Krönika

Reflektioner om tjänande och tid

Elijah Hamilton

Efter många år i ledande positioner har jag tvingats inse att ledarskap inte är en prestation, utan ett sätt att vara. Allt står och faller med hur vi väljer att möta varandra, oavsett om det är i styrelserummet, i föreningslivet eller vid köksbordet som en far. Det väcker en förundran över varifrån dessa inre kompasser kommer. Vad lägger grunden till en människa som förmår bära andra?

Det finns en tanke som dröjt sig kvar hos mig: idén om tjänandet. Att sant ledarskap inte handlar om att stå överst, utan om att stå underst och bära. Det är en uråldrig princip, en form av ”tjänandets ledarskap” som tycks bestå oberoende av tid och rum. Jag såg det så tydligt när mina barn bytte skola; hur en miljö präglad av solida värderingar och trygga ramar förvandlade deras blickar till mer harmoniska och glada. Det blev en påminnelse om att vi alla är jordmåner för varandras växtkraft.

Kanske är det så att vi i Sverige bär på ett omedvetet arv. Vi talar om kommunikativ förmåga och driv, men kanske är rötterna djupare än så. Många av de värderingar som byggt vårt land – tanken om att göra mot andra som man själv vill bli behandlad, att vara ödmjuk och kärleksfull – har sin källa i en tradition som nu sakta börjar torka ut. Söndagsskolans berättelser kanske har tystnat, men de värderingar om tillit och förtroende som de planterade sitter djupt i vårt kollektiva minne.

Men vad händer när arvet vattnas ur? I en tid där fokus ofta hamnar på det egna självförverkligandet, riskerar vi att tappa bort det som tjänandet ger: gemenskapens kraft. Att förverkliga sig själv på bekostnad av helheten skapar ofta motsatser snarare än hållbarhet.

Jag har landat i att hålla fast vid det som är prövat. För mig är de bibliska värderingarna inte bara historiska dokument, utan levande sanningar som ger stadga när de ideologiska vindarna blåser snålt. Det kräver en viss ihärdighet att stå upp för mjuka värden i en hård värld, men jag tror att det är nödvändigt. Det handlar om att bygga något som betyder något även i morgon – och kanske även i ett perspektiv som sträcker sig bortom vår egen tid.