Undervisning
När barnen blev väckelsens röster
Peo Svensson
Lisa var mitt i tonåren och bodde med sin familj i en liten stuga i utkanten av byn Allsarp strax utanför Hjälmseryd, mitt i Småland.
Hela sommaren hade hon upplevt en djup glädje, som gjorde att hon sjöng dagarna i ända. Även när hon blev matt och sängliggande fortsatte hon att sjunga och läsa i Bibeln.
Efter en tid började Lisa predika från sin säng och många människor samlades för att lyssna. Det var uppfordrande budskap om bättring och omvändelse som inte lämnade åhörarna oberörda. Lisas budskap, eller ”rop”, som de benämndes, upphörde efter en tid, men då tog en flicka i grannhuset vid. Fenomenet spreds och uppstod samtidigt på andra platser, framför allt på olika håll i Småland och Närke, men även i Västergötland och Värmland.
Genomgående var det barn och ungdomar som ropade. Alla som finns dokumenterade var under 30 år. Det berättas till exempel om en sexårig pojke i Rydaholms socken som stod upp på köksbordet och med kraft förkunnade en dom över det brännvinssuperi som starkt bidrog till att hålla Sverige i fattigdom och armod.
Hans budskap gjorde ett så starkt intryck på de som lyssnade att under några månader fick länsman i Rydaholm ta emot ett stort antal hembränningsapparater som lämnades in av nyomvända karlar.
Såväl kyrka som myndigheter förhöll sig i huvudsak negativa till denna rörelse. Läkare talade om såväl fysiska som psykiska orsaker. Man sökte behandla dem med olika mediciner och metoder, till exempel åderlåtning, som innebar att man tappade blod från kroppen. En och annan präst var positiv medan flertalet beskrev detta som djävulens verk. Många av ungdomarna skickades till dårhuset, den tidens mentalsjukhus.
Läkare Carlsson i Jönköping undersökte 16 ungdomar som ”drabbats” av denna åkomma. Han sa om 14-åriga Hedda: ”Hon verkade fullständigt frisk och hade vackra blå ögon som det lyste frimodighet, eld, glädje och öppenhet samt höjden av lycksalighet ur”.
Vid många tillfällen samlades tusentals människor för att lyssna på roparnas budskap och uppenbarligen hade de, oftast korta, predikningarna stor påverkan. Många som på senare tid studerat väckelserörelserna i Sverige har dragit slutsatsen att roparörelsen, eller ”rösterna”, som flera av de som ropade själva kallade sig, banade väg för de landsomfattande vågor av folkväckelse som på djupet påverkat vårt land.
Lisas föräldrar i Allsarp sa om hennes ropande: ”Herren har lagt det på henne”.
Vi säger: ”Gud, gör det igen!”