Krönika

Prinsessan, Bibeln och kraften som inte gick att stoppa

Anders Wisth

När prinsessan Eugénie Bernadotte konfirmerades år 1845, under ledning av biskop Butsch från Skara, skedde något som i efterhand framstår som både märkligt och talande. Konfirmationen var i sig ingen överraskning. Eugénie hade vuxit upp i en from miljö där tron på Gud var en självklar del av vardagen, präglad av moderns djupa gudsfruktan och omsorg om både kropp och själ. Vid högtiden överlämnade biskopen en praktfull bibel till prinsessan – en gåva av största värde. Men tillsammans med den kom också en varning. Hon förmanades att vara försiktig med läsningen, att inte läsa för ofta och framför allt inte för mycket. Den gamla boken ansågs bära en kraft som kunde leda till läseri och svärmeri, något man såg med misstänksamhet i dåtidens kyrkliga och akademiska kretsar.

Åren gick. Eugénie levde sitt liv i hovets salonger, omgiven av etikett, förväntningar och societetsliv. Samtidigt rörde sig något djupt i Sveriges andliga landskap. En väckelserörelse tog form, där Bibeln åter öppnades i stugor och kamrar. Män och kvinnor, fattiga och rika, började läsa Guds ord med egna ögon. Gestalter som C. O. Rosenius och Lina Sandell Berg gav röst åt en enkel men kraftfull förkunnelse om nådens evangelium – ett budskap som befriade torpare, pigor och drängar, men också nådde hjärtan i huvudstadens salonger.

Mitt i denna tid levde prinsessan Eugénie. Efter att ha drabbats av tyfus försämrades hälsan allvarligt. I sin svaghet och nöd vände hon sig, tillsammans med sin hovfröken Josephine Hamilton, till den bibel hon fått vid konfirmationen. Den bok hon varnats för blev nu hennes dagliga följeslagare. Bibelläsningen fick samma verkan i hennes liv som hos så många andra: Guds ord blev andlig näring för en hungrande själ. Bön och bibelläsning blev naturliga inslag i hennes rum på slottet, och hennes tro satte tydliga spår – i hennes liv, i hennes gärningar och i hennes samtid.

Orden i Hebreerbrevet 4 fick kropp och liv: ”Guds ord är levande och verksamt.” Det var en kraft som förvandlade människor och samhällen, som reste människor ur missbruk, hopplöshet och misär, och gav nytt hopp och värdighet. Detta år, 2026, är inte vilket år som helst. Det är 500 år sedan Nya testamentet för första gången översattes till svenska. Den gamla boken har haft en avgörande betydelse för vårt språk, vår kultur, vårt samhällsbygge och vår förståelse av livet. I dag ser vi tecken på en ny renässans. Bibelns huvudperson, Jesus Kristus, väcker åter intresse och längtan i vårt land.

Varför inte låta 2026 bli ett Bibelns år – för dig personligen, och för oss som folk och nation? Kanske anade biskopen redan 1845 vad som kunde hända om man började läsa i den gamla boken. Den bär på ett till synes odödligt innehåll, som än i dag kan ge ljus, hopp och vägledning åt den som vill stilla sin andliga hunger och längtan.