Reportage

Ulla har räknat med Gud i alla livets förhållanden

Ulla Holmberg föddes och växte upp i det sörmländska samhället Stavsjö. Så länge hon kan minnas har hon haft en kristen bekännelse.

– Mina föräldrar var positiva till kyrkan, men inte till något religiöst över huvud taget. I skolan blev jag retad för att jag var kristen och trodde på Gud. I tonåren är det väl ganska vanligt att man tvivlar och tvekar, men hur det nu var så valde jag ändå att fortsätta kalla mig kristen, även i gymnasieåldern, berättar Ulla.

”Mammas största fasa”

Ullas bästa vän var pingstvän. Hon bjöd med Ulla på pingstmöten i närbelägna Krokek.

– Det var min mammas största fasa, skrattar Ulla.

– Jag kallade mig kristen men jag var inte frälst. Jag tyckte inte att mina böner ens till taket innan de stannade, tillägger hon allvarligt.

Ulla kom i kontakt med missionsorganisationen Operation Mobilisering (OM). Den kontakten skulle komma att visa sig bli livsavgörande för henne. Ulla följde med på en första resa med OM, ombord på ett av deras missionsfartyg.

– De delade ut och sålde kristna böcker och jag tyckte att man borde läsa böckerna innan de delades ut eller såldes. När jag läste den första boken, ”De fyra andliga lagarna”, blev jag frälst. Jag var helt ensam, pratade inte med någon och gjorde exakt som det stod i boken jag läste. Plötsligt kände jag att det som tidigare hade hindrat mina böner att nå fram till Gud var borta.

Som volontär hos OM förväntades det att man skulle vittna, det vill säga berätta något positivt om Gud och kristen tro, med förankring i sitt eget liv, i de utåtriktade väckelsemöten som organisationen arrangerade under sina resor. Ulla minns fortfarande den allra första gången som hon skulle vittna.

– Jag visste inte ens vad ordet ”vittna” betydde. Jag hade aldrig hört det ordet tidigare. Någon sa till mig att ”det är bara att du vittnar om din egen frälsning”. Jag såg nog ut som ett frågetecken för ingen hade pratat med mig om frälsning, ytterligare ett ord som jag inte visste betydelsen av. <tiden med OM var min kristna uppfostran.

Sjuksköterska och barnmorska

Det blev ett antal resor med OM för Ulla innan hon mönstrade av och klev iland. Tron på Gud har sedan dess alltid varit av central betydelse för Ulla som räknat med Gud i alla livets förhållanden.

– Den har ju gett mig en klar inriktning i alla mina val i livet. Allt från pojkvänner till hur jag bad till Gud om att han skulle utvälja min man åt mig. När det gäller mitt yrkesval var det samma sak. Jag visste att Philip och jag skulle komma ut i någon form av missionstjänst och ville därför ha ett yrke som var gångbart på missionsfältet. Plus att jag alltid velat bli sjuksköterska. Nu blