Reportage

Pastorn och författaren Frida Nyberg: – Jesus kan vända det allra mörkaste

Frida är, som hon uttrycker det, uppvuxen i kyrkan med sin familj. Som ung berördes hon i sitt innersta av Guds närvaro och kärlek.

– Även om jag inte förstod allt valde jag att ta emot den kärleken och har sedan dess haft en himmelsk far, en hjärtats vän och en hjälpare som alltid är nära.

Frida arbetar som pastor i Pingstförsamlingen i Boden och som instruktör på ett gym i staden. Hennes vardag präglades av att möta människor och tjäna i församlingen på olika sätt när chockbeskedet om att hon hade cancer kom.

– Våra barn var precis på väg in i tonåren och vi levde ett aktivt familjeliv. En för mig oerhört jobbig tid kom att prägla året innan cancerdiagnosen. Men precis när jag skönjde en väg framåt kom så det besked som skulle ta oss in i en än värre kris.

Cancer i hela buken

Tack vare en rutinundersökning upptäckte man att Frida hade cancer.

– Jag uppfattade på läkarnas plötsligt fokuserade miner att något inte stod rätt till. När jag fick beskedet ”nu trycker vi på den stora röda knappen” sköljde en chockvåg in.

Hon förstod direkt att de misstänkte cancer eftersom det då behöver gå fort när åtgärder sätts in.

– På ett sätt fanns en lättnad mitt i allt, för jag hade haft en molande värk i ländryggen och varit enormt trött det senaste året, och nu fick det sin förklaring. Men när timmarna gick och det alltmer sjönk in, kom den torktumlare det innebär att vara i en sådan här situation att snurra fortare och fortare.

– Det är oerhört smärtsamt att få besked av detta slag, men det gör så mycket mer ont att tvingas dela det vidare till dem man älskar och vill skydda.

På väg hem från sjukhuset upplevde Frida att hon tydligt fick en riktning inom sig.

– Jag skulle göra mitt, fortsätta med det som fanns i mitt hjärta, så fick Gud göra sitt. Det gick utanför min förmåga att överblicka situationen eller påverka det som nu fanns i min egen kropp, men jag försökte vila i famnen på den, vars förmåga vida övergår min.

Läkarna hade viss svårighet att komma fram till vilken typ av cancer Frida hade. Men de valde till slut att öppna upp hela buken på henne och avlägsna den fem gånger sju centimeter stora tumör som låg över äggstockarna och som fick tas bort tillsammans med livmodern.

– Det visade sig tyvärr att cancern hade spridits i buken. Det innebar att de även fick operera bort hela bukhinnan, omentet och en del av tarmen för att få bort all synlig cancer.

En svår kamp

Cirka två veckor efter operationen påbörjades en cytostatikabehandling trots att besked om vilken cancerform hon hade fortfarande inväntades. Läkarna ansåg tiden vara en så pass viktig faktor att de ändå ville påbörja behandlingen.

– Beskeden från patologen innebar att behandlingen fortsatte under hela hösten, för jag hade en spridd äggstockscancer. Cytostatikan bröt ner min redan smärtmättade kropp efter den omfattande operationen på tio timmar.

Första månaderna var fokus på att kunna äta, börja träna i oerhört små portioner och försöka sova så gott det gick.

– Jag mådde så klart väldigt dåligt, men fokus var på överlevnad och att göra det jag själv kunde påverka för den målbilden.

Hennes kropp återhämtade sig sakta men säkert och Frida klarade av vardagen bättre allt eftersom.

– Däremot var det en kamp i sinnet för att ångesten och de mörkaste tankarna inte skulle sluka all energi och livslust.

– Precis när cytostatikabehandlingen var avslutad och vi skönjde tiden efter sjukdomen som vi längtat så till, kom bakslaget. Vi kallades till sjukhuset där läkaren gav oss svåra besked.

På en avslutande röntgen hade de upptäckt två nya fynd i lungorna och i lymfkörtlarna.

– Detta gjorde att vi under två månaders tid fick vara i livets allra mörkaste passager. Här gick vi in i de svåraste rummen och talade om de allra smärtsammaste utgångarna.

– Jag tror att de erfarenheterna man gör där förändrar en som människa. När man en gång har tvingats att vistas i de rummen är de, så här i efterhand, inte lika skrämmande.

Frida menar att hon numera upplever en större vila i vetskapen om och tankarna kring sin död.

– Men vid flera tillfällen både i väntan, under beskeden, operationen, behandlingen och efterspelet orkade jag inte alls. Många människors böner, matlagning, uppmuntran och kramar bar mig.

– Jag hade några personer som verkligen kom att bli pelare som höll upp när jag själv föll. Där fanns också glimtarna från en Gud, vars famn är så mycket större och varmare än vad jag förstått. Jag fick bibelord till tröst med en timing som jag bara överväldigades av.

Fynden syntes inte längre

De goda beskeden om fynden som läkarna illavarslande hade berättat om kom till slut.

– Det läkarna funnit i mina lungor och lymfkörtlar var borta när en ny röntgen gjordes. Läkarna trodde verkligen att det var spridning av cancern, men som vår läkare sa: vi vet inte hur fynden kom dit och vi vet inte hur de försvann. För mig är det mitt stora mirakel. Att få se återkommande hur sanna orden är att för Gud är allting möjligt och att Jesus är med oss alla dagar.

– I boken beskriver jag vilket under det var att vi fick just den läkare som opererade mig och hur hon var en enorm välsignelse på olika sätt genom hela sjukdomstiden. Sista samtalet vi hade till och med sa hon: ”Frida, var välsignad.”

Genom sin självbiografiska bok ”Allt kan hända! Allt kan vända! – se mina ärr” (Libris) hoppas Frida att läsarna får med sig tro och hopp.

– Oavsett vad man står inför i livet går Jesus med och kan vända det allra mörkaste, trasigaste och svåraste till någon välsignat. Men man kommer också att få sina ärr som man får bära till dess evighetens morgon gryr.

– Herdepsalmen 23 blev en följeslagare i själens mörka vrår och på sjukhusets undersökningsbritsar, lovsången en stav att hålla i då upplevelsen var en ökenvandring.

Frida berättar att hon insåg att hon inte kunde, eller ens behövde, bära upp sin tro på Gud.

– Jag tror på en levande Gud som bär mitt liv i sina barmhärtiga händer, igenom allt. Jag kan fortfarande bli tårögd av att duscha varmt, få massage eller ligga i solen när kroppen inte signalerar någon som helst smärta, utan bara kan njuta och slappna av.

Efter allt har hon en större förståelse för kamp, ångest, smärta och sorg, tror Frida.

– Det gör att jag som pastor förhoppningsvis kan möta människor med mer insikt, värme och kanske något ord för att underlätta i deras svåra passager. Jag har också mer tillit till att Gud förmår vända situationer och skapa liv där det verkar helt dött.

– Men det har också inneburit sår och ärr, vars konsekvenser jag fortfarande får kämpa med. Jag har fått möta Jesu enorma kärlek och uppleva Hans närhet på ett alldeles speciellt sätt. Jag går nog vidare på vägen efter detta lite haltandes, men välsignad.