Undervisning
Teologisk antisemitism – vad är det?
Torbjörn Aronsson
I förra artikeln diskuterade vi den breda förändring som skett i kristen teologi generellt efter andra världskriget och som fått beteckningen the jewish turn, ”den judiska vändningen”. Det systematiska mördandet av judar i Europa under andra världskriget, Förintelsen, följdes av chock, omvändelse och besinning bland många kristna.
Insikten om att kristen teologi hade använts av nazisterna för att legitimera våldsdåd mot judar, och därmed i förlängningen också till att Förintelsen kunnat organiseras, ledde till ånger och omvändelse. En bred omvärdering av den kristna traditionens relation till det judiska folket och judisk tradition satte igång. I den här artikeln ska vi börja titta närmare på den teologiska tradition som lett fram till att nazisterna kunde använda kristen teologi för sina mordiska syften. Det är nödvändigt, inte minst mot bakgrund av det pågående kriget i Mellanöstern, där Iran har haft som långsiktigt mål att fullborda det som Hitler påbörjat. I det perspektivet behöver kristna fundera över sin egen historia när de reagerar.
Det har funnits en lång tradition i kristenheten, från fornkyrkan och framåt, där Jesus frånkänts sin judiska identitet och roll. Jesu uppdrag som Messias, som ska komma tillbaka till Jerusalem som Människosonen och judarnas Messias, har förtigits. Jesustroende judar var från 400-talet inte välkomnade i kyrkan som judar. Språkbruket för ordet kristen blev synonymt med ”hednakristen”.
Det finns många historiska exempel på detta. Från 1700-talets slut förändrades denna tradition genom att ny upplysningsorienterad filosofi började påverka kristen teologi. En portalgestalt för denna utveckling var George Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831), professor i filosofi i Berlin 1818–1831. Han skapade ett komplicerat filosofiskt system som fick ett stort inflytande i Tyskland och övriga Nordeuropa. Hans filosofi utgjorde en syntes av 1700-talets upplysningsfilosofi, panteism och en logik där historien tänktes innebära ett framåtskridande genom en kamp mellan olika motsatta tendenser i tiden (tes-antites-syntes). Genom motsättningarna tänktes historien utmynna i ”högre” synteser. Allt gick från det lägre till det högre. Den existerande världen var den enda möjliga och dess historia handlade om hur Gud uppenbarade sig i historiens förnuftiga utveckling. Slutmålet var ett samhälle som kombinerar frihet och ordning under statens ledning.
Vad som ansågs vara ”förnuftigt” och ”utveckling” var godtyckligt och bottnade ytterst i Hegels egna värderingar. Hegel placerade judar och judendom och greker och den hellenska andan som motsatser. Judendomen sades vara kännetecknad av alienation, lag och en Gud på långt avstånd från människorna medan grekerna och den hellenska andan kännetecknades av skönhet, harmoni och en andlighet som innebar att Gud fanns i allting, inklusive det materiella och även i till synes onda företeelser. Hegels motsatspar judar/greker och judendom/hellenism togs sedan upp av tyska teologer och kyrkohistoriker. När detta skedde blev följden att allt som hängde samman med det judiska folket och den rabbinska judendomen nedvärderades.
Genom Ferdinand Christian Baur (1792–1860), teolog och professor i Tübingen, blev motsatsparet judar/greker och judendom/hellenism till ett paradigm för bibeltolkning och tidig kyrkohistoria, där det judiska representerade partikularitet, det vill säga något som var begränsat och avskilt, medan hellenism representerade universalism, det vill säga något som var allmängiltigt och allomfattande. Den judiska bakgrunden till Nya testamentet och den tidiga kyrkan skymdes eller förnekades och Jesus och Paulus förknippades med hellenism. Från Hegel och fram till mitten av 1900-talet dominerade denna tendens bland tyska teologer.
Hegel var också en politisk filosof och hans filosofi fick även ett starkt politiskt inflytande. Det teologiska nedvärderandet av judar och judendom ledde över i antijudisk politik. Adolph Stöcker (1835–1909), luthersk hovpredikant, grundade 1878 ett lutherskt antisemitiskt politiskt parti, vilket så småningom beredde vägen för nazismen. Efter andra världskriget har hela denna forskningsinriktning på goda grunder ifrågasatts. Omfattande forskning har under de senaste 50 åren bidragit till att vi fått en sannare bild av den judiska bakgrunden till den tidiga kyrkan. Men fortfarande användes litteratur vid teologiska högskolor och universitet, vilka har sina rötter i denna teologiska antisemitiska tradition. I nästa artikel ska vi ge några tydliga exempel på det.