Nedslag

Pojken som seglade hem i mörkret

Monika Ekström Gomér

2026-08-01T00:00:00.000000Z

Det finns inga minnen kvar från tiden före natten i skärgården. Det är som om Johns liv började klockan fyra en morgon, i det totala mörkret, när hans pappa drabbades av den massiva hjärnblödning som tog hans liv. Kvar på den tio meter långa segelbåten fanns elvaårige John. Ensam.

Mamman var hemma på fastlandet för att jobba. John tvingades själv starta motorn, navigera och styra båten hela vägen tillbaka till hamnen.

– Där gick jag sönder totalt. Jag blev ett proffs på att stänga av alla känslor i kroppen, berättar John.

Ett barn har inga verktyg för att härbärgera ett existentiellt trauma av den magnituden. När omgivningen erbjöd hjälp förmådde John inte att ta emot den. Det som var trasigt gömdes istället undan i ett djupt, inre skyddsrum. För att hålla dörren stängd krävdes bedövning. Det började med alkohol i sena tonår, men när heroinet kom till Norrköping under 90-talet hittade John sin perfekta flyktväg.

– Det var ett totalt mörker i mitt liv redan innan. Jag var helt avtrubbad. Så när jag testade heroin var det som handen i handsken. Det var helt underbart att stänga av med det.

Isoleringen som skyddsmur

Heroinet tog sju år av Johns liv, varav sex år tillbringades i absolut hemlöshet. En dom om kontraktsvård 2001 blev en tillfällig vändpunkt. John, som alltid haft lätt för sig i skolan, men saknat all form av motivation och livslust, läste in gymnasiet på folkhögskola, började arbeta på ett pappersbruk och tog sig in på Chalmers tekniska högskola.

Men det psykiska måendet var oförändrat. John lyckades hålla sig drogfri i åtta och ett halvt år, men priset för nykterheten var en total, självvald isolering. Han bosatte sig långt utanför stan för att undvika sina gamla vänner.

– Jag mådde ju inte bra. Jag tjänade bra med pengar, men det var genom isolering. Jag höll mig undan.

När återfallet kom 2009 gick det fort. John beskriver det som att han bara hade ett läge när det gällde droger; att mata i sig allt han kom över i ”idiotmängder” och släppa allt annat. Sex månader senare var han hemlös igen. Den här gången byttes heroinet ut mot amfetamin, piller och internetdroger. Det var ett utdraget, destruktivt sätt att försöka ta sitt liv.

Mellan 2011 och 2019 pendlade John mellan tunga mediciner, jobb på pappersbruk och stålindustrier, samt plötsliga djupdykningar rakt ner i Norrköpings drogparker.

– Jag hade fortfarande inte hanterat de psykologiska grejerna från barndomen. Jag hade blivit medicinerad istället för behandlad. Det funkade ju inte. Under 2019 och 2020 överdoserade jag flera dagar i rad. Jag har sett så många människor dö i mina armar under åren.

Mötet med en ologisk nåd

Efter flera fängelsevistelser och år av total misär i Linköping, dit han flytt i hopp om att undkomma den hårdaste drogmiljön, nådde John botten sommaren 2024. Genom en gammal barndomsvän fick han kontakt med stödboendet på LP-verksamheten. Han kom dit brutalt påtänd, men fick en chans: ”Kom tillbaka på måndag och var ren, så får du en plats.”

John lånade en soffa hos en alkoholiserad kvinna, söp i två veckor för att härda ut abstinensen från de tyngsta drogerna, och lämnade ett rent urinprov den 2 september.

Där, i gemenskapen på LP, klev John in i en helt ny värld. Men för en man som älskar matematik och logik var mötet med tron en utmaning.

– Jag är väldigt logiskt lagd. När min kontaktperson sa att ”nu lämnar vi det här i Guds händer”, så kände jag bara: Nej, vad ska jag göra då? Det finns ingen logik i det. Att dö och sedan återuppstå, att en människa tar på sig alla synder... Det finns ingen mänsklig logik.

Men det var inte logiken som övertygade John; det var en erfarenhet. Under en av de stillsamma tisdagsgudstjänsterna på Bjärka-Säby, trött i hela kroppen efter att ha rensat ogräs, fick han höra ett bibelord från Romarbrevet: ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.”

– När jag gick ut från den gudstjänsten var det som om jag hade fått ny energi. Som om jag hade fått sova ut och var helt utvilad. Jag kan inte förklara det.

De efterföljande månaderna blev gudstjänsterna och bönen Johns traumabehandling. Varje vecka, vid exakt samma tidpunkt i gudstjänsten, när det lämnades utrymme för eftertanke, bröt han ihop i tårar. Det stängda skyddsrummet i hans inre började öppnas.

Det definitiva tecknet

Det slutgiltiga raserandet av Johns tvivel kom under en fredagsbön. Hans förflutna hade hunnit ikapp honom i form av rättegångar, och socialförvaltningen vägrade ta beslut om hans placering. John satt på fredagsbönen, grät och bad innerligt: ”Snälla, kan jag få ett tecken så att jag kan komma över den här knölen?”

Tio minuter senare ställde sig en kvinna upp. Hon var en vanlig församlingsmedlem som aldrig brukade delta i LP-verksamhetens interna bibelläsningar. Hon gick fram och läste exakt de fem verser som John, helt slumpmässigt efter att ha kommit för sent, hade läst högt under tisdagens bibelstudium några dagar tidigare.

– Jag såg hur föreståndaren Kalle tittade på mig. Jag bröt ihop totalt och kunde inte ens prata. Först tänkte jag: Vad har ni gjort, har ni arrangerat det här? Men sen insåg jag att nej, det gör man inte. Då var det bara att kapitulera helt och hållet. Jag släppte allt.

Den 4 januari 2025 döptes John inför hela församlingen.

Att våga känna

Idag har John fått en fast punkt. Han arbetar på Bjärka-Säby, en plats där han trivs och är omgiven av människor som genuint bryr sig utan att döma. Skillnaden mellan den gemenskapen och den han lämnade bakom sig beskriver han som natt och dag.

– Det finns ingen gemenskap där ute annat än drogerna. Alla är beredda att hugga varandra i ryggen. Men här strävar alla efter samma sak. Alla har fokus på Jesus.

Att leva i förlåtelsen har förändrat Johns relation till verkligheten. Förr var isoleringen och arbetet hans sätt att fly, men idag behöver han inte fly längre. Det invanda flyktbeteendet finns kvar som ett spår i hjärnan, men dess makt är bruten.

– Att vara förlåten betyder att jag kan vara ärlig för första gången. Som barn klarade jag inte av att uttrycka mina känslor eller överhuvudtaget kännas vid dem. Nu när jag mår bra finns det paradoxalt nog också utrymme för att må dåligt emellanåt. Förut var jag totalt avtrubbad och avstängd i nästan 40 år.

Vill känna efter

När John får frågan om han fortfarande är rädd för att må dåligt, skakar han på huvudet och ler svagt.

– Nej, jag längtar efter det på ett annat sätt; att få känna efter.

Om John skulle få möta den där elvaåriga pojken som ensam tvingades styra en tio meter lång segelbåt genom skärgårdsmörkret, med sin döda pappa ombord, vet han precis vad han skulle vilja säga till honom.

– Att det finns ett alternativ. Att han inte ska stänga av, utan känna efter och våga vara ledsen.

John tystnar en kort sekund, innan han sammanfattar det största miraklet i sitt liv, ett mirakel som trotsar all mänsklig logik.

– Men allting... det spelar ingen roll nu. För jag tycker om mig själv där jag är idag. Det är allt som betyder något. •

VÄGEN TILLBAKA

1. Förutsättningar för en nystart

LP-stödboendet i Linköping är utformat för vuxna som vill bryta ett mönster av hemlöshet eller kriminalitet. För att få en plats krävs en placering via socialtjänsten eller församlingen. Det som erbjuds är en möblerad lägenhet i direkt anslutning till kyrkan, vilket gör det möjligt att integreras i den dagliga verksamheten från dag ett.

2. Vardagens mekanik

Verksamheten bygger på en tydlig struktur för att skapa förutsägbarhet. I det individuella schemat ingår att delta i det gemensamma underhållet av boendet, såsom städning och disk. Detta är en del i arbetet med att upprätthålla en värdig boendemiljö och en förutsättning för att skapa en stabil vardag.

3. Ett nytt kontaktnät

Boendet är tätt sammankopplat med församlingens övriga aktiviteter. Genom att delta i de gemensamma luncherna, husmötena och de återkommande måndagsträffarna skapas ett socialt träningsfält. Det är här deltagarna bygger de kontakter och relationer som krävs för att på sikt kunna etablera sig med jobb eller studier utanför verksamheten.

4. Veckoprogram: Från rutiner till sammanhang

Verksamheten följer ett fast schema, utformat för att ge stadga och meningsfullhet åt deltagarnas vardag. De andliga aktiviteterna är frivilliga; den som inte är troende kan stå över.

Måndag: Introduktionskurser och samtal kring livsfrågor.

Tisdag: Arbetsträning på Bjärka-Säby, inklusive vaktmästeri, trädgårdsskötsel och matlagning tillsammans med volontärer.

Onsdag: Fördjupning och tolvstegsarbete. Deltagare kan arbeta med beteendemönster och göra upp med det förflutna. Detta arbete är öppet för alla, oavsett bakgrund.

Torsdag: Praktiskt arbete med teknik, dukning och soppservering inför LP-möten, samt matutdelning.

Fredag: Husmöte där boende och personal lagar mat tillsammans och summerar veckan, följt av aktiviteter som bad eller minigolf.

Helg: Lördagen är fri, medan söndagen erbjuder gemenskap vid gudstjänst och kyrkfika.

5. Från boende till självständighet

Verksamheten omfattar fem platser och fungerar som en tidsbegränsad sluss. Tiden på boendet anpassas efter den enskildes behov, från några månader upp till ett år, med målet att individen ska kunna flytta vidare till en egen lägenhet och klara sin egen försörjning. När den boende lämnar stödboendet är de fortsatt välkomna att delta i verksamhetens aktiviteter, då de redan hunnit etablera sig i församlingens sammanhang.