Reportage

Petra sökte upp sin pappa

Petra Jäppinens mamma blev gravid ung och Petra fick en tuff start i livet utan sin pappa. – Mamma var villig att ta det steget, att behålla mig och ta hand om mig, när hon var så ung. Hon är verkligen en hjälte. Längre fram fick Petra två yngre bröder och mammans liv blev ännu mer komplicerat. Till slut, vid tolv års ålder, placerades Petra och en av bröderna på barnhem för att sedan komma till en fosterfamilj. – Det fungerade inte så bra och till slut hamnade jag hos min moster. Under många år hade Petra blandade känslor för sin mor – men vet ändå att moderskärleken alltid funnits där. Tankar på att ha blivit till av en tillfällighet gnagde ändå på insidan och ledde till känslor av otillräcklighet. Mottot blev: ”Jag ska i alla fall inte orsaka några problem, utan vara snäll och ordentlig.” Kanske gick det att bli godkänd och accepterad om hon gjorde allt rätt.Blev konfirmeradNär kompisarna började läsa för att konfirmeras följde Petra med, även om ingen i familjen var troende eller gick till kyrkan. – Alla i min ålder konfirmerades, så det var naturligt att jag också hängde med. De kristna människorna hade något attraktivt och det föddes en större nyfikenhet, men just då vågade hon inte ta steget att själv bli kristen. Sista året på gymnasiet var tufft med ensamhet och negativa tankar. Men snart började ett ljus lysa i mörkret. Efter konfirmationen hade Petra anmält sig till att vara hjälpledare för konfirmationsgrupper, och när kyrkan fick en ny ungdomsledare blev Petra inbjuden till olika aktiviteter. – Jag var ganska aktiv i kyrkan fast jag inte var troende. Men jag trodde att jag var troende tills någon, på en ungdomssamling, förklarade evangeliet. – Att Jesus dog för våra synder och därför kan vi ha en relation med Gud. Tack vare att det fanns några riktigt brinnande troende i Lutherska kyrkan fick jag höra det.Skapad av GudAv ungdomsledaren fick Petra en bibelläsningsplan och redan Första Mosebok i Gamla testamentet förvandlade livet. – Det stod att Gud skapade människan till sin avbild och därför får vi inte förakta oss själva. Det var jättestarkt för mig, för jag hade så svårt att acceptera mig själv. Med insikten om att vara älskad av Gud föddes en ny glädje.– Jag var så lycklig och sjöng alla sånger från ungdomsmötena. Även om pappa inte ville vara där för mig och även om mamma fick kämpa, var det Guds vilja att jag skulle finnas.Efter gymnasiet flyttade Petra till Jyväskylä för att studera finska på universitetet och där träffade hon en kristen tjej, Mari, som tog med henne till sin församling. Mari hade pratat gott om en kille som hette Timo, och på en ungdomssamling fick Petra träffa honom och det sa klick. Efter knappt två år, i oktober 2000, gifte sig de unga tu.Sökte upp pappaEn helg när Petra skulle till universitetet i Helsingfors bestämde hon sig för att söka upp sin pappa, som bodde i de trakterna.– Jag pratade med Timo och vi åkte någon dag tidigare för att hinna söka upp pappa.När de kom till adressen hon hade från ett äldre dokument var det ingen som öppnade och det blev väldigt jobbigt, men en man från grannhuset kom och undrade vem de sökte. Mannen kände Petras pappa och kunde visa vägen.– Han hoppade in i bilen och berättade jättemycket om min pappa. Det var nästan som om Gud skickat en ängel. Jag visste inte så mycket om pappa och var jättenervös. När de kom fram till rätt hus stod pappan utanför och höll på med något i trädgården.