Intervju

Nyckeln till karriären

Carolina Carpvik

Tidigare i år fick Fredrik Hillelson som första svensk någonsin ta emot utmärkelsen Amber heart, Bärnstenshjärtat, ur den ukrainska utrikesministerns hand. Han fick det för sitt arbete med att stödja Ukraina sedan Rysslands fullskaliga krig mot landet bröt ut 2022. Fredrik Hillelson har spelat en central roll i att mobilisera det svenska näringslivet för att stötta ukrainska flyktingar.

– Ukraina slåss för vår frihet. Jag kan ibland bli förfasad över när folk säger; men Fredrik, vi måste ju också tänka på alla andra i världen, säger han och hämtar andan innan han fortsätter:

– Självklart måste vi göra det, men ibland måste vi våga prioritera och inte alltid vara så politiskt korrekta. Det finns inget viktigare för oss i Sverige än att stötta Ukraina just nu. Där kan jag tycka att folk är lite aningslöst naiva ibland. Sen är det ett vedervärdigt krig. Alla krig är vedervärdiga.

Beredskap blir hopp

Insatserna görs inom ramen för Beredskapslyftet som mobiliserar företag och resurser för att stärka samhällets beredskap vid kriser och akuta utmaningar. Fredrik Hillelson är en av de drivande krafterna bakom projektet som har funnits sedan 2020 och startades av Novare, Wallenbergstiftelserna och Sophiahemmet i samband med pandemin. Då snabbutbildades över 300 permitterade SAS-anställda för att kunna hjälpa till i den hårt pressade sjukvården.

Satsningarna när det gäller Ukraina har bland annat handlat om att hjälpa ukrainska flyktingar in på arbetsmarknaden i Sverige, men också om att starta temporära skolor för deras barn på svenska museer. Dessutom har över 1 000 ukrainska kvinnor och krigsveteraner utbildats till lastbilschaufförer på plats i Ukraina. Det senaste projektet handlar om att stötta ett barnsjukhus i Kiev som bombades i juli 2024.

Skulle du kalla dig själv för filantrop?

– Nja, initialt så tänker jag att jag är ingen rik gubbe som skänker en massa pengar. Däremot när jag har läst på lite mer om filantropi så inser jag att en filantrop kan också ge av sin tid och utnyttja sina nätverk för att få till saker och ting. Och det gör jag verkligen. Jag lägger ner mycket tid och jag har ett enormt nätverk i vårt land som jag använder för det här syftet. Så ja, då är jag väl en filantrop.

Arvets inre kompass

Kanske spelar hans bakgrund roll till detta engagemang. Bägge föräldrarna kom till Sverige som flyktingar. Hans mamma föddes 1944 i Sudentenland, den tysktalande delen av det som idag är Tjeckien. Fadern föddes i Sverige 1941, men flyttade tidigt till Tyskland tillsammans med sin mamma som var tyska. De återvände till Sverige med Folke Bernadottes Vita bussarna.

– Som barn funderade jag aldrig på min invandrarbakgrund, det är först på äldre dagar jag ibland kan göra det, säger Fredrik.

Han växte upp i Vaxholm och kom tidigt att ogilla orättvisor. Om någon blev mobbad eller en fröken blev retad gick han alltid emellan.

– Jag har alltid stått upp för den svage, säger han.

Sin yrkesbana startade han inom Försvarsmakten och var officer i nio år vid Vaxholms amfibieregemente.

– Jag insåg att jag nog är lite för kreativ för det militära. Och lite för olydig, tillägger han.

Så han sadlade om hamnade i stället inom rekryteringsbranschen. Där kommer hans styrkor till sin rätt.

När Fredrik Hillelson ska rekrytera en ledare till allt från Nobelstiftelsen till ett börsbolag eller Sveriges Television letar han efter en specifik kombination av egenskaper. Det handlar om tolv parametrar som formar en helhet. Först och främst söker han energi och driv, men alltid balanserat av omdöme, självinsikt och uthållighet. Han granskar individens track record – de faktiska avtryck man lämnat efter sig. I dagens ledarskap räcker det inte med auktoritet, man måste vara en chef som ser hela människan. Därtill krävs en kommersiell ådra, förmågan att kommunicera och en osviklig integritet. I de politiskt styrda miljöerna är fingertoppskänsla direkt avgörande för överlevnad. Slutligen ställer han den mest kritiska frågan av alla: finns den kulturella matchningen? Utan den faller resten.

Den sekulära tystnaden

När frågan om personlig livsåskådning landar i samtalet infinner sig en talande paus. Det är som om näringslivets hårda logik krockar med individens inre kompass.

– Jag tror att det dels beror på att många inom näringslivet är tjänstemän och representerar en styrelse eller en ägare så man håller tillbaka det.

Han tror att viljan att närma sig de stora frågorna finns där, men att den personliga rösten får ge vika för tjänstemannens plikt. De som vågat bryta mönstret och talat öppet om tro och värderingar under de senaste decennierna är lätträknade, och de tillhör en särskild kategori:

– Oftast är det personer som inte är tjänstemän, utan egenföretagare eller kommer från en familj där de känner att de kan göra lite grann som jag vill.

Finns det i Sverige idag en öppenhet för att vara tydlig med att man har en kristen tro och samtidigt nå en ledande position inom näringslivet?

Han tystnar en lång stund innan han väljer sina ord. Det är som om ämnet kräver en särskild sorts varsamhet.

– Många inom näringslivet är oerhört försiktiga med media, för media hyllar dig och media raserar dig. Det gör att man är försiktig när det gäller att prata om de här sakerna.

Som en kontrast nämner han den tidigare KD-ledaren Göran Hägglund, en person han hyser stor respekt för. Men Hägglunds öppenhet om sin tro är undantaget som bekräftar regeln, och förklaras snarare av hans bakgrund.

– Han är idag en oerhört duktig ordförande för Systembolaget och flera andra verksamheter. Men han är ju politiker och politiker är mycket modigare än näringslivspersoner. För politiker är vana vid att få ta kritik, medan näringslivet inte gillar kritik. För då blir man arg.

Slutsatsen blir karg men ärlig. Fredrik Hillelson konstaterar att bristen på förebilder som öppet står för sin tro talar sitt eget tydliga språk:

– Det låter ju tråkigt att säga att det inte finns någon öppenhet, men givet de få människor jag känner till som är öppna med det så är väl slutsatsen att det inte är särskilt öppet.

Vad beror det på?

– Nämen, dels är ju Sverige oerhört sekulärt. Sedan kan vi ju se vad som händer när det inträffar något hemskt, som en skjutning eller en dödsolycka. Vart går svenska folket då? Jo, de går till kyrkan.

Bör man tona ner sin tro, oavsett om man är kristen eller muslim, om man vill göra karriär?

– Nej! Jag intervjuar över 700 personer per år och gör ungefär 30 tillsättningar av ganska högt uppsatta tjänster i alla möjliga sektorer av i vårt samhälle och jag har aldrig frågat vare sig någon man eller kvinna om deras tro. Aldrig. Vi kommer aldrig in på de frågorna i intervjuerna.

Den kyrkliga scenvanan

Samtidigt ser han tydliga spår av den frikyrkliga fostran hos en del näringslivsprofiler. Kyrkan fungerar som en oavsiktlig plantskola för de egenskaper som näringslivet skriker efter: kommunikativ förmåga, scenvana och ett orädd driv. Han väljer att inte namnge personerna, men ser tydliga mönster i deras kompetens.

– De kan oftast sjunga eller spela och de har en orädd ådra i sig, som de har lärt sig i kyrkan. Och det kommunikativa är oerhört viktigt idag för en vd. Sedan finns det starka drivkrafter. Pengar verkar ofta vara viktigt inom det frikyrkliga är min upplevelse.

När jag frågar om han själv har någon tro kommer svaret utan dröjsmål. Han har deltagit i de rituella passagerna – dopet är avklarat och barnen är konfirmerade – men det tycks snarare handla om kulturella traditioner än andliga erfarenheter.

– Visst händer det att jag går i kyrkan någon gång, men inte särskilt ofta. Så nej, jag kan inte säga att jag har en tro.

Fredrik Hillelsons tillvaro vilar på den egna handlingskraften. Han förklarar det enkelt:

– Jag tror väl att det är jag själv som sitter på alla lösningar. Jag är den pragmatiska ”doern” där ingenting är omöjligt. Så jag tror mycket på mig själv.

Drivkraftens anatomi

När man ber honom blicka bakåt på den resa som spänner över både hårda affärsbeslut och ett mjukare samhällsengagemang, landar han inte i några floskler om strategiska ramverk.

– I mitt fall handlar det nog om att jag har en enorm energi och jag kan få denna energi ut i handling. Jag är inte särskilt analytisk eller strategisk, men jag får saker och ting gjort – jag är en ”doer”.

Det finns en befriande ärlighet i hans självbild. Han maskerar inte sina svagheter, utan ser dem snarare som en karta för hur han bör bygga sitt lag.

– Jag tycker själv att jag definitivt har en självinsikt. Jag vet vad jag är bra på och jag vet vad jag är dålig på, så jag måste omge mig med människor som är duktiga på det som jag är dålig på. Ibland kan jag bli lite för ivrig, men innan jag lanserar någonting så kanske jag ringer fyra eller fem personer och frågar vad tror du om den här idén? Sedan får jag hjälp att finslipa på min idé.

Det är i denna gränszon, mellan det impulsiva drivet och det kollektiva finslipandet, som hans projekt tar form. Han räds inte att ringa i stort sett vem som helst och fråga efter pengar till ett speciellt projekt. De enda svar han kan få är ja eller nej. Om svaret skulle bli kanske, blir han däremot irriterad.

– Så jag har energi, driv, ett relativt gott omdöme och självinsikt. Och sedan är jag totalt orädd. •