Reportage

Paula växte upp i Medellín Världens farligaste stad

Paula Henao växte upp i en av världens farligaste städer, Medellín i Colombia, på 80-talet. Det var kokainhandelns centrum med maffia, våld och gangstervälde. Men Paula och de tre syskonen kände sig trygga.

– Jag tackar Gud för att jag växte upp i en fin familj. Mamma och alla släktingar försökte beskydda oss barn, berättar Paula Henao för Inblick.

Familjen inkluderade mammans sex systrar och tre bröder. De var vänliga, hälsade på alla och undvek konflikter både sinsemellan och med omvärlden.

– Vi såg gäng i varje hörn, men de kriminella lämnade oss i fred. Många sa ”rör inte den familjen”.

Obotlig sjukdom

När Paula kom till världen var yngsta brodern tolv och äldst var storasystern på 15 år. Redan när Paula var två år gick föräldrarna skilda vägar och kontakten med pappan blev sporadisk.

– Jag beundrar mamma för att hon aldrig gifte om sig. Hon ville inte ge oss någon bonuspappa, utan uppfostrade fyra barn själv.

Släkten brukar påminna om något annat som hände i tvåårsåldern. Hon drabbades av leukemi och läkarna kunde inget göra.

– Alla berättar att jag var på sjukhus i en vecka. Det var en läkare från Venezuela som alltid bad till Gud. Jag tror han hade gåvan att bota.

– Jag blev helad från den stunden och jag tror Gud har en plan med mitt liv. Om du frågar min släkt så tror de att det var ett helgon.

Familjen, med morbrödrar och mostrar, var mycket konservativ och gick till Katolska kyrkan flera gånger i veckan. Paula följde snällt med och konfirmerade sig i yngre tonåren.

– Katolska kyrkan var en del av familjen, det vill säga tradition. Det var som i Sverige, många blir konfirmerade för att det förväntas och för presenterna.

Karismatisk kyrka

Undervisningen var svår att förstå, men Paula hade ändå en relation till Gud och i tonåren fick hon kontakt med en karismatisk kyrka och började drömma om Jesus.

– I en dröm flög jag med Jesus och såg min släkt odla på marken nedanför. Den drömmen minns jag speciellt, för den var så häftig.

När Paula skulle börja på universitet hade mamman bara råd att betala en termin. Fortsättningen behövde hon finansiera själv.

– Jag blev tvungen att jobba och plugga samtidigt. Det fanns alltid jobb, men det var en tuff period.

Längtan att få resa och uppleva andra kulturer var stark redan från ungdomen, och kärleken, genom en chilensk man, förde henne till Sverige.

– Han var från Chile, men hade kommit till Sverige på 80-talet. Våra vägar möttes i Colombia.

Som 29-åring flyttade Paula till honom i Malmö och redan från andra dagen gick hon till Katolska kyrkan.

– Min dåvarande man visste att kyrkan var viktig för mig och jag blev mycket aktiv, läste texter i gudstjänsterna och var med på det mesta som hände där.

Åter i skolbänken

För att lära sig språket var det dags att sätta sig i skolbänken igen.

– När jag började på Komvux blev jag så chockad, för jag träffade hela världen i Malmö.

Paret fick en dotter tillsammans, men relationen sprack efter några år i Sverige och livet blev svårt.

– Jag var skild och hade en jättetuff period efter skilsmässan.

Något år senare fick hon jobb på avdelningen för småbarn i Europaportens förskola. Europaporten är namnet på Pingstkyrkan i Malmö.

– En morgon hörde jag någon prata spanska, och jag utbrast: ”Va, pratar du spanska?”

Det var Davor Benkus som var anställd i Europaporten och tillhörde en husförsamling.

En månad senare föll det sig så att de arbetade på fritids samtidigt. En av Davos första frågor var om hon trodde på Gud. Svaret blev att relationen till Gud var fin och att hon gick till Katolska kyrkan. Davors respons förvånade då hon tidigare känt sig attackerad av troende.

– Det var en kvinna på Komvux som ville att jag skulle följa med till deras kyrka. Hennes man var så aggressiv mot katoliker, så jag tänkte: ”Varför ska jag gå till en kyrka där en person talar på det sättet om Katolska kyrkan?”

Davor var annorlunda, han ifrågasatte inte engagemanget i Katolska kyrkan, utan visade respekt.

– Han sa ingenting om det, utan frågade om jag ville följa med till en hemgrupp.

”Grät hela dagen”

Och det var i hemgruppen Paulas tro utvecklades. En kväll frågade en kvinna om hon ville ta emot Jesus i sitt liv. Paula, som älskade Jesus och Gud och alltid gått i kyrkan, blev lite irriterad.

– För att var ärlig så kämpade jag en stund och blev inte så glad. Men jag sa: ”Ja, självklart.”

En process satte igång. Tidigare hade Gud framstått som en domare, men nu kom insikten om att Jesus tagit alla synder på korset. I Katolska kyrkan hade hon biktat sig, men aldrig känt någon förändring.

– Jag hade inte fördjupat mig i nåd, förlåtelse och rättfärdighet. När jag fattade detta och bekände mina synder, så kändes det rent fysiskt.

Hon beskriver känslan som när någon rensar ett igentäppt avlopp och sedan spolar med rent vatten.

– Som jag grät den dagen…

Hon hade tidigare känt sig ovärdig att bjuda in Gud i livet, men förstod nu att han ville hela och rena henne.

– Och jag lärde mig att det är viktigt att förlåta. Jag hade aldrig förstått att jag behövde förlåta mig själv.

Davor, som var med i hela processen, fick slutligen döpa henne. Det förflutna var historia.

Lever i tacksamhet

För Paula blev det som Jesus gjorde på korset, förlåtelsen och nåden det starkaste.

– Jag nämnde tidigare att jag såg Gud som en domare. Livet ändrades när jag började leva i tacksamhet till honom och jag brukar säga till mina bekanta: ”Lev i tacksamhet även om allt inte är bra, det är magiskt.”

Känslorna mellan Davor och Paula växte och utvecklades till djup kärlek, och år 2016 sa de ja till varandra. Idag bor de i Limhamn och Paula arbetar med ekonomi på Israels vänners kontor ett stenkast från hemmet. Förhoppningen är att snart kunna resa till släkten i Colombia och berätta om Jesus.

– Nu när jag känner Jesus personligen vill jag ge allt detta som jag lärt mig till min familj, eftersom de varit i mina drömmar sedan tonåren. Min bön och mitt hopp är att de sätter Jesus i centrum.