – Tyck inte så mycket, utan tyck om

Monika och Carl-Gustaf ”Calle” Severin har levt ett intensivt liv där Guds rike alltid haft prioritet.– När vi mött problemsituationer har vi haft mottot: Tyck inte så mycket, utan tyck om.– Vi har levt med tre viktiga passioner: församlingen, Israel och mission. Det har varit viktigt att lära våra barn att uppskatta församlingen, säger Calle och Monika.Monika växte upp i ett aktivt kristet hem, men Calle har inte samma bakgrund.– Mamma var med i kyrkokören, men hon hade inte någon personlig tro. Hon blev frälst när hon var 82 år gammal och pappa mötte också Jesus innan han dog, säger Calle.

Femtio år i tjänst

Monika och Calle är lika gamla, men en fyller tidigt och en sent på året. Båda har nu nått 70-strecket och Calle har tjänat Gud som predikant och missionär i 50 år. – Idag är inte åldersskillnaden en lika stor sak som den var när vi var unga, när Calle som är yngre fick sitta bak på motorcykeln och jag körde, säger en leende Monika.

Calle växte upp i Gislaved och när han var 14 år hamnade han på ett kristet möte.– Det var Israelmöte och jag blev berörd när jag lyssnade. I det mötet lämnade jag mitt liv till Jesus. Kärleken till Israel väcktes då och har funnits med hela livet.

Så småningom flyttade familjen till Kungälv där Calle gick gymnasiet. Monika minns första gången hon såg honom.– Församlingen hade friluftsmöte i parken i Kungälv; då fick jag se en ung kille i blå sammetskavaj komma gående, säger Monika, som på den tiden var en mycket tillbakadragen ung flicka.

Matten förde samman

Calle blev först kompis med Monikas bror, som fick veta att Calle hade problem med matten och då ställde Monika upp till Calles hjälp.– Det var matten som förde oss samman, vi var bara 16 år.

När Monika och Calle var 18 år förlovade de sig. Monika hade börjat sin utbildning till sjuksköterska i Stockholm och Calle hade fått sin första evangelisttjänst i Södertälje Pingst.– Vi gifte oss 1974, 20 år gamla, och fick en fin lägenhet i Södertälje. Monika hade då en termin kvar i Stockholm.

Åren som evangelist var parets tuffaste tid ekonomiskt. Calles lön låg på 1 500 kronor i månaden och det skulle räcka till hyran på 479 kronor, bil och lite andra utgifter.– Vi hade bara några hundralappar kvar till mat men lärde oss att lita på Gud. Vi vill inte vara utan den tiden i livet, säger han.

Under de åren föddes ett beroende av Gud. Tryggheten skapades att Gud alltid är med. Paret konstaterar att de aldrig känt sig fattiga och alltid kallat sig välsignade.– Det viktigaste vi har är vårt äktenskap, våra barn och våra 14 barnbarn. Rikedomar är inte det som syns på utsidan. Skulle vi förlora allt har vi varandra och det betyder allt.

Gud bearbetade Monika

Monika är sjuksköterska och har levt med en resande evangelist, som tillbringat mycket tid borta från hemmet. Hon berättar att hon var panikslagen för att hamna i den situation som blev hennes liv.

– Jag var rädd och orolig som ung och ville inte att Calle skulle vara borta. Men under åren vi bodde i USA och Calle gick bibelskola hade jag och Gud en tid av process.

På dagarna var Monika hemma med barnen. Då tog hon tid att lyssna till undervisning och Ordet bearbetade hennes inre. När tiden för hemfärd närmade sig var Monika klar att anta utmaningen.

– En dag kom Calle hem och sa att han skulle börja resa när vi kom hem. Jag kände då att jag kunde bejaka det. Ordet hade kommit in i mig och förändrat mig.

Monika minns att hon gick in i köket och att Gud talade och rörde vid henne starkt.– Det kändes som om någon hällde olja över mig. Det var så påtagligt att jag kände på min hand. Jag hörde Gud säga inom mig: ”Så här nära dig kommer jag alltid att vara.” Då försvann min fruktan och jag har levt med det löftet under alla år, säger hon.

Samma vision

Calle och Monika konstaterar att det är viktigt att dela samma vision och vara överens. Annars kan det bli svårt när det uppstår påfrestningar och ensamhet.– Visst kunde det vara svårt att leva som vi gjorde. Ibland var det en utmaning att vara ensam på ett hotellrum någonstans i världen och veta att övriga familjen satt hemma vid köksbordet, säger han.

De första åren Calle reste var det omöjligt att ringa eller ha kontakt genom internet. Monika var då tvungen att vila i löftet att Gud är med och beskyddar både Calle och familjen.– När Calle reste som mest i Ryssland hade vi en karta som jag vek upp på kvällarna när barnen skulle lägga sig. Jag visade dem var han befann sig och så bad vi för honom. Det var ett sätt att visa var pappa var och vad han gjorde, säger Monika.

Calle tog även ett beslut att ta med ett barn åt gången på sina resor. Han ville visa dem vad som hände på mötena och vad Gud gjorde i människors liv. Han berättar att en av hans döttrar fick vara med när en kvinna blev frisk från förlamning. Han minns att det satte spår.– När jag fyllde sextio ordnades ett firande i Ukraina av pastorerna som jag besökt under många år. Salen var fylld av människor och 60 ballonger hängde i taket. Vår dotter var med och såg då frukten av arbetet jag varit involverad i.

Kommunikation och frihetPå frågan hur Monika och Calle hållit liv i sitt äktenskap under alla år svarar de:– Vi har alltid prioriterat familjen på våra semestrar, och när livet var intensivt kunde vi ta en natt på hotell. Där gick vi in i vår bubbla och tog tid bara med varandra.Paret Severin menar att kommunikationen är viktig men också att ge varandra frihet att göra saker var för sig, samtidigt som man finner gemensamma intressen.– Jag älskar hockey och Monika har sina kvinnokompisar hon ger tid till, konstaterar de. Men vi har också en segelbåt och en husbil där vi båda älskar att tillbringa tid tillsammans.Monika och Calle firar 50-årig bröllopsdag i år, men de har inga planer på att avsluta sitt engagerade liv i Guds rike.– Vi är fortfarande engagerade i församlingen, speciellt med ungdomar och barn. Nu är det Sverige som ligger starkast på hjärtat och vi vill ge vår tid till nästa generation.