Krönika

Spegel, spegel

Lina Nielsen

”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är? Ja, inte är det jag i alla fall”, suckade Sharmin till sin spegelbild. ”Jag hatar min näsa, jag hatar min haka och om jag bara var lite smalare”. Sharmin såg inte sina vackra kindben, hon såg inte sitt långa hår som alla andra avundades henne. I hennes ögon var håret risigt och kindbenen, ja det var ju bara vanliga kindben. Smink fick hon inte ha för sina föräldrar. Men det var ändå för mycket jobb med smink. Att gå upp ännu tidigare på morgonen för det, nej tack. Hon åt frukosten snabbt och sprang till bussen som hon tog varje morgon till skolan.

Awa stod också och tittade sig själv i spegeln. I tvåan hade hon hade fått en kommentar om att magen putade ut. Awa hade skämtat bort alltihop, men kommentaren skar som en kniv och sedan dess var det svårt att tänka på något annat än att magen inte fick synas. Lösningen var stora tröjor. Awa hängde mycket med killarna i klassen och var grym på fotboll. Hon var också rätt bra på matte och många tyckte att hon var rolig. Istället för spegelbilden försökte hon fokusera på annat. ”Men visst hade det varit kul att få känna sig vacker någon gång.” Hon slog snabbt undan tanken. Det var inte möjligt. Hon tog sin jacka och gick ut genom dörren till skolan.

Malva och hennes mamma var intresserade av mode och Malva hade massor av snygga kläder. Just idag var hon extra glad för att hon fått både en ny väska och tröja. Tröjan satt bra och väskan var en kopia av en väska som hon hade sett en influencer ha. Så hon kände sig extra glad denna morgon när hon skulle till skolan.

De möttes på skolgården. ”Varför har du en sådan handväska, Malva”? frågade Sharmin. ”Inte för att vara elak, men det ser lite snobbigt ut”. Malva blev röd i ansiktet men försökte låtsas som om hon inte brydde sig. Plötsligt var denna dag inte så rolig längre. Sharmin bet sig i tungan. Varför hade hon sagt så där? Det var ju en fin väska och det var egentligen hennes avundsjuka som fått henne att slänga ur sig den spydiga kommentaren.

”Jag önskar att jag var lika självsäker som Awa”, tänkte Malva. ”Hon bryr sig inte om något som folk tycker och alla gillar henne.”

”Jag önskar att jag var lika fin som Malva”, tänkte Sharmin, ”Hon vågar alltid ha sin egen stil och alla killar gillar henne”.

”Jag önskar jag såg ut som Sharmin” tänkte Awa. ”Hon behöver inte gå runt i sådana här säck-tröjor.”

De står där på skolgården, sida vid sida, och ser allt det fina hos de andra men ingenting av det vackra hos sig själva.

Tre vanliga tjejer. Och ingen av dem ser sig själva med rätt ögon. När jag var yngre stod jag precis som alla andra framför spegeln och önskade lite mer här eller lite mindre där. Jag var heller inte särskilt bekväm i mig själv. Det gjorde att jag blev ganska tyst och tillbakadragen i vissa sammanhang, för att jag inte skulle skämma ut mig eller uppfattas konstig. Det här är otroligt vanligt bland tjejer och ännu vanligare i tonåren, när mycket förändras och man är på en resa i att lära känna sig själv. Om jag idag skulle ge ett råd till mitt yngre jag hade det varit: Våga vara dig själv! Du är underbar!

För mig var det också jätteviktigt att läsa Bibeln, bland annat Psalm 139. Det tog lite tid innan jag trodde på det jag läste, men steg för steg började jag göra det. Idag är det underbart att leva och inte behöva lägga energi på att undra över om jag är okej.

Jag vet inte vem du är eller hur du ser på dig själv. Men Gud har skapat dig till den du är av en anledning. Du är specialdesignad. Underbart skapad och högt älskad.

”Du, har skapat min kropp med alla dess organ. Du vävde dem samman i min mors liv. Tack för att du skapade mig så unik och så underbar! Det är fascinerande att bara tänka på det. Allt du gör är fantastiskt, det har jag verkligen fått erfara.” (Psaltaren 139:13-14)