Reportage

Tron landade i Daniels hjärta

Daniel Silvennoinen är en person man lägger märke till. Han är storväxt och muskulös och det yviga skägget drar blickarna till sig. Då noterar man också hans vänliga blick och bekräftande småleende. När vi satt oss ner och inleder ett lågmält samtal, berättar Daniel om uppväxten i hemmet i Ludvika. Det var där han växte upp som nummer fyra i en syskonskara på fem.

– Som vuxen har jag fått veta att mina föräldrar i början av sitt äktenskap var andliga sökare som besökte gudstjänster och var öppna för kristen tro, men det var inget som märktes under min uppväxt. De var inga ateister, men i kyrkan gick vi bara vid stora högtider, konstaterar Daniel Silvennoinen.

Stor till växten

Daniel var redan som barn stor till växten, men var delvis mobbad och upplevde sig utanför i skolan. Ibland använde han sin styrka till att slå dem som retade honom och blev ännu mer illa omtyckt. Hemma var det också problem; föräldrarna skildes när Daniel var elva år. Daniel fick bo hos sin pappa och hans lillebror hos mamman.

– Jag träffade förstås min mamma fortfarande, men hon fanns inte där som förr. Eftersom det var hon som tog ansvar och skötte hemmet, saknade jag hennes dagliga omsorg. Det blev så att jag sökte mig till kompisar som liksom jag kände sig utanför och inte riktigt passade in. Vi hittade på en del dumheter, och så här i efterhand är jag tacksam för att vi blev gripna av polisen och dömda för vissa brott, innan det hann gå för långt.

Daniel beskriver med värme sin pappa som en intelligent, social och uppskattad person. Han hjälpte många som hade det svårt och var som en pappa för många; en empati och ett engagemang som gått vidare till flera av hans barn. Men det fanns också en mörk sida i hans liv.

– Min pappa hade alkoholproblem, som bottnade i traumatiska upplevelser i barndomen. Han var ett av de tiotusentals finska barn som kom till Sverige under kriget och togs om hand av svenska familjer. Pappa blev kvar här och tappade kontakten med sin finska familj. Djupt inom honom skavde smärtan av att som liten pojke bli bortlämnad av sina föräldar.

Daniel och hans kompisar lämnade den brottsliga banan. Sedan följde en stökig tid då Daniel fick en förkärlek för alkohol. Problemet var att det inte fanns någon hejd på hans alkoholkonsumtion. Han drack mest av alla och ibland hamnade han i bråk och slagsmål. Men mitt i allt började hans inre kompass signalera att han var inne på fel väg, och det år han fyllde 18 slutade han med alkoholen.

– Då började jag träna fotboll och ishockey igen, som jag sysslat med tidigare. Tack vare mina fysiska förutsättningar och viss talang lyckades jag ta en plats i laget och var aktiv några säsonger. Biljard var ett annat stort intresse.

Livets stora frågor

Trots att Daniel slutat med alkoholen för att han inte kunde hantera den, kände han sig inte riktigt tillfreds med att vara nykter heller. Det kändes som att han försakade något, och han fattade därför ett medvetet beslut att återuppta det avbrutna drickandet.

– För mig var det en social grej. Jag kände mig mer fri och otvungen när jag druckit. Det var inte så att jag hade problem med oro och otrygghet eller behövde döva något som plågade mig. Tyvärr eskalerade mitt drickande, när jag hamnade i ett destruktivt förhållande med en kvinna, och en tid blev det alldeles för mycket festande, erkänner Daniel.

Daniel berättar att han alltid varit intresserad av livets stora frågor. Han beskriver det som att han levt sitt liv med någon form av inbyggd gudsfruktan. Bibelns beskrivning av detta är att Gud lagt evigheten i varje människas hjärta och samvete. Daniel liknar det vid en inre kompass som korrigerat kursen i kritiska skeden i livet.

– Det var något som hindrade mig, när jag löpte risk att hamna fel i livet. Det fanns liksom ett medvetande om att jag själv ytterst skulle få skörda det jag sått; en insikt om att när jag skadade någon annan så skadade jag indirekt mig själv. Den inre kompassen avgjorde också att det var dags att fatta beslut om att definitivt sluta dricka. Efter cirka tio år var jag färdig med alkoholen och ville helt enkelt inte dricka mer.

Då var Daniel i 30-årsåldern och satsade på att styrketräna och nådde elitnivå i bänkpress. Han konstaterar lugnt att han inte drevs av tävlingsinstinkt, att prestera och klättra på rankinglistor. Drivkraften i hans liv har i stället varit att träna, utveckla och coacha andra – något som också präglat hans yrkesval. Hela sitt vuxna liv har han nämligen i huvudsak jobbat med verksamhet för vuxna intellektuellt funktionsstörda.

– Det har varit enormt nyttigt och utvecklande för mig. Dessa människor visar inte någon ytlig hycklande fasad, utan ger en hundra procent ärlig respons. Då blir det också lättare för mig att slappna av och vara äkta. Jag hamnar ofta i rollen att hjälpa och utveckla andra. Sedan jag själv blev personligt troende vill jag också vägleda andra till en personlig tro.

Tron landar

Tron landade i Daniels hjärta när han och hans dåvarande flickvän var ute och åkte på småvägar på landsbygden som de brukade när de var lediga. De åkte utan bestämt mål för att upptäcka nya vackra ställen. Vid ett sådant tillfälle såg de en gammal fin kyrka i lantlig miljö och fick ett infall att gå in där.

– Det var runt påsk; prästen predikade påskens evangelium och det var första gången någon berättat för mig om försoningen. Budskapet kom in i mig och på något märkligt sätt förstod jag vad Jesus gjort när han dog och varför han gjort det. Efteråt var det nattvard och som en uppenbarelse drabbade det mig att jag kan ingå i ett förbund med Jesus. Jag insåg att det verkligen inte var någon slump att jag hamnat där just då.

Efter den upplevelsen klarnade bilden och Daniel upptäckte mer och mer vem Gud är. I små vardagshändelser var det som om Gud blinkade till honom och visade sin närvaro och omsorg. När han sökte på nätet hittade han undervisning från Bibeln om frågor han själv funderat över. Han åkte på olika kristna samlingar och träffade en del kristna, men byggde inga djupare relationer.

– Då fick jag en kristen vän via Facebook. Han bjöd in mig till en grupp som samlades till bön och bibelstudium. Där lärde jag känna andra kristna och började söka Guds väg till hundra procent. För två år sedan fattade jag beslut om att bli döpt och allt sedan dess har jag varit en aktiv kristen. Nu har jag många fina kristna vänner i olika kristna sammanhang.

Daniel drar sig inte för att dela med sig av sin tro och har också fått vara med och föra andra till frälsning. Med sin bakgrund har han lätt för att skapa kontakt med människor som sitter fast i alkohol. När han berättar om hur han själv blev fri förmedlar han hopp om att det är möjligt också för andra i liknande situation.

– Tidigare kände jag stor nöd för tillståndet i världen och de maktstrukturer, som opererar bakom politiska kulisser och hotar att begränsa våra fri- och rättigheter. Men nu ger tron på Gud mig trygghet, oavsett omständigheterna. Det viktigaste är att gå med Gud och ha ett evighetsperspektiv på tillvaron. Jesus är äkta och ger ljus och hopp i en mörk och falsk värld, säger Daniel Sinnoinen, och kroppspråket signalerar trygghet och förtröstan.