Undervisning

Tidig judisk-kristen dialog i Sverige

Torbjörn Aronsson

ISRAEL OCH KRISTEN TRO DEL 5

I förra artikeln beskrev vi hur kristen filosemitism i England beredde väg för den judiska sionismen i slutet av 1800-talet. Vad många idag inte vet är att det även i Sverige etablerades judisk-kristna relationer kring sekelskiftet 1900. De bidrog till ett aktivt motstånd mot antisemitism och ett stöd till judiska bosättningar i det historiska Israel.

Sionismen formades som en politisk rörelse i slutet av 1800-talet, med målet att skapa en sekulär judisk stat i det historiska Israel. Kristen filosemitism, det vill säga kristna som aktivt odlat vänskap med judar och intresse för judisk tro och kultur, växte i samband med det nya bibelintresse som den protestantiska reformationen medförde i England. Den evangelikala väckelsen i England i början av 1800-talet bidrog ytterligare till detta. I Sverige blev Fredrik Franson (1856–1908) en viktig förmedlare av angloamerikansk väckelsekristendom. Franson skrev boken Himlauret (1898), vilken innehöll eskatologisk undervisning. Där uppmärksammade han att den sionistiska rörelsen grundats genom Theodor Herzl 1897. Himlauret påverkade Lewi Pethrus som 1912 utgav boken Jesus kommer! Pethrus följde den sionistiska rörelsen genom resor till det heliga landet, vilka han återgav i bokform 1922 och 1950.

En annan samtida väckelserörelse som kännetecknades av ett nytt intresse för Gamla testamentet och kontakter med judar i Sverige var ungkyrkorörelsen som började i Uppsala 1908–1909. Bland dess ledande företrädare fanns Gunnar (1885–1945) och Siri Dahlquist (1889–1966). Gunnar blev direktor för Svenska kyrkans mission 1928–1937 och Siri blev den andra kvinnan i

Sverige som tog en teologie kandidatexamen och stod i ledningen för Svenska kvinnors missionsförbund 1928–1940. Personliga erfarenheter och vänskapsband med svenska judar bidrog till att de livet igenom blev aktiva motståndare mot antisemitism och rasidéer. Gunnar Dahlquists teologiska studier som ledde till prästvigning, understöddes av en judisk mecenat i Stockholm.

I deras vänskapskrets ingick bland andra Ernst Klein (1887–1937), senare känd som journalist, etnolog och intendent på Nordiska Muséet. Ernst var son till Gottlieb Klein (1852–1914), religionshistoriker och judisk rabbin i Stockholm. Familjen Klein befann sig i centrum av den judiska gemenskapen i Sverige. De stod i nära kontakt med kulturell och vetenskaplig verksamhet i landet och även i dialog med kristna teologer. Gottlieb Kleins religionshistoriska forskning, vilken berörde den tidiga kristendomens judiska rötter, väckte uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Han föreläste från mitten av 1880-talet vid Uppsala universitet över Talmud och tilldelades 1897 hederstiteln professors namn.

Genom sin forskning föregrep Klein den judiska vändningen i kristen teologi, vilken skulle komma efter andra världskriget. Gottlieb Kleins föreläsningar bidrog till ett inflöde av nya idéer bland svenska teologer angående relationen mellan det judiska folket och kyrkan. Det påverkade den blivande ärkebiskopen och senare professorn i religionshistoria Nathan Söderblom (1866-1931) och ungkyrkorörelsen och dess teolog Einar Billing (1871–1939). Även den teologiskt intresserade kung Oscar II lät sig undervisas av Klein i hebreiska. Det var genom kungens personliga uppskattning som Klein erhöll professors namn 1897.

Nathan Söderblom blev professor i religionshistoria 1901 och ärkebiskop 1914. Einar Billing blev professor i dogmatik 1908. Han betonade att Gud var historiens Gud och kontinuiteten mellan Guds agerande i relation till sitt folk i Gamla testamentet och i Nya testamentet. Både Billing och Söderblom underströk profeternas roll i Israel och att det fanns en kontinuitet mellan profeterna och kyrkan. Nathan Söderblom talade om Gamla testamentet som en ”profetreligion” som fortsatte i kyrkan. Söderbloms och Billings nya teologi bidrog således till filosemitiska förhållningssätt i ungkyrkorörelsen och i Svenska kyrkan under första delen av 1900-talet.