Krönika

Rut och Daniel – soldater i en armé för mänsklighetens räddning

Anders Wisth

Den vinröda blusen fångade ljuset först i det lilla köket på Vättergatan i Gränna.

Mormors blus, med sina guldfärgade emblem på kragen, gnistrade i solen och väckte något i mig; en nyfikenhet som skulle följa mig genom livet. Jag minns känslan; vördnad, stolthet och ett stilla mysterium.

Mormor Rut och morfar Gunnar bar den med självklar värdighet. De var frälsningssoldater. Ord som först lät märkliga, nästan motsägelsefulla. En armé utan vapen. Soldater i kärlekens tjänst. En armé för mänsklighetens räddning.

När morfar satte på sig skärmmössan, kronan på uniformen, visste man att han var på väg mot sitt uppdrag. Timme efter timme stod han där, vid grytan, med sparbössan i handen för att hålla hoppet levande och “grytan kokande”.

När mormor gjorde sig redo var det gitarren och sångboken som gällde. Hon var en del av Frälsningsarméns strängmusik. De sjöng om blod och eld, om kraften som förvandlar liv. Frågan ljöd: ”Vill du från syndernas börda bli fri?” Svaret var lika självklart som övertygat: ”I blodet finns kraft, frälsande kraft.”

Under många år var detta vackra minnen från en annan tid. Tills dagen kom då vi tömde mammas lägenhet. I hennes livsarkiv låg den där – soldatpasset.

En liten skrift som vittnade om något stort. Där stod det; mormor, morfar och mamma, alla hade de varit frälsningssoldater. I soldatpasset kunde man läsa om löftet till Gud. Ett löfte att vara en Jesu Kristi soldat. Ett löfte som kostade något och betydde allt.

Det var en radikal tro. En kompromisslös kärlek till Jesus. En brinnande omsorg om människors frälsning.

Och den tron började utmana mig. Hur lever man ett liv utan att distraheras och passiviseras av sin samtid? Hur lever man så att Han får vara livets centrum och inte en bisak, inte ett tillägg, utan själva hjärtat?

Strax före jul låg den där i brevlådan. Boken ”Ett år för den älskade En vandring genom Johannesevangeliet” av frälsningssoldaten Daniel Viklund. Dagliga andakter. Dagliga möten med Jesus Kristus.

På ett märkligt, nästan oförklarligt sätt, fångar Daniel min uppmärksamhet. Han leder mig, dag för dag, närmare livets absoluta centrum; Jesus själv. Det finns en dragningskraft i det enkla. I det tydliga. I ett budskap som inte kompromissar.

Och långsamt börjar jag förstå. Sångerna om blod och eld är mer än starka bilder. De talar om liv som blir förvandlade. Om skuld som lyfts av. Om skam som bryts. Om en helig eld som tänder passion; att leva för något större än sig själv.

Något hade hänt i mormor och morfars inre. Det var därför de bar uniformen med stolthet. Den var inte en roll, den var en kallelse.

De var med i armén. På väg mot det land där ovan, där frälsningssoldaten aldrig dör.

Och frågan stannar kvar också hos oss: Vågar vi ta på oss uniformen?

Vågar vi leva med Jesus i centrum och med kärlekens eld brinnande för mänsklighetens räddning?