– Jag berättade vem jag var och han svarade: ”Ja, jag tänkte väl det, för du är så lik din mamma.” Det gick så bra som det kunde.Petras pappa bjöd in dem och de började prata. Inför giftermålet hade Timo och Petra skickat en bröllopsinbjudan för att ge honom möjligheten att vara med. – När vi suttit en liten stund tog han fram det där inbjudningskortet. Han hade det nära tillhands och behövde inte leta efter det. Det berörde mig väldigt mycket att han visste exakt var det var. Petra och Timo kände sig välkomna att ha en fortsatt relation, men det har aldrig blivit av att de pratat om varför det blev som det blev. – Jag kan inte kräva att han ska kunna prata om någonting som han inte vill eller klarar av. Nu har vi känt varandra i över 20 och jag har fått lite fragment här och där.Flyttade till StockholmNågot halvår senare flyttade Timo och Petra till Kungsängen utanför Stockholm för att gå på församlingen Arkens bibelskola. Det fanns en finsk linje som passade bra. Att få lyssna på bibelundervisning varje förmiddag var nytt och härligt, men samtidigt jobbigt.– Jag bara grät och grät, för jag fick möta Guds kärlek. Smärtan och sorgen från barndomen och uppväxten gjorde sig påmind på insidan.– Jag mötte min pappa när jag var 21 år. Jag skulle aldrig kunna bli den lilla flickan som får krypa upp i hans famn och som han håller om. Den tiden och den möjligheten var förbi.Hon kände sig handikappad i själen, men på bibelskolan föddes ett hopp om att bli helad. På ett kvällsmöte en onsdag skedde något av det märkligaste hon varit med om. – Predikan var jättebra, men jag hade så ont på insidan och satt och grät längst bak i salen. När predikanten bjöd in till förbön orkade Petra inte gå fram.– Jag var så slut inom mig och grät ut min bön: ”Kan du, Gud, möta mig här?” Det var ganska desperat. Samtidigt som hon satt där i kyrksalen var det som att hon var på en helt annan plats. – Jesus höll mig och jag kände mig som en liten bebis och jag fick känna hur det är att vara i Jesus famn, som också är Faderns famn. Det var så speciellt.– Han tittade på mina tår och jag kände inom mig att han sa: ”Så fantastiskt fina tår” och att han älskar mig. Händelsen blev en ny trygghet och en tydlig vändpunkt. Från den stunden litade hon på att Gud gjorde något gott, även om det kunde vara smärtsamt.Första förbönssamtalet När det var dags för första förbönssamtalet på bibelskolan fanns en rädsla för att ännu jobbigare minnen skulle dyka upp. Men rädslan var obefogad. – Jag hade haft känslan av att det sätt som jag kom till på var något smutsigt och äckligt, och därför var också jag fel.– Förebedjaren bröt den här bördan av att inte vara planerad eller önskad och beskrev vilken glädjefull dag det var för Gud när jag föddes.Petra var inte alls beredd och blev överväldigad. Idag, över 20 år senare, har Petra svårt att komma ihåg smärtan, även om minnena från de starka upplevelserna berör.– Gud har mättat behovet. Det är som när ett barn växer upp och blir tryggare och tryggare och litar på att kärleken finns där hela tiden. Kärleken är densamma, den ser bara annorlunda ut.I och med att Petra fått uppleva Guds omsorg och att han ville hennes liv har kärleken till mamman växt. – Genom mina egna barn har jag också sett vilken utmaning föräldraskapet kan vara. Jag känner respekt för mamma och har fått en större förståelse. Redan från starten i Sverige ville Petra och Timo hjälpa till i församlingen. Petra korrekturläste och översatte böcker till finska och tolkade möten. Det ledde så småningom till en mindre anställning, som växt med åren. Idag är hon studierektor för bibelskolan på heltid. – Jag hade inte sett mig som någon som skulle vara så djupt involverad i ett andligt arbete. Som nyfrälst tänkte jag att om jag gifter mig med en präst så är det, det högsta jag kan nå. – Det är speciellt och fascinerande att upptäcka att man kan få möjlighet att vara involverad, ta ansvar och lära sig betjäna människor.