Nedslag

Orgeln tystade dödslängtan

Eva Marklund

Bakom yrkesrollen som alkohol- och drogbehandlare dolde sig en expert på att hålla masken. Roland visste precis hur man pratade om mående, men på den egna insidan var det ändå nattsvart. Efter en separation och båda föräldrarnas död hade meningslösheten ätit sig in i märgen.

– Jag flydde in i jobbet och stannade sent. När jag väl kom hem till lägenheten i Jönköping var ångesten så stark att jag satte mig i bilen och bara körde, berättar Roland Holmström.

– Milen rullade på medan jag fördrev tiden i andra städer, bara för att slippa vara med mig själv. Jag kom hem först när det var dags att sova, fortsätter Roland.

Födelsedagen i Halmstad skulle bli den sista. Roland minns en märklig känsla av lättnad när fotstegen ekade i stan – snart skulle smärtan i bröstet äntligen försvinna. Men mitt i den mörka målmedvetenheten dök en impuls upp som inte kändes som hans egen: ”Gå in i kyrkan”. Inne i det svala kyrkorummet satt en person och övade vid orgeln. Roland sjönk ner i en bänk och lyssnade.

– Musiken talade direkt till mig och mitt i ljudbilden var det som om något släppte i mitt inre. Den fysiska tyngden över bröstkorgen, den som varit min enda följeslagare så länge, löstes plötsligt upp. Jag fylldes av en frid som jag inte kan förklara, minns han.

Mötet med organisten

Den dramatiska vändningen krävde ett sammanhang. Roland sökte upp Pingstkyrkan i Jönköping, inte för att bli ”religiös”, utan för att få hjälp att förstå det oförklarliga mötet i Halmstad. Genom samtal och bön började en ny bild av livet växa fram – en tillvaro där tron inte var en prestation, utan en trygg ankarplats.

Ett år efter födelsedagen vid avgrunden återvände han till Halmstad för att ära platsen där döden förlorade och livet vann. När Roland klev in i kyrkan satt samma organist där och spelade.

– Jag gick fram till honom och berättade att hans musik, och Gud, räddade mig ett år tidigare. Vi kramades och han blev djupt rörd.

Den värme jag kände i bröstet under den konserten bekräftade allt. Jag var hel igen.

Att slippa vara duktig

Det största skiftet har handlat om att lämna ”kravmaskinen”. Tidigare brottades Roland med tvivlet på om han verkligen ”klarade av” att vara kristen.

– Men jag upplevde att Jesus sa till mig: ”Du behöver inte göra någonting. Du behöver bara lita på att jag finns här”. Det tog bort all oro. Han vill bara att jag ska vara mig själv och vara ärlig.

I dag bär Roland med sig sin tro in i mötet med missbrukare. Erfarenheten av den bottenlösa meningslösheten har blivit en tillgång som öppnar dörrar till samtal som ingen manual i världen kan ersätta.

– Jag har fått en chans till, och den här gången behöver jag inte bära allt själv.

Hur har din syn på dina klienter förändrats nu när du själv har stått på kanten och upplevt att de mänskliga metoderna inte räckte till?

– Det är intressant. Jag ser på saker på ett annat sätt med en ny dimension, mer än till bara missbruk och kriminalitet. Det behövs ibland mer än terapi och medicin. Jag har blivit mer öppen för att se de hål som klienterna har eller har haft på insidan och att det finns ett behov av att fylla det tomrummet.

Det var orgelmusik som räddade dig. Varför tror du att Gud valde att möta dig i musiken i stället för genom ord eller predikan?

– Jag är en person som håller saker inom mig. Jag älskar musik och har använt det i mitt mående för att må bättre. Där träffade min Herre mig mitt i prick i hjärtat. Jag fylldes av den helige Ande. Jesus tog emot mig med kärlek på mina villkor och vi kunde mötas villkorslöst.

Ingen i din omgivning märkte hur dåligt du mådde. Vad säger det om vårt samhälle i dag – och hur har din tro gjort det lättare för dig att vara sann även när du mår dåligt?

– Ja, det är otroligt hur skicklig man kan bli på att dölja sitt mående. Eller väljer folk att blunda för att det är jobbigt, de har inte tid eller har de nog med sina egna problem? Jag är lite förundrad ibland själv över min frimodighet. Jag bara erkänner mina synder och sorger öppet med min Herres kraft. Det hjälper att öppna sitt hjärta för Herren och be om hjälp och nåd.

Du vill gå bibelskola. Vad är det du hoppas hitta där som du fortfarande är nyfiken på i din relation med Gud?

– Jag har gått Alpha och lärjungakurs, samt bönekurs. Jag fick till mig av min Herre att det skulle hjälpa mig att gå bibelskola och jag lovade honom att göra det. Jag känner tillit till Jesus och vill komma honom ännu mer närmare och förstå honom bättre. Jag vill finnas där som en lärjunge och kunna delge Guds ord till andra och finnas till för mina bröder och systrar. Min församling och min smågrupp betyder allt. •