Reportage

SUNE ANDERSSON ARBETADE SOM MISSIONSPILOT I COLOMBIA: ”Gerillan ville kidnappa mig”

Sune Andersson växte upp i en pastorsfamilj. Fadern var pingstpastor. När missionärerna kom till kyrkan spetsade han öronen när de berättade. Redan när Sune var fyra år sa han till familjen att han skulle bli missionär. Men han kunde ha gått en annan väg. Som tioåring gjorde han revolt mot föräldrarnas tro. Han blev rebellisk och gled bort från Gud och slutade gå på möten. Så blev det väckelse i Nora där familjen bodde. Sune drogs till kyrkan. När han kom dit var det var fullsatt.

– Då insåg jag att jag var en syndare och gick fram till första bänken och bad att Gud skulle förlåta och frälsa mig, säger Sune.

Gud kallar

Kallelsen att arbeta för Gud växte fram successivt. Sune visste att han skulle tjäna Gud, men inte hur. När han slutat skolan arbetade han istället som golvläggare. På ett väckelsemöte hörde han Gud säga ”Det här är ditt tillfälle!”.

– Då sa jag till Herren: ”Då går jag dit du vill jag ska gå”. Och det var som att himlen öppnade sig för mig, säger Sune. Sydamerika var Colombia. Han och Elin kände kallelsen att arbeta där och flyttade till den colombianska staden Villavicencio vid Andernas fot. Klimatet är varmt och fuktigt och under torrperioden blir det mer än 40 grader i skuggan. På nätterna kröp kackerlackor och skorpioner runt i husen och utanför fanns giftormar. Sune började arbeta bland Piapocoindianerna. Indianerna i Colombia hade behandlats fruktansvärt på 40-talet. En man som blivit kristen berättade för Sune vad han och några andra gjort när de sett indianerna sitta i träden vid floden där de åkte båt.

– Vi hade druckit mycket och skämtade om att de såg ut som apor, siktade och sköt ihjäl flera av dem, sa mannen som började gråta. Han ångrade djup vad han gjort.

Indianerna tog emot Jesus och blev befriade från den fruktan för onda andemakter som präglat deras liv tidigare. Sune arbetade också bland vanliga colombianer i byarna på slätten. Många fick sina liv förvandlade. De slutade att dricka och slåss med varandra och många döptes i floderna.

Nära döden

Att flyga i ogästvänliga trakter på landsbygden var farligt. Ofta var flygfälten bara gräsfält och hölls inte alltid i bra skick. Ibland gick hästar och andra djur runt på landningsbanan. Vid ett tillfälle höll det på att gå riktigt illa. Sune övernattade i en kyrka bredvid gräsfältet som tjänade som flygfält. Under natten drog en tropisk storm in över platsen och regnet öste ner. På morgonen hade stormen bedarrat och Sune och hans passagerare satte sig i planet för att lyfta.

– Jag taxade ut till början av banan. Men de hade inte hunnit kapa det höga gräset. I mitten av banan var det en svacka. Regnet hade gjort att vatten samlats där men eftersom gräset var så högt kunde jag inte se detta, berättar Sune.

Flygfältet var bara 350 meter långt och 10 meter brett. I slutet av banan fanns en stengärdsgård med taggtråd. Sune startade planet. När han kom till mitten av banan sprutade vattnet över vindrutan och vingarna och drog ner planets fart.

– Om jag bromsade skulle vi få vattenplaning och köra in i staketen utmed fältets sidor, men jag tänkte att vi med Guds hjälp måste vi komma av banan på något sätt.

Sune försökte lyfta. Farten ökade långsamt. Plötsligt var fältet slut och han såg stengärdsgården komma emot planet.

– Då ropade jag inom mig: ”Sänd dina änglar och lyft oss!” Och exakt då så lyfte planet. Vi kom precis ovanför staketet och lyfte. Gud bevarade oss men det var riktigt nära att planet kraschade, berättar han.

Gerillan spionerade

Sune hade flera pastorsvänner som blev kidnappade och dödade av gerillan men det hindrade honom inte. Han fick uppdraget att besöka en ny församling. Pingströrelsens nationella ledning i Colombia varnade honom att inte besöka församlingens utpost som låg mitt i ELN-gerillans område. I staden han skulle besöka hade de dödat borgmästaren och polischefen någon vecka före Sunes besök. När han väl var där och väckelsekampanjen dragit i gång upptäckte han att de var övervakade.

– Gerillan hade sänt en man som lämnat församlingen och blivit spion. Människor blev frälsta och helade under mötena och mannen satt med under varje samling, berättar Sune.

En delegation från utposten kom till huvudförsamlingen och krävde att Sune skulle komma dit. Han förstod att det var gerillan som låg bakom påtryckningarna och hade inflytande i församlingen. Men han kunde hänvisa till att han lovat att inte åka dit. Natten före han skulle åka hem vaknade han och upplevde det som att ett mörkt moln hängde över honom. Sune bad intensivt om beskydd och mörkret lämnade honom.

– På morgonen berättade vännerna i rummet intill att de varit med om precis samma sak som jag vid samma tidpunkt, säger han.

Samma dag kom en släkting till mannen som spionerade för gerillan fram till Sune och viskade: ”Vi ses i himlen”. Sune undrade vad han menade.

– Han sa: ”Kom aldrig tillbaka hit igen.” Jag frågade varför och han svarade att han inte kunde avslöja det. Jag förstod att det inte fanns något som hindrade gerillan att kidnappa eller döda mig den gången. Men Gud tillät inte det, berättar Sune märkbart rörd.

Församlingen i Sverige ville att familjen skulle komma hem men de upplevde att de skulle vara kvar i Colombia och stannade i fem år till.

Sune fyllde 80 år i början av året. Han och Elin är fortfarande engagerade i missionsarbete.