Reportage

Pontus Landin: " Jag visste inte vad jag saknade"

När han som tonåring var på ett läger fick han svar på sin fråga om tungotal.

– På lägret hade vi ett lovsångsmöte. Många av tonåringarna runt omkring mig grät, Guds närvaro var påtaglig. Där och då fick jag tag på det.

Pontus Landin hade en trygg uppväxt och var ofta i kyrkan.

– Min mamma såg till att vi var med i kyrkliga sammanhang hela uppväxten, berättar Pontus.

Men trots att han hade mycket erfarenheter av kyrkor hade han inte mycket personlig erfarenhet av Gud.

– Jag visste inte vad jag saknade. Men jag hade många frågor.

Hans morbror, som är kristen, fick svara på många av de frågorna.

– Jag ville veta om Gud verkligen kunde finnas och om det fanns några bevis. Jag fick många bra svar och det blev avgörande för min tro.

Men Pontus fortsatte vara nyfiken på tungotalet.

Tog ett beslut

2001 var Pontus på en kristen camping med familjen. På campingen fanns ett kapell där det fanns möjlighet att gå på gudstjänst varje kväll.

– Det var en ny erfarenhet för mig, lovsångerna där kändes så mycket mer aktuella för mig än psalmerna i min hemförsamling.

På en av gudstjänsterna tog han ett beslut.

– Jag kommer inte ihåg allt, men jag kommer ihåg att det var där jag tog beslutet att jag ville tro på och följa Jesus. Under ett möte vände jag mig till mamma sa att jag ville följa Jesus.

Pontus och hans mamma gick fram till pastorn och bad en frälsningsbön ihop.

Bad att få tungotal

Pontus var fortfarande väldigt nyfiken på tungotalet. Och när han var på ett läger samma år var han på ett speciellt möte.

– På lägret hade vi ett lovsångsmöte. Många av tonåringarna runtomkring grät, Guds närvaro var påtaglig. Jag satte mig ner och bad Gud att jag skulle få tungotalet. Och det fick jag direkt.

Lyste i ansiktet

Som ung tonåring var Pontus med i kyrkans ungdomsgrupp.

– Jag kommer ihåg att det fanns en tjej i ungdomsgruppen som lyste i ansiktet. Jag hade inte sett många kristna som lyste på det sättet innan, så det satte spår i mig.

Viktiga somrar

När han skulle börja gymnasiet flyttade familjen till Stockholm. Där hittade familjen en ny kyrka att gå till. Men trots att Pontus hittade flera bra vänner kommer han ihåg att somrarna var extra viktiga.

– Mitt andningshål var på en kristen konferens. Jag åkte dit med min bror och morbror, och jag kände mig verkligen hemma.

– På konferensen fick jag utveckla min personliga tro. Det fanns härlig lovsång där och människorna runt omkring talade i tungor.

Började fundera

Hemma i Stockholm extrajobbade Pontus på ett äldreboende. Han kommer särskilt ihåg ett samtal han hade med en annan anställd.

– Jag berättade att jag var kristen och hon svarade att det var lite underligt att jag inte lyste som kristna brukar göra.

Det fick honom att börja fundera.

– Jag tänkte: “Jag är med i kyrkan, men är jag verkligen frälst på riktigt?”

Svar på bön

Efter gymnasiet ville Pontus studera på högskola. Han var en av flera hundra som ansökte om ett tjugotal platser.

– Jag bad att jag skulle bli antagen, och Gud svarade på den bönen.

Pontus fortsatte att blanda in Gud. När andra praktikperioden närmade sig bad han att Gud skulle hjälpa honom att hitta rätt.

– Jag ville vara på ett ställe där jag kunde få jobb efter studierna. Jag ville verkligen känna “här vill jag vara”.

Pontus sökte många praktikplatser, men trots fina referenser fick han inte någon av dem.

– Jag tyckte att det var jättekonstigt. Var fanns Gud någonstans?

Möblerad bostad

Men en vecka innan praktiken skulle sätta igång frågade en lärare hela klassen om någon ville praktisera på ett företag i Småland. Pontus var intresserad.

– Jag fick platsen, men jag visste inte hur jag skulle lösa den ekonomiska och den praktiska biten.

– Jag funderade bland annat på hur jag skulle hitta en bostad. Men Gud var fantastisk. Företaget jag praktiserade hos gav mig en möblerad bostad helt gratis under hela praktikperioden.

Älskade stämningen

Pontus trivdes väldigt bra på praktikplatsen i Småland.

– Jag älskade stämningen och värderingarna på företaget stämde bra överens med mina egna.

Han bestämde sig för att tänka långsiktigt.

– Jag visste att jag ville bo och jobba här och tyckte därför att det var viktigt att lägga grunden rätt.

Redan första fredagen besökte han den lokala pingstkyrkan.

– Jag kom in på en ungdomssamling. Där fanns ett stort gäng ungdomar. Det var en ganska sluten grupp, men jag fick en väg in vilket var en enda stor välsignelse för mig.

Pontus kände sig som hemma.

– För första gången var jag i en kyrka där lovsång och profetiska tilltal var en naturlig del. Det var befriande. Jag kände mig väldigt avslappnad.

Jobb och boende

Pontus fick fast jobb på sin praktikplats vilket innebar att han behövde ett fast boende.

– Jag ringde den lokala hyresrättsföreningen och fick kolla på bostäder. Jag hittade en lägenhet som var perfekt för mig.

Men han behövde lägenheten först tre månader senare, och hade ingen möjlighet att betala hyra förrän då.

– Jag berättade det för föreningen och de höll lägenheten åt mig utan kostnad. För mig var det ännu en bekräftelse på att Gud ville att jag skulle stanna här.

Funderade på dopet

Trots att Pontus kände sig hemma i pingstförsamlingen kunde han inte bli medlem, för han var inte vuxendöpt.

– Jag började fundera på många saker kring dopet. Jag var barndöpt, men jag började undra vad Gud tänkte kring det hela. Jag funderade bland annat på om det var fel att döpa sig två gånger.

Till en början fick han inga svar.

Sista pusselbiten

Inte långt senare hade en av Pontus vänner bestämt sig för att hon skulle döpa sig, trots att hon redan döpt sig en gång.

– Min vän berättade att hon döpte sig ganska ung, men att hon senare levt utan Gud.

För Pontus föll den sista pusselbiten på plats när hans vän berättade varför hon skulle döpa sig igen.

– Hon förklarade att hon skulle döpa sig en gång till för att tvättas ren från sina synder och för att visa för andevärlden att hon tagit beslutet att följa Jesus.

– Nu såg jag inget hinder i att döpa mig. Jag beslöt mig då för att jag skulle döpa mig. Den här gången som vuxen. Och det kändes helt rätt för mig.

Alltid glad

När Pontus inte längre var ny på jobbet åt han lunch med ett par kollegor och de hamnade i ett samtal.

– Mina kollegor berättade att de hade kommit överens om att det var något annorlunda med mig. Det tyckte att det lyste i mina ögon. Senare hade de fått reda på att jag var kristen och kommit fram till att det var därför, sa de.

Pontus tänkte då tillbaka på samtalet han haft när han jobbade på äldreboendet i Stockholm.

– Jag blev väldigt glad. Jag kom fram till att jag kommit en bit sedan den tiden. Jesu kärlek lyste nu igenom mig och jag tror de kunde se den frid jag kände över att vara ett Guds barn.

Pontus Landin tänker tillbaka på sitt liv:

– Gud har lärt mig mycket. Och jag känner en stor trygghet i att jag är på rätt plats just nu. Jag behöver inte fundera, utan jag kan verkligen ge järnet.