Reportage

Rolands väg var snårig

För de flesta är Roland Petterson ”Rolle”, smeknamnet har hängt med länge.

– Jag brukar skämta om det. Namnet Roland betyder ju stolthet och ära, och det är ju drygt att leva upp till det. Så därför kallar jag mig för Rolle. Jag har alltid hetat Rolle, berättar Roland för Inblick.

Barndomsåren skulle kantas av svårigheter och motgångar, delvis i skuggan av en frånvarande far. Han växte upp i Kristinehamn i Värmland tillsammans med sin mamma Aina och fyra äldre syskon i ett litet hus som morfar ägde.

– Morfar bodde på övervåningen och vi på nedervåningen. Vi levde enkelt och bodde enkelt, fortsätter han.

Pappa lämnade familjen tidigt.

– Min pappa lämnade oss när jag föddes. Min då 25-åriga mamma blev ensamstående med sina fem barn. Hon har dragit ett tungt lass, men gjort det bra, konstaterar han.

– Jag brukar tacka henne varje gång vi ses. Jag vill att hon ska få höra det. Men det är klart att jag saknade en fadersgestalt.

Pappan träffade Roland bra tre gånger.

– När han lämnade oss så lämnade han verkligen oss.

Kyrkan lockade inte

Hemmet präglades inte av kristen tro, men mamman uppmuntrade barnen att gå i söndagsskolan i metodistförsamlingen.

– Men ärligt talat var det inte något som lockade mig. Mamma gav oss pengar till kollekten. Istället för att lägga dem i kollekt hamnade de i en kiosk på vägen dit. Men det har jag återgäldat nu, säger Roland.

När Roland var fyra år gammal träffade mamma Aina en ny man som är kvar i hennes liv. Men han flyttade aldrig in till dem. Han hade flyttat ner från Överkalix till Karlstad tillsammans med sin bror för att tillsammans med honom jobba som mattläggare.

– Det gjorde de under hela sitt yrkesverksamma liv. Han blev aldrig en pappagestalt. Det var aldrig så att han följde med på klassresor eller liknande. Han blev mer som en vän för mig.

Familjens ansträngda ekonomi ledde Roland in i kriminalitet under uppväxtåren.

– Jag stal mycket i ungdomen. Jag ville ha det alla mina kompisar hade. Det hände att jag åkte fast. Men det fick mig inte att sluta stjäla.

Något som lockade Roland var sport och det intresset håller i sig.

– Jag utövade en hel del olika sporter, framför allt bangolf som jag blev klubbmästare och Värmlandsmästare i.

Ställd mot väggen

I tonåren träffade han en kille som hette Göran. Han bodde i samma kvarter och var också sportintresserad. De hängde med varandra och spelade olika sporter ihop.

– Men när söndagen kom så ville han till kyrkan i stället för att umgås. Jag tyckte det var tråkigt. Jag var lite elak mot honom och försökte få honom att sluta gå i kyrkan.

– Jag kommer ihåg att jag tryckte ner honom mot gräset och hotade honom med att ge stryk om han inte svor. Men han vägrade att svära.

En första vändpunkt i Rolands personliga övertygelse inträffade hemma hos Göran och hans familj.

– Jag blev hembjuden till Görans familj och fick där tillfällen att ställa svåra frågor, och samtidigt försöka sätta dem på plats. Vid ett tillfälle blev jag ställd mot väggen.

Görans äldre syster gjorde en liknelse med hjälp av en strömbrytare.

– Hon sa ”Roland, ser du lysknappen?” Vad händer om du trycker på den? Det börjar väl att lysa i lampan, svarade jag. ”Hur vet du det då?” frågade hon. Jag har ju tryckt på en, så jag vet ju att det är så.

– ”Precis så är det med min tro. Jag har provat och vet att det funkar av erfarenhet. Har du provat om Gud finns?” fortsatte hon och jag insåg att jag aldrig hade givit Gud en riktig chans. Jag kände mig som en hycklare. Den händelsen satte sig i mitt huvud.

Nytt liv

Mer skulle hända som skulle få Roland att bli än mer nyfiken på Gud och få honom att gå till gudstjänster på egen hand. En gång kom vännen Göran hem från en gudstjänst i Kristinehamn där han hade sett ett under med egna ögon. Det var en blind förkunnare som hette Rolf Karlsson som reste runt och bad för sjuka.

– Då bestämde jag mig för att följa med till kyrkan nästa gång Rolf skulle vara där. Men efter någon månad dog Rolf. I stället blev det att besöka ett tältmöte i en tältmötesserie. Det här var i augusti 1982.

– Jag gick dit den kvällen, och kvällen därpå, och kvällen efter det. Under det sista mötet sa jag till Gud att Han skulle få en månad på sig att bevisa sin existens för mig.

Där och då i tältet tog Rolands nya liv sin början.

– Den bönen förvandlade hela mitt liv. Det som präglade mitt gamla jag, lögner, svordomar och stölder, var borta på en gång. Den enkla bönen räckte för mig för att veta att Gud finns.

Så småningom skulle Rolands bana som kristen utkristallisera sig. Han arbetade på Saab vid den tiden, men kände att han skulle vilja gå bibelskola. Han tog tjänstledigt och sökte till det som idag är Umeå folkhögskola i Västerbotten.

– Efter en förbönsstund i slutet av utbildningen så kände jag en stark längtan att börja jobba i en kyrka. Men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag bad och fastade över detta böneämne.

På Bibelskolan träffade han sin fru Britt-Marie.

– Under förbönsstunden bad jag också över att hitta en livskamrat. Jag hade intresserat mig för en tjej på den skolan. Hon hade liksom jag bett över att hitta någon att dela livet med. På den vägen är det.

Hjälper små församlingar

Efter studierna fick han ett erbjudande om att börja i Doroteas pingstförsamling som medarbetare och evangelist, och därefter som församlingsföreståndare.

– Mot alla mänskliga odds valde jag den kyrka som låg längst bort, med lägst lön.

Därefter följde många år som pastor och föreståndare i olika församlingar. Roland berättar passionerat och öppenhjärtat om sin tid som pastor.

Efter Dorotea flyttade de till Lindesberg. Efter åtta år där tjänstgjorde han i Robertsfors pingstförsamling under lika lång tid.

– Under min tid i Robertsfors fick jag en förfrågan om att tjänstgöra i Skellefteås pingstförsamling. Jag kände inget kall från Herren att börja där.

– Men efter en tid i bön och fastan tog jag och min familj beslutet att flytta till Skellefteå för att börja som pastor och föreståndare. Här har jag jobbat i 14 år.

Idag arbetar Roland i en helt ny pastorstjänst som ingår i ett nätverk som heter ”Älska Norrland”, som startar upp och startar om pingstförsamlingar i Norrland.

– Jag har länge velat stötta, hjälpa och engagera mig för de små församlingarna. Från augusti förra året arbetar jag med att göra det.

Han reser omkring mellan församlingarna, men bor kvar i Ursviken i Skellefteå kommun tillsammans med sin fru. Deras tre döttrar är utflugna sedan länge.

– Mycket resor och möten blir det. Jag tycker att det är fantastiskt roligt att få göra detta.