Reportage

Tron bär Sandra

Sandra Holst, som bor med sin man och de tre barnen i Tidaholm, har haft en tro på Gud så länge hon kan minnas.

– Jag har alltid känt att Gud varit närvarande och det ser jag som en väldig förmån.

I slutet av mellanstadiet testade hon ändå gränserna och tog ett steg tillbaka från församlingen.

– Jag tog ett minimalt avstånd från kyrkan. Jag kunde ljuga om vilken kompis jag skulle sova över hos och hålla det hemligt att det skulle vara killar där.

– Det var lite busigt och jag kan skratta åt det nu, för det var så oskyldigt.

På sommarlovet mellan sexan och sjuan drabbades Sandra av otrolig syndanöd.

– För mig blev det väldigt svart eller vitt och jag bestämde mig för att bara satsa på Jesus. Det var som ett slags vägskäl.

Stort ungdomsgäng

I högstadieklassen fanns två troende vänner och det var lätt att komma in i kyrkans ungdomsgäng.

– Vi var ungefär 40 kristna ungdomar i samma lilla stad som umgicks och hade kul.

Men livet var ändå inte rosenrött. En gnagande oro kom och gick i perioder samtidigt som hon kände sig annorlunda.

– Jag funderade kring: ”Varför är så jag så orolig? Jag mådde bra igår, varför är jag rädd idag?”

Tron på Gud betydde mycket och samtidigt kom tankar som: ”Om jag bara skärper mig och läser Bibeln mer kommer jag att bli en bättre kristen.”

– Jag kopplade ihop mitt mående med hur bra kristen jag var, vilket var väldigt ansträngande.

På gymnasiet blev Sandra sämre men lyckades kämpa sig tillbaka. Som 17-åring träffade hon Martin, som var ett år äldre och väldigt trygg som person.

– Gud visste nog vad han gjorde när han matchade ihop oss. Det är så mycket i mitt liv som varit ganska rörigt, men så har jag Martin som är så otroligt stabil.

De gifte sig efter tre år och Sandra studerade till lärare i svenska och religion. Första tiden i arbetslivet gick bra, men efter en period kändes något riktigt fel. Vården misstänkte utbrändhet med sjukskrivning som följd samtidigt som hon ordinerades antidepressiv medicin.

– Då blev jag helt full i gasen och väldigt uppvarvad. Jag skulle fixa och klara av allt.

Vården förklarade att den starka reaktionen kunde vara ett tecken på bipolär sjukdom.

– ”Nej, det har jag inte, för då är man helt galen”, tänkte jag som hade jättemånga fördomar.

Sandra fick medicin som skulle stabilisera måendet genom att klippa av de högsta känslotopparna och de lägsta dipparna. Sakta kom tillfrisknandet, men med fortsatta utmaningar.

– Det är inte bara så att jag blir frisk av min medicin, utan jag behöver ställa in dosen och känna efter, backa och ta det lugnt ibland.

Sandra hade hunnit fylla 35 år när diagnosen ställdes. Det var först då hon slutade koppla ihop tron med hur bra kristen hon är.

– När jag kom underfund med att det inte är mitt fel, utan att jag har en sjukdom och ångest som gör att jag får kämpa tänkte jag: ”Aha!”

Tron bar

Vid ett tillfälle testade hon att vara utan tabletter, men fick ett fem veckor långt bakslag. I den djupaste svackan var hon inlagd några dygn.

– Då, när det var som mörkast, tog tron mig igenom.

Även om Gud inte tog bort ångesten på en gång upplevde hon att han sa: ”Jag vet, jag vet.”Framför allt efteråt har hon tänkt på den ångest Jesus fick utstå på korset.

– När man är mitt i en sådan ångest kan man förstå, lite, lite bättre att det var våra smärtor och vår ångest Jesus tog på sig.

Sandra tror inte att barnen var medvetna om vad som pågick under den tuffa perioden, eftersom de var så små, men maken förstod desto mer.

– Att stå bredvid och se när någon med ångest kämpar, det är klart att det påverkar; samtidigt är han väldigt lugn som person.

Martin har alltid funnits där som en trygg bas när livet blivit rörigt på grund av sjukdomen.

Som förälder har Sandra ibland känt sig otillräcklig, eftersom hon inte har så mycket ork, men har pratat med barnen om det.

– De förstår när man förklarar: ”Nu har jag en period när jag är trött och orkar mindre. Det beror inte på att jag är ointresserad av dig.”

– Sedan kan man vila en stund och titta på något roligt program tillsammans, alltså sänka nivån.

Konst och musik

Under sin egen uppväxt drog sig Sandra gärna tillbaka till sitt rum för att måla och rita, något hon fortsatte med tills barnen kom.

– När jag plockade fram färger och grejer så slutade det med att barnen lekte loss och jag fick städa. Under en ganska lång period slutade jag helt att måla.

Men så upptäckte hon ett digitalt collage-program där det gick att klippa in foton från bildbanker och måla. En Ipad stod högst upp på julklappslistan det året och önskan gick i uppfyllelse.

– Då tänkte jag: ”Wow, nu kan jag skapa fast jag har småbarn.”

Idag är barnen är 8, 13 och 17 år och målarpenslarna och färger står framme igen.

Musik är något annat Sandra hållit på med sedan barnsben. Efter att ha lärt sig pianoackord blev det smyginspelningar på kassettbandspelaren. Längre fram började hon och Martin skapa musik tillsammans och bandspelaren har bytts ut mot Spotify.

”Sök hjälp”

Sandra tror att det kan finnas ett samband mellan det konstnärliga och bipolär sjukdom.

– Om man kollar statistiskt på skapande människor historiskt, så var det jättemånga av dem som led av bipolär sjukdom. Så på något vis tror jag att det hänger ihop.

Till den som mår dåligt ger hon rådet att söka hjälp.

– Man klarar sig inte själv, speciellt inte om det är en riktigt tuff dag. Då kan det handla om att få i sig lite mat.

Hon uppmanar också att försöka göra saker man uppskattar.

– Om det bara är minsta lilla uns av något som ger glädje, så gör det och fortsätt med det.

Önskan är att det ska bli mindre tabu att tala om psykisk ohälsa och att anhöriga ska våga säga hur det står till precis som när någon brutit benet.

Framtidsdrömmen är att förmedla hopp med konsten och musiken.

– Jag vill visa att det finns någonting annat som är stabilt.