Reportage

Småbarnstiden formade Evas tro

Eva är uppvuxen i kristen familj tillsammans med sina fem syskon. Hon har gått i kyrkan sedan barnsben och fick utvecklas och växa i församlingen.

– Det var en tillåtande miljö där jag tidigt fick vara ledare för barn och ungdomar. Och som liten fick jag sjunga, även solo.

Redan som sjuåring ville hon säga ja till Jesus.

– Då satt jag på ett möte med mamma och efter mötet ville jag bli frälst. Då bad de för mig.

I början av tonåren kom nästa avgörande händelse. Eva, som gillade gymnastik och att dansa, brukade gå på lunchdisco på ungdomsgården, men kände att det var fel.

– Jag var tvungen att ta ett beslut. En dag på väg hem från skolan stannade jag på gatan och sa högt till Jesus: ”Nej, nu väljer jag dig.”

– Jag var tvungen att säga nej till något och säga ja till Jesus.

Det blev inga fler discon

Efter det beslutet lät Eva vuxendöpa sig och gick med i församlingen. Det blev inga fler discon.

– Det var som ett beslut i mitt hjärta och jag blev mer överlåten till Jesus. Det var tron på Gud som gällde.

Efter grundskolan gick Eva på bibelskola i Örebro.

– Där tog jag emot helige Ande. Jag sa till helige Ande: ”Jag behöver dig” och då kom mitt tungotal.

Relativt snabbt därefter träffade hon Hans.

– Jag var 16 år och vi pratade tidigt om att tjäna Gud. Jag visste inte vart vägen skulle ta mig, men jag ville tjäna Honom på något sätt.

Hans var nyfrälst och visste att han ville bli pastor. De reste mycket tillsammans som evangelister. När de fått sitt tredje barn blev Eva tvungen att stanna hemma med barnen, medan Hans fortsatte resa på heltid och sällan var hemma för att ta hand om familjen. Det ansvaret föll på Eva, som missade möjligheten att få vara ute och resa till olika församlingar och allt vad det innebar med att lyssna in Gud och betjäna människor på mötena.

– Jag tappade lite av min identitet. Jag var ensam med tre barn och skulle upprätthålla Gudsrelationen på det sätt som jag ville ha den.

Eva ville kunna sitta ner och läsa sin bibel och be till Gud som hon alltid gjort, i vardagen var det tre barn som pockade på uppmärksamheten.

– Någon ville gå på toa, någon ville ha mat. Jag blev störd hela tiden.

Det stämde inte med bilden av hur det andliga livet skulle se ut med bibelläsning en timme på morgonen till exempel. Det ledde till dåligt samvete för att hon inte klarade av det hon trodde Gud förväntade.

– Jag stod inför ett val att antingen bli bitter, besviken och tycka synd om mig själv eller söka Gud. Då valde jag att söka Gud och att landa i något litet.

Hon bestämde sig för att komma till Gud utan fördömelse utifrån Romarbrevet. Och grep också tag i ordet ”Närma er Gud, så ska han närma sig er” som står i Jakobs brev i Nya testamentet.

– Det gjorde att mina böner i början kanske varade i tre sekunder. Jag hann kanske bara säga: ”Tack Jesus!” innan något barn behövde något.

– Men till slut blev jag upplivad i min ande och det som fanns i mitt hjärta tog över.

Bibeln stod på diskbänken

Det gjorde att Eva kunde be samtidigt som hon gjorde sysslorna med barnen. Bibeln fick stå på ett receptbokställ på diskbänken.

– Kan jag bara läsa en vers idag, så är jag nöjd med det, kunde jag tänka. Så fort jag stod vid bänken läste jag den bibelversen om och om igen.

Utifrån den här ”andningen” med Jesus som Eva kallar det, började lovsången och tillbedjan föddas i hjärtat.

– Jag började prisa, lova och tacka. Sedan började jag höra sånger och utifrån det föddes sången: ”Herren, herren är Gud,” som spreds över Sverige under den perioden.

Valet som Eva gjorde, att inte bli bitter, utan i stället söka Gud, har påverkat hela livet.

– Det är utifrån det som jag började undervisa om tillbedjan och lovsång.

Uppdraget växte fram

Därifrån växte uppdraget att predika som i sin tur ledde till pastorstjänsten.

Trots att det var en tuff period är Eva tacksam för utmaningarna under småbarntiden. Tidigare hade livet gått ut på att betjäna andra och läsa Bibeln för att kunna ge något vidare.

– När jag började söka Gud för min egen skull hittade jag Guds fadershjärta.

– Jag är jättetacksam för de trånga passagerna. Det gör att det pressas fram ett beslut i ens eget liv. Det är som två vägar: antingen tycker jag synd om mig själv eller så släpper jag det till Gud.

Under åren med barnen växte behovet av tid och stillhet inför Herren.

– Jag har stort behov av egentid och måste få vara med Gud.

Och för några år sedan fick Eva sin egen oas där hon kan göra just detta, keramikverkstaden.

– Där kan jag stänga ute omvärlden och gå in i min kammare och bara vara inför Gud, kravlöst utan att behöva vara på något speciellt sätt.

– Det är bästa platsen för att lyssna på predikningar, sjunga och skapa.

Det är också en plats för möten med familjen, de nu fyra vuxna barnen och åtta barnbarnen.

– Det är stilla i keramikverkstaden och då är det fokus på det vi gör och på varandra.

Drömmen blev verklighet

Under tiden när paret bodde i Alingsås gick Eva keramikkurser i sammanlagt ett och ett halvt år, men hade ingen verkstad. Det var först när paret flyttat till Uppsala för några år sedan som drömmen blev verklighet.

Eva fick möjligheten att köpa en relativt ny keramikugn av en kvinna som skulle lägga ner sin verksamhet. Hon hade fått lov att köpa den för halva priset.

– När jag skulle hämta ugnen så visade det sig att hon hade en hel verkstad. Jag fick allt på köpet: drejskivor, verktyg och dessutom hade hon två stora lådor med lera. Det var ett mirakel.

Men flytten till Uppsala innebar också utmaningar och på ett sätt släppte Eva sin gamla identitet även då.

– Jag avslutade både min pastorstjänst och arbetet som jag haft vid sidan av i butiken Polarn och pyret där jag arbetade som säljare och dekoratör.

– Vi släppte allt och började om på en annan plats.

Erfarenheterna från småbarntiden var till stor hjälp i den processen.

– Det är viktigt att man under sitt liv vågar ta ett steg med Gud, utan att kunna se alla konsekvensen. Det finns alltid nya utmaningar om man vill.

– Kanske Gud lägger något i din hand. Då är frågan: Vill du gå eller vill du inte gå? Vill du gå så är han med. Vill du vara kvar så är han också med, men du får inte se de nya sidorna av Guds kraft om du inte vågar gå, avslutar Eva.