Reportage

Söndagskoleläraren Per Johansson: – Jag har alltid läst bibeln för barnen

– Jag kommer från en varmt kristen familj med tre syskon där jag var yngst, berättar Per.

På den tiden var det vanligt med tältmöten på somrarna. Per blev frälst på ett tältmöte där gästpredikanten pastor Bengt Sävström predikade.

– På den tiden var det syndigt att spela fotboll och gå på bio. Jag var duktig i fotboll, men det var naturligt för mig att avsluta fotbollen när jag blev frälst, säger han.

Per berättar att kompisarna och fotbollstränaren kom och ringde på hos honom och ville att han skulle fortsätta i laget. De saknade Per eftersom han var en duktig fotbollsspelare.

– Visst kunde jag sakna träningarna, men det var så på den tiden. Det var bara att gilla läget. Jag upplevde inte att jag förlorade något. Jag hade ju blivit frälst, säger han.

Vuxendöpt och medlem

Samma år 2 december 1945 döpte sig Per och blev medlem i församlingen. De flesta medlemmarna var över 40 år; han hade inte någon riktig kompis i församlingen.

– Men jag träffade en flicka som jag började sällskapa med och det hjälpte till att inte känna ensamhet; jag var 16 och hon var 18, berättar han.

Istället för lovsångsteam var det vanligt med en större sånggrupp. Sånggruppen kallades helt enkelt Sångarna och sjöng på mötena i kapellet.

– 1955 gifte vi oss i Elimkyrkan i Mantorp och fick en son. Min fru lever inte längre, men min son bor nära.

Pers fru drabbades av polio i sin ungdom, men de levde ändå ett gott liv i många år. De fick ett barn tillsammans, men Per har varit som en far för många andra barn i Mantorp genom sitt engagemang i söndagsskolan.

– Vi har alltid haft söndagsskola i församlingen. När en av våra söndagsskollärare som arbetade med barnen på 60-talet avled behövde någon fylla hans plats. Jag gick då in som lärare, det är över 40 år sedan.

30 år och 30 barn

I 30 år, från 1960 till 1990, arbetade Per med söndagsskolan. Han hade hjälp av Inga-Lisa de första åren och sedan trädde Annica in.

– Vi jobbade tillsammans och hade så fantastiskt roligt. Han kunde verkligen ta barnen på ett bra sätt, berättar Annica.

Under de bästa åren var det cirka 30 barn inskrivna i söndagsskolan.

– De flesta barnen kom från hem där man inte vanligtvis gick till kyrkan. Söndagsskolan hade status på den tiden och föräldrarna ville att barnen skulle veta vad som stod i Bibeln.

En viktig del av söndagsskolarbetet, menar Per, var att hålla kontakt med föräldrarna, vilket resulterade i att Per blev känd hos folket i byn.

– Fortfarande kallas han ”Per i kapellet”, berättar Annica.

När Per rör sig i samhället kommer det ofta fram personer som berättar att de gått i hans söndagsskola.

– Vid ett tillfälle mötte jag en fru på Ica i Mantorp som berättade att hennes son Johnny hade gått hos mig från tre års ålder ända tills han blev tonåring. Många är pensionärer idag och berättar att även deras barn gått i vår söndagsskola, säger Per.

Efter en så lång tid i uppgiften att leda söndagsskolan har Per minnen som satt sig kring barnen som han och hans medarbetare tog hand om.

Bönen till Jesus var en viktig del av söndagsskolan. Ofta fick barnen själva ge förslag på vad de ville be för.

– Jag minns en liten pojke som hette Jan. Han hade inte så lätt för sig och det var svårt för honom att knäppa sina händer då vi skulle be. Ett av de andra barnen tog då hans händer och hjälpte honom att få ihop sina små fingrar.

Flexibilitet och engagemang

Per och Annica konstaterar att söndagsskolearbetet kräver flexibilitet. Barn vill inte alltid göra det man planerat och det händer hela tiden saker med barn. Närvaron varierade, ibland kom de inte och då fick lärarna hitta nya vägar på söndagsskolelektionen.

– Jag har alltid gått in för mitt uppdrag och vi har gjort många olika saker tillsammans med barnen. Ibland tog vi dem med oss ut och gjorde roliga saker i naturen, vi dramatiserade och på julen var det julspel, berättar han.

En söndag hade Per planerat att barnen skulle dramatisera Jesus i båten. En liten pojke skulle sitta i båten under dramat, men plötsligt ville han inte just då, utan föreslog att det kunde ske nästa söndag i stället, berättar en leende Per.

– Jag har alltid läst Bibeln för barnen. Jag ville att de skulle få Bibelns budskap som det står och försöka förklara för dem på deras nivå. Även de svårare avsnitten är viktiga så att de får en helhet i Bibelns budskap. Vi använde inte något söndagskolmaterial, utan skapade våra lektioner på egen hand.

Per menar att det är en stor förlust att barn inte längre får någon bibelundervisning på grund av avkristningen i skolan.

– Det är synd om människan som inte får del av Guds ord. Jag är övertygad om att detta är en orsak till att vårt samhälle och hela världen ser ur som den gör idag.

Ordet ger grund

Barn får inte veta något om Gud och missar de spännande berättelserna om exempelvis Abraham Isak och Jakob. Visst kan deckare vara spännande, men Bibeln är mest spännande av allt, menar Per.

Bibelordet från Ordspråksboken 22:6, ”vänj den unge vid den väg han bör vandra så viker han ej av från den när han blir gammal”, är ett ord Per hållit fast vid som grund för söndagsskolarbetet.

– Minnesverserna vi lärde barnen kan bli visdomsord att leva på senare i livet. Vi gav dem bibliska värderingar och lärde dem rätt och fel. Vi försökte göra något roligt av tio Guds bud för att lära dem tala sanning och inte ljuga.

Per byggde en söndagsskola som såg varje barn. När de inte kom frågade lärarna efter dem och höll kontakt med föräldrarna; de flesta kom dessutom inte från kristna hem.

– När de fyllde år gav vi dem små gåvor som till exempel en nyckelring eller någon annan liten sak. Även om de inte valt att leva ett kristet liv som vuxna kan denna lilla sak finnas kvar i hemmet som en påminnelse om söndagsskolan.

Kärlek viktigast

– Jag tror inte att barnen minns allt vi berättade. De har fått en grund och goda värderingar, de har fått höra om Jesus, vad han sa och vad han gjorde. Men det jag däremot tror de minns mest är hur vi var mot dem och att de kände kärlek från oss.

Per ser det som viktigt att hans kristna liv gav en positiv bild till barnen. Han vill mest av allt bli ihågkommen för hur han var emot dem.

– Per är en legend i vårt samhälle, han har varit stommen i söndagskolarbetet i alla år och har satt spår i många människors liv, säger Annica.

Nittiofemårige Per är tacksam för livet och tacksam för sin församling, som han tjänat i hela sitt liv. Han blev en del av samma sammanhang tidigt i livet och har sedan stannat kvar i gemenskapen. När Per tittar i backspegeln kan han se att Gud har lett honom genom många passager i livet och menar att Gud har varit med i både smått och stort.

– Jag är en olärd man ur folket som Gud fått använda, och min uppgift har varit att tjäna honom i det lilla sammanhanget. Det är välsignat att se tillbaka på tiden med min hustru och min församling och att jag kunnat ge av min ekonomi i församlingen. Gud har verkligen välsignat min livsväg, säger Per.