Krönika

Nytvättad men ändå smutsig

Marcus Jonsson

För omkring 20 år sedan flyttade jag från Jönköping till Stockholm. Det var ett jobberbjudande som förde mig till huvudstaden. Jag gavs möjligheten att jobba som politisk reporter och följa den intensiva valrörelsen som gav Sverige en av sina få majoritetsregeringar.

Ett lägenhetskomplex utanför Vällingby blev mitt hem, och när jag vid ett tillfälle stod i den gemensamma tvättstugan uppstod ett oförglömligt minne, trots att det verkligen var en sådan där alldaglig stund som inte borde lämna några spår.

När skjortorna snurrat färdigt och maskinen stannade följde det som gjorde tvätt-upplevelsen olustig. Jag öppnade luckan för att ta ut de nytvättade plaggen och anade att något var fel. En unken lukt slog emot mig. Det var ingen stark odör, men den var tillräckligt tydlig för att väcka min misstänksamhet. Först i torkrummet fick lukten sin förklaring. I taket hängde tygblöjor. Den unkna lukten var urin.

Min mammas uppmaning kom för mig. Hon hade några år tidigare gett mig den tydliga rekommendationen att alltid börja tvättprocessen i en gemensam tvättstuga med att tvätta lakan på 90 grader för att säkerställa en ren maskin. Men mitt behov av rena skjortor och min brist på tid gjorde att jag hade börjat med en fintvätt i stället.

Tygtrasorna på torklinorna äcklade mig. Inte i första hand för att det var barnblöjor, utan för att det som jag litade på för att göra mina skjortor rena hade gjort kläderna sämre. På den här tiden använde jag en spraydeodorant, men även en ordentlig överkonsumtion hade inte fungerat som botemedel.

I efterhand har den där händelsen återkommit i mina tankar. Inte som ett praktiskt problem, utan som en talande illustration. För upplevelsen i tvättstugan säger något om människans försök att bli ren, särskilt när det gäller vår inre renhet.

Vi tror gärna att rätt sammanhang, rätt rutiner eller tillräcklig självdisciplin kan tvätta bort det som skaver i samvetet. Men gång på gång upptäcker vi att resultatet inte motsvarar förväntningarna.

Bibeln är rätt osentimental. Kung David formulerar en bön som inte döljer hans tillstånd:

”Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.” (Psalm 51:9, 12) Här finns ingen illusion om att människan kan rena sig själv. Behovet är djupare än så. Därför är det tröstande att läsa vad aposteln Johannes skriver. Han ger ett löfte från Gud som svarar på just detta rop: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Johannesbrevet 1:9) Det som ger oss en inre renhet börjar alltså med ett erkännande av mitt tillstånd. Min bekännelse möts av Guds nåd, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. (1 Johanessbrevet 1:7)

Motgången i tvättstugan lärde mig skillnaden mellan att försöka bli ren och att faktiskt bli det. Frågan är därför inte om vi behöver rening. Den frågan besvaras av livet självt. Den verkliga frågan är hos vem du söker din renhet.