Undervisning

Sionismens kristna bakgrund

Torbjörn Aronsson

Sionismen är den judiska nationalistiska rörelse som växte fram från slutet av 1800-talet med målet att skapa en sekulär judisk stat i det historiska Israel. Den hade rötter i judisk tradition och modernitet, men också en kristen förhistoria. Dels genom den förföljelse som judar utsattes för av stater där kyrka och stat var integrerade, dels genom en kristen filosemitisk tradition. Kristen filosemitism är ett begrepp för kristna som aktivt odlat vänskap med judar, judisk tro och kultur. Den växte i omfattning i samband med det nya bibelintresse som den protestantiska reformationen medförde.

John Calvin (1509–1564), den reformerta traditionens viktigaste idégivare, röjde väg för detta. Hans bibelsyn var mindre komplex än Martin Luthers. Calvin hävdade Bibelns auktoritet och förekomsten av harmoni mellan lag och evangelium, och mellan den hebreiska Bibeln och Nya testamentet. Calvin, och andra reformerta ledare, upplivade också den hebreiska bibelns bildförbud.

Dessa grundläggande förhållningssätt bar frukt bland reformerta kristna ibland annat i England och Nederländerna under 1600-talet. Nederländerna blev en tidig fristad i Västeuropa för judar. Judarna skildrades på ett empatiskt sätt av bland annat Rembrandt i flera av hans berömda målningar. England öppnade sina dörrar för judisk invandring efter att puritanerna, Calvins engelska anhängare, tagit makten vid mitten av 1600-talet.

England och det brittiska imperiet kom sedan att spela en viktig roll för judisk bosättning och judiskt liv under flera sekler. Bland puritanerna blev gammaltestamentliga namn populära, liksom en eskatologi, där judarnas diaspora och återvändande till det historiska Israel fanns med i Guds plan.

I slutet av 1700-talet och under 1800-talet fanns en tradition i Storbritannien som bidrog till en blomstring för kristen filosemitism. Romantiken var då en dominerande kulturtrend och författare intresserade sig för medeltiden och äldre historiska epoker. Walter Scott (1771–1832) blev en av de mest populära författarna. I succéromanen Ivanhoe (1820), tecknade han det judiska folkets många gånger tragiska öden i diasporan på ett gripande sätt.

I de protestantiska väckelserörelserna blev eskatologiska frågor aktuella under inverkan av de omvälvningar Europa genomgick efter den franska revolutionen 1789. Bibelns profetior om tidernas avslutning bidrog till ett återupptäckande av judarnas situation och den kristna kyrkans relation till dem. Lewis Way (1772–1840) startade ett sällskap för mission bland judar, London Society for Promoting Christianity Among the Jews, vilket fick kungligt stöd. Den pentekostale väckelsepredikanten Edward Irving (1792–1834) förkunnade att Kristus skulle komma tillbaka i personlig och synlig gestalt före tusenårsrikets början. Detta skulle föregås av judarnas återvändande till det historiska Israel.

Lord Shaftesbury (1801–85) var en av det brittiska parlamentets ledande politiker och samtidigt en av ledarna för väckelserörelsen inom den anglikanska kyrkan. Han hade en vision om att den anglikanska kyrkan skulle hjälpa judar att återvända till det historiska Israel och komma till tro på Jesus. Genom hans inflytande och i samverkan med den brittiske utrikesministern Lord Palmerston och med tyska pietister, etablerades under 1830- och 1840-talen tre institutioner med dessa syften i Jerusalem: ett brittiskt konsulat (1838) med uppdrag att beskydda judar som besökte eller bosatte sig där, ett anglikanskt biskopssäte (1841) och öppnandet av Christ Church, den första anglikanska kyrkan i staden (1843).

Den förste anglikanske biskopen i Jerusalem var Michael Solomon (1799–1845), som var en tidigare judisk rabbin som kommit till tro på Jesus. Det brittiska konsulatet bidrog aktivt till att den judiska invandringen till Jerusalem ökade och att judarna under senare delen av 1800-talet åter utgjorde en majoritet av befolkningen där.

Den kanske viktigaste frukten av den breda kristna filosemitismen i Storbritannien under 1800-talet var emellertid författarinnan George Eliot (pseudonym för Mary Anne Evans) och hennes roman Daniel Deronda (1876). Den handlade om en ung judisk man i Storbritannien som stegvis kom underfund med sin identitet och efter kontakter med andra unga judiska sionister beslutade sig för att återvända till det historiska Israel. Romanen blev en storsäljare som fäste uppmärksamheten på det judiska folkets situation i diasporan och den lösning som ett återvändande till det historiska Israel utgjorde. Daniel Deronda blev en slags Johannes Döparen för sionismen genom att romanen förberedde allmänheten i Västeuropa på ett judiskt nationellt uppvaknande. I nästa artikel ska vi följa det kristna stödet för sionismen i samband med att den uppstod och växte under första delen av 1900-talet.