Reportage

Sven-Arne behövde ingen dialys

Vi träffas i härlig försommargrönska under en väckelsekonferens på Kåfalla herrgård i Västmanland. Sven-Arne Johansson och hans fru Rosa hjälper till i köket och medverkar också i något möte med duettsång till Rosas dragspelsackompanjemang. Då berättar de tillsammans om den plötsliga sjukdom som Sven-Arne drabbades av för fem år sedan. Det är Rosa som bäst minns alla detaljer om sjukhusvistelser och alla kontroller, så Sven-Arne överlåter till henne att berätta vad som hände.

Kom som en blixt

– Sjukdomen kom som en blixt på våren 2017. Det började med att Sven-Arne fick anfall av frossa och hade svårt att andas. Vi ringde efter ambulans men på sjukhuset kunde man inte hitta något allvarligt, så han fick åka hem igen, berättar Rosa.

Sven-Arne mådde bra någon dag, innan han fick nya våldsamma attacker av frossa och på nytt måste ge sig iväg till sjukhuset. Efter nya undersökningar konstaterades blodförgiftning och urinvägsinfektion. Sven-Arne blev kvar på sjukhuset i två veckor och fick dropp med antibiotika och smärtstillande.

– På väg hem från sjukhuset hämtade vi ut en massa medikamenter på apoteket. Det var en ny erfarenhet för oss som i stort sett varit friska och aldrig behövt ta några mediciner, säger Sven-Arne och Rosa.

Smord med olja

När Sven-Arne varit hemma någon dag fick makarna besök av sin gode vän som är frälsningsofficer. Han hade tagit en oljeflaska med sig och smorde Sven-Arne med olja i enlighet med Jakobs brev i bibeln. Sedan bad han tillsammans med Rosa att Sven-Arne skulle bli frisk.

– När Sven-Arne lämnat sjukhuset hade han fått en rullstol med sig, eftersom han inte kunde lyfta sina ben från golvet när han försökte gå. Han kunde inte heller vända sig i sängen på natten. Om han behövde resa sig fick han ta tag i mig; han är stark i armarna och kunde dra sig upp själv.

Sven-Arne hade bara varit hemma några dagar när attackerna av frossa och intensiv smärta kom tillbaka. Han var tvungen att åka in akut till sjukhuset igen för nya prover och röntgen. Hela tiden var det många som bad och redan första natten på sjukhuset vaknade Sven-Arne och märkte till sin förvåning att han själv hade vänt på sig i sängen. Den intensiva smärtan var också borta.

Förhöjda värden

Men resultatet av proverna grumlade glädjen en del. De visade nämligen på ett förhöjt kreatininvärde, vilket är en signal om att njurarna inte fungerar som de ska.

– De närmaste tio dagarna steg detta värde varje dag för att som mest vara tio gånger högre än det som betraktas som normalt. En invändig kateter sattes in mellan ena njuren och urinblåsan och en urolog bedömde att Sven-Arne framöver skulle behöva behandlas med dialys, kommenterar Rosa.

Sven-Arne hade aldrig haft njurbesvär tidigare och blev lite modfälld när han fick höra läkarens utlåtande. Det kändes inte så lockande att han skulle behöva regelbunden dialys och tvingas leva ett mer begränsat och annorlunda liv än han var van vid.

– Läkarna satte in vätskedropp för att rena blodet. Av vätskan blev Sven-Arne alldeles uppsvälld i kroppen och ökade drastiskt i vikt, eftersom njurarna inte fungerade som de skulle. När de avbrutit droppet och satt in vätskedrivande medicin kom det ut sex liter vätska i katetern och läget såg inte så hoppfullt ut.

Inre förvissning

Sven-Arnes pastor kom till sjukhuset och bad för honom där. Samma kväll var två bönegrupper förenade i en gemensam bön om att han skulle bli helad. Rosa berättar att hon kände en stark inre förvissning om att det skulle ordna sig och att Gud skulle gripa in. Den föraningen visade sig stämma för efter endast några få dagar vände situationen.

– Efter den dagen gick keratininvärdet stadigt ner och läget stabiliserades. Men han blev kvar på sjukhuset två veckor tills antibiotikakuren som han fick intravenöst var avslutad. Under tiden togs nya prover som visade att krisen var över.

Deformerad njure blev normal

Den ena njuren, som tidigare varit deformerad, undersöktes via endoskopi och visade sig vara helt normal. Nu fungerade också båda njurarna som förut och därför var det inte längre aktuellt med dialys. Några månader senare togs den invändiga katetern bort och det behövdes inte heller några fler kontroller. Fortfarande efter fem år har Sven-Arne inga som helst problem med njursvikt.

– Sven-Arne fick gå med rullator en tid eftersom hans muskler försvagats under sjukdomstiden och han behövde träna upp dem igen. Men rullstolen behövde han inte använda och rullatorn kunde han också ställa undan efter några månader, konstaterar Rosa.

Under samtalet med Rosa har Sven-Arne stått och myst bredvid sin fru och flera gånger nickat instämmande. När han själv får tillfälle att säga några ord om det ingripande av Gud som han varit med om, lyser han av tacksamhet och glädje över att allt blev så bra till slut.

54 år tillsammans

– Under hela sjukdomstiden kände jag mig helt buren av alla förböner. Jag kände ingen frustration utan litade på Herren, även om jag blev lite modfälld när urologen sa att jag skulle behöva dialys.

När Gud grep in blev det en total förändring av situationen.

– Tidigare hade jag inte kunnat ta mig ur sängen ens. Vårdpersonalen på sjukhuset var också så glada för min skull, kommenterar Sven-Arne.

Sven-Arne och Rosa har känt varandra ända sedan skoltiden.

– Vi är båda uppväxta i trakten av Borås och gick i parallellklass, eftersom vi är födda samma år. Vi växte upp i kristen miljö och är båda döpta i Pingstkyrkan i Borås, berättar Rosa.

Paret fann varandra redan i övre tonåren.

– När vi var 19 år började vi hålla ihop och har nu varit gifta i 54 år. Vi har fyra barn tillsammans, varav den äldsta är hemma hos Herren, och fem barnbarn, fortsätter hon.

Sång och musik är viktigt

Sången och musiken har haft en stor plats hos familjen Johansson. När barnen bodde hemma sjöng hela familjen tillsammans, och när barnen nu fått egna hem fortsätter Rosa och Sven-Arne att sjunga i olika samlingar i närområdet.

Den kristna tron ser de som den viktigaste grunden i livet. De har i stort sett varit friska hela livet, och innan Sven-Arne blev akut sjuk hade ingen av dem varit inlagda på sjukhus eller behövt ta några mediciner.

Sven-Arne är tacksam och glad att han kan fortsätta att sjunga med Rosa på olika samlingar i närområdet. När han för sju år sedan drabbades av försämrad hörsel befarade han att han inte längre skulle höra sin röst och kunna hålla ton. Men med moderna hörselhjälpmedel så löste det sig. Och att han nu efter sjukhusvistelsen fortfarande får glädja andra med sin sång är han så glad och tacksam för.

– Det som jag fick uppleva som svar på mångas böner, har varit en stor uppmuntran för mig. Jag börjar bli lite äldre och märker av en del krämpor, men jag behöver inga mediciner och det ser jag som en stor välsignelse. Det är så fantastiskt det Herren gjort, säger Sven-Arne och ler stort.