Reportage

Pernilla Bergström: "Pappa var min allra bästa vän"

Pernilla Bergström hade alltid varit pappas flicka. De kom varandra nära som missionärsfamilj i Bangladesh. När Pernilla senare gick bibelskola blev relationen ännu mer betydelsefull.

– På bibelskolan började jag reflektera och kunde bolla tankarna med pappa.

När Pernilla blev pastor var det pappan som läste igenom alla predikningar och gav synpunkter. Han hade studerat teologi och själv varit pastor.

– Han stämde av hur budskapet uppfattades och om det stämde teologiskt.

Pernilla kunde ringa honom efter att ha predikat även om det varit på ett ungdomsmöte som varade till långt in på natten.

– Han var alltid glad och uppmuntrande oavsett tid på dygnet. Den tillgängligheten är det jag uppskattade mest med pappa, att han alltid fanns till hands och lyssnade.

För drygt sju år sedan började Pernilla som pastor i pingstförsamlingen i Karlskrona där hon är uppvuxen. Under en septemberdag 2014 var ett gäng från kyrkan på en bönedag i Hässleholm.

– På förmiddagen var det ett starkt möte där vi bad mycket tillsammans som pastorer. Det blev väldigt gripande. Pappa stod själv och jag ville gå fram och be för honom.

– Gud talade med mig om att han ska gå in i en ny härlighet. Jag tänkte att nu ska han gasa på i livet.

När de sedan gick ut för att äta lunch skulle de vänta in någon, men pappan, som hörde dåligt, började gå över vägen och det kom en buss och körde över honom.

– Han var i sina egna tankar. Jag såg hans rädsla över att han faktiskt höll på att bli överkörd.

– Jag hörde smällen eka mellan husen.

Åka ambulans

Bussen hade träffat huvudet och Pernilla såg honom ligga på gatan. Några pastorer sprang fram till honom och sedan kom två ambulanser. Pernilla åkte i den ena och pappan i den andra till Kristianstads lasarett.

Pernillas tre bröder, mamma, farbroder med fru och pappans bästa vän med fru kom till sjukhuset så fort de hann.

– Det var mycket suckar till Jesus och vi kastade oss på Honom. Men det var total frid.

Var och en av syskonen fick gå in och ta farväl.

– Det var ett skede där vi brottades med om Gud skulle hela honom eller om han skulle få flytta hem. Men där och då minns jag att jag tydligt hörde inom mig: ”Han har fullbordat sitt liv.”

Pernilla hade helgen innan läst en bok om att människor kan vara färdiga med tiden på jorden.

– Jag tror inte Gud tog hans liv, men ibland är människor klara.

Sedan tog hela familjen ett gemensamt farväl. Pappan levde, men var hjärndöd. Syskonen sjöng ”Blott en dag”.

– Det blev så kraftfullt att sjunga istället för att avskedet bara tynar bort i hulkande gråt.

Syskonen droppade av en efter en. Mamman stannade kvar. Med henne var en pastorskollega till Pernilla.

– Efter att de tagit farväl flög fönstret upp med väldig kraft och de fick huka sig. Läkaren och sjuksystern tyckte det var väldigt märkligt, eftersom det bara gick att öppna med en specialnyckel.

– De sprang till fönstret, tryckte igen det och låste. Vad det var vet vi inte, om det var Gud som hämtade hem honom eller om det var något annat. Men det var starkt.

Styrka från Gud

När Pernilla lämnade sjukhuset upplevde hon hur Gud sa att hon skulle resa sig upp och inte gräva ner sig.

– Jag frågade hur jag skulle lyckas med det, pappa var min bästa vän.

Pernilla kom att tänka på när kung Davids son höll på att dö i Gamla testamentet.

– Han sörjde när sonen var döende, men efter att han dött reste sig David och sorgen var avslutad.

Pernilla fick höra samma bibelord av en annan person och fick styrka från Gud att resa sig.

När hon kom hem till Karlskrona på kvällen grät och skrek hon i kudden. Sedan åkte hon till sin mamma för att hon skulle slippa mötas av ett tomt hus.

– Jag kom hem på kvällen och mamma kom hem på morgonen efter för att några av pappas organ skulle ges vidare.

Slapp vara ensamma

– Efter att mamma kommit hem tror jag det tog tio minuter innan första församlingsmedlemmen kom och gav sitt deltagande.

– Det höll på så fram till elva på kvällen och de försedde oss med mat. Det är en vacker bild av församlingen.

Till begravningen kom cirka 160 personer. Pernilla och bröderna bar kistan. – Det var hoppfullt och ljust. Även minnestunden var stark och gripande med sörjande i olika åldrar och med olika hudfärg.

Efter att hennes pappa flyttat hem till himlen har tron på Jesus vuxit. Pernilla är tacksam att Jesus varit så närvarande i sorgen.

– Han talade tröst och jag kastade mig på Gud. Jag tänkte att nu får det bära eller brista och sa; ”Nu får du visa att du är kung.”

Pernilla har fått uppleva hur Gud burit när det varit riktigt jobbigt.

– Gud har visat steg för steg att han inte sviker.

Viktigt med vänner

Även vänner har betytt mycket. Hon hade vänner som bodde i Karlskrona, men de närmaste bodde i andra städer. Ändå kom de till begravningen och hälsade ofta på.

– Det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Det är så fint, jag blir så rörd när jag tänker på det, säger Pernilla och torkar en tår.

Vännerna lyssnade och lyssnade när Pernilla berättade om sin pappa.

– Man behöver prata om den som dött, för då har den existerat. Jag pratade och pratade.

Hon mindes också pappan tillsammans med sin farbror och pappans bästa vän som blivit som en extra farbror.

– Jag frågade Gud vem jag skulle tala med och då sa han min farbror och min extra farbror. Gud är smart på det sättet. De behövde också få prata.

Nu har det gått några år och hon tänker inte lika ofta på sin pappa, men han fattas henne.

– Pappa var extremt uppmuntrande och det har jag saknat sedan han gick bort, den positiva responsen.

– Det fanns ett tomrum att fylla och det har ibland kommit andra som fyllt den platsen.

Lärt sig mycket

Pernilla är inte längre rädd för att möta människor som sörjer och det har öppnat nya dörrar till att hjälpa människor som förlorat någon anhörig.

– Jag undviker inte människors blickar när de gått igenom trauma. Jag kan förstå lite grann vad de gått igenom utan att vara rädd.

– Gud är tröstens fader. Vi kan komma till honom, för mig har Gud betytt allt.

– När pappa dog så kunde jag inte göra något annat än att låta Gud bära mig. Gud älskade mig även om jag inte orkade göra något annat som att be eller läsa Bibeln.

Samma vecka som pappan dog skrev hon en låt till honom.

– Jag la upp den på nätet, inte för att få empati, utan snarare för att kunna vara till välsignelse för någon.

Hon hoppas att vittnesbördet kan hjälpa någon som också mist sin pappa.