Intervju

Tro, tröst och tvåtaktsromantik

Petter Allgulin

Varje månad besvarar han frågor om tro, liv och vardag med eftertänksamhet och pastoral värme. Leif Svensson är i dag pensionär, men långt ifrån overksam. Han predikar, möter människor i själavård och bär med sig ett långt liv i tjänst. När Leif ser tillbaka är det inte prestationerna som framträder tydligast, utan mötena med människor – och det han själv kallar ”blicken för den enskilde”.

En enkel början – ett avgörande möte

Leif Svensson växte upp i en by där kyrkan var en självklar del av livet. Redan som treåring gick han i söndagsskola, vilket var vanligt på den tiden. Men det avgörande ögonblicket kom vid ett tältmöte när han var omkring åtta år gammal.

En kvinna han kände frågade om han ville bli frälst. Leif visste knappt vad det innebar, men följde med fram. Efter bönen sprang han ut och lekte igen. På vägen hem, uppför en backe, hände dock något som han aldrig har glömt. Han beskriver det som ett starkt möte med Gud, fyllt av trygghet, glädje och renhet.

– Jag kan peka ut platsen än i dag, säger Leif Svensson.

När han kom hem möttes han av frågan: ”Vad har hänt med dig?” ”Jag har blivit frälst”, svarade han.

Samtidigt var föräldrarna tveksamma till pingströrelsen och tältmötena. Upplevelsen följde honom genom barndomen, men med tiden försvagades tron. I tonåren, efter en period av inre oro och stark syndanöd, sökte han sig åter till Gud och fann en ny och tydlig frälsningsvisshet.

Att se och ta ansvar

När Leif talar om människor som mår dåligt i församlingen betonar han vikten av att någon ser dem. I varje gemenskap finns, menar han, personer med en särskild förmåga att upptäcka den som är ensam eller kämpar.

– De har en blick för människor. En förmåga att knyta band och ta ansvar. Det är en gåva som behöver lyftas fram.

Församlingen får aldrig bli en plats där den som mår dåligt själv måste ta initiativet till att söka hjälp. Ansvaret är gemensamt.

– Vi får inte lägga det som ett krav på den som lider. Vi måste se varandra.

För Leif är lidande inte något främmande i det kristna livet, utan en del av människans villkor.

– Alla människor bär lidande i perioder av livet.

Han lyfter fram berättelsen om den lame mannen som bars till Jesus av sina vänner. Det som berör honom mest är inte undret, utan vänskapen.

– De visste inte vad hans djupaste behov var. Men de bar honom till Jesus.

Här ser han en bild av församlingens uppdrag. Vi behöver inte alltid förstå eller ha svar, men vi kan bära varandra – i bön, närvaro och praktisk omsorg. Samtidigt är målet alltid detsamma.

– Det är i mötet med Jesus som den verkliga förvandlingen sker.

När en kristen upplever att Gud känns långt borta tolkar Leif det ofta som ett uttryck för ensamhet och övergivenhet. I sådana situationer behövs mänsklig gemenskap och samtal för att tron ska få nytt liv.

Lidande som skapar förståelse

En viktig insikt från åren i själavård och sjukhuskyrka är att lidande också kan fördjupa förståelsen för andra.

– Har man själv lidit, förstår man människor på ett annat sätt.

Han berättar om möten mellan människor i gemensam sorg, exempelvis föräldrar som förlorat ett barn.

– Det är som att en dörr öppnas. Man möter någon som vet.

Här finns en väg till läkedom – inte genom enkla svar, utan genom delad erfarenhet. Många drar sig för att närma sig den som lider, av rädsla för att säga fel saker. Leif formulerar en enkel men utmanande uppmaning.

– Tro är också att våga.

Att ta ett steg, bjuda hem eller lyssna är ofta viktigare än att ha svar.

– Det är viktigare att lyssna än att tala. Man behöver inte ha några färdiga svar.

Här blir tron konkret – i handlingar där kärleken får ta form i vardagen.

Kroppen med alla sina delar

Leif återkommer ofta till bilden av församlingen som en kropp. Ingen del klarar sig själv, och ingen är oviktig.

– Saknas en del påverkas hela kroppen.

Det gäller också det ideella engagemanget. Det kan inte tvingas fram, men växer ur en levande tro.

– Det man inte tror på engagerar man sig inte i.

Han betonar vikten av en sund församlingskultur där ansvaret delas. När för få bär för mycket finns risken att människor slits ut. Med åren har hans syn på människor förändrats.

– Jag ställer nog mindre krav på andra i dag än jag gjorde som ung predikant.

Det handlar inte om att sänka idealen, utan om att inse hur olika människor är – med skilda erfarenheter, styrkor och begränsningar.

– Människor är mycket mer olika än man tror.

Den insikten har gjort honom mer ödmjuk och lyhörd. När det gäller att utse ledare betonar han vikten av att bekräfta det som andra redan kan se.

– Att avskilja någon är att bekräfta en tjänst som redan fungerar.

Det handlar om att se vad Gud redan gör i en människas liv, snarare än att försöka forma någon till något den inte är.

Att ta på sig för mycket

På frågan vad han önskar att han förstått tidigare blir svaret personligt.

– I församlingsarbete är det lätt att man jobbar för mycket.

Han beskriver perioder av överarbete och ser i efterhand att det inte alltid var Guds vilja – även om det handlade om goda saker.

– Djävulen har inget emot att vi är aktiva – bara vi inte gör Guds vilja.

Det han lyfter fram är behovet av urskiljning. När han ser på samtiden lyfter han flera utmaningar; sekularisering, ökande antisemitism och en växande känsla av tomhet, särskilt bland unga.

– Det finns en upplevelse av meningslöshet som är bekymmersam.

Samtidigt återvänder han till hoppet – och till församlingen.

– Vi behöver återupptäcka den lokala församlingens betydelse.

Det är där, i den konkreta gemenskapen, som tron blir levande och människor möts på djupet.

Samfund och ekumenik

Leif är kritisk till pingströrelsens samfundsbildning som ägde rum kring millennieskiftet. Historiskt menar han att sådana strukturer ofta har lett till en mer liberal och samhällsanpassad riktning.

– Visionen ska födas och finnas i den lokala församlingen, inte komma uppifrån.

Samtidigt betonar han vikten av andlig gemenskap över samfundsgränser. Den organiserade ekumeniken kan, enligt honom, ibland likna politik, men en levande och förankrad gemenskap växer naturligt där det finns en gemensam syn på Bibeln.

– Det är en stark rörelse som växer underifrån.

I ”Fråga pastorn” präglas Leifs svar inte av snabba lösningar, utan av en djup förståelse för människors livssituationer. Erfarenhet förenas med ödmjukhet inför livets komplexitet. Det handlar inte främst om att ge ett färdigt svar, utan om att peka mot Jesus – och hjälpa människor att bära varandra.

– På så sätt blir vi till genom varandra.

Kanske är det där hans livsvisdom sammanfattas: i övertygelsen att Gud verkar, inte bara genom stora ord och handlingar, utan genom människor som ser, lyssnar och vågar bry sig. •

OM: Leif Svensson

Gör: PastorFamilj: Gift med Lena, tre barn och fyra barnbarnBor: Bränderås i Torsås kommun