Reportage

Rebecka Nelson: ”Så mötte Gud mig”

Rebecka Nelson växte upp i en kristen familj, där Gud var en naturlig del av hennes liv. Hon trodde på honom och ända sedan hon var liten hade hon fått höra att Jesus älskade henne.

– Jag skrev det ofta i mina teckningar i Söndagsskolan, ”Jesus älskar mig”, berättar hon. Ändå var det mest en fras, något som ändå inte kändes verkligt.

När hon kom upp i tonåren tog hon det aktiva beslutet att följa Jesus. Hon ville visa för andra att hon hade en egen tro, men längtade fortfarande efter att verkligen få uppleva hans kärlek. En orsak var den sneda självbild som skapats av kommentarer från andra människor under åren och som hon inte blev fri ifrån. Hon kände en stark längtan efter mer av Gud och att få lära känna honom.

Gud som pappa

Att det var så, blev tydligt när hon för fyra år sedan flyttade till en ny stad och började umgås med nya människor.

– De talade så mycket om Gud, berättar hon. När de gjorde det, talade de samtidigt om honom som en pappa, att de hade känt Guds kärlek och blivit förvandlade av honom, säger hon.

Samtidigt var deras prat om Gud och ”att de hade mött Guds kärlek” också lite obekvämt, tyckte hon. Ändå väcktes något i hennes hjärta.

– Jag ville också känna att Gud är min pappa, säger hon.

Inget hände

Från den stunden började hon be till Gud om att få ett sådant möte med honom, där hon skulle förstå att han var hennes pappa och att han älskade henne. Hösten gick, men inget hände.

– Gud mötte mig på andra sätt, men inte med den där kärleken, som jag längtade efter, inte såsom jag hade tänkt mig att han skulle möta mig.

Människor runt henne, som visste om hur hon tänkte, började säga: ”Men Rebecka, du vet ju att Gud är din far. Det står ju i Bibeln, behöver du verkligen möta honom på det sättet?”

– Men jag behövde det och jag visste på något sätt i mitt hjärta att han skulle möta mig, säger hon.

Ville möta Guds kärlek

Parallellt drogs Rebecka med en benhinneinflammation, som hon hade haft i fyra år. Hon hade varit hos många fysioterapeuter, läkare, fått olika inlägg och många rehab övningar. Ändå kunde hon inte gå mer än en kilometer utan att få ont.

– Jag är en person som älskar att vara ute och springa och träna, så det var så klart att jag längtade att bli hel ifrån detta. Men under hösten bad jag främst efter att få möta Guds kärlek.

Gud arbetade med henne

Så skedde det, på en förebedjarträff en förmiddag inför gudstjänsten på en ungdomskonferens. Hon satt där och bad med flera andra människor.

– Jag märkte att Gud började göra något inom mig, säger Rebecka Nelson. Jag visste inte riktigt vad det var, men flera började be för mig.

Så småningom var de, som bad för henne tvungna att gå vidare till gudstjänsten, eftersom de skulle vara förebedjare. Rebecka kunde dock inte gå i väg. Hon kände att Gud arbetade med henne. Hon satt kvar ensam i rummet.

– Där kom Gud och mötte mig, berättar hon. Han kom och mötte mitt hjärta. Jag vet inte hur man kan förklara det på ett annat sätt än att Gud verkligen var där. Han var där och vi pratade. Han var så nära. Det var så verkligt och hans närvaro var så tydlig i det rummet, jag mötte hans kraft, hans närvaro, berättar hon.

– Men framför allt kom han och sade att ”du är värdig att kalla mig pappa”. Och det knäckte så mycket i mitt liv, av ovärdighet som jag hade kämpat så mycket med, att jag inte skulle vara tillräckligt bra inför människor eller inför Gud.

– Han kom med sin kärlek över mitt liv och talade om för mig hur mycket han älskade mig, att han är min pappa, att jag var hans dotter. Att jag är hans barn. Det har för alltid märkt mitt liv, det har förvandlat mitt hjärta. Hans kärlek har verkligen gjort mig fri och förvandlat vem jag är idag.

Smärtan var borta

Tre veckor senare när hon var på väg hem hade också något hänt med hennes benhinnor. Hon hade inte ont. Och det gick några dagar till, men smärtan var inte där.

– Då förstod jag att i det mötet, när vi inte främst hade bett för mina benhinnor, så hade Gud gjort mig hel från inflammationen i mina benhinnor, vilket ingen hade kunde hjälpa mig med. Den var bara borta och jag är så tacksam för det. Nu kan jag kan träna igen.

– Men framför allt är jag så tacksam över hur Guds kärlek har förvandlat mitt liv, hur jag varje dag får uppleva hans kärlek mer och mer, hur värdig jag är i hans ögon och att han älskar mig. Min relation med honom har blivit närmare, hans röst tydligare, mötena med honom fler.

– Det har gjort något att jag kan sträcka på mig mer och att jag känner mig mer frimodig. För om han älskar mig, vad spelar något annat för roll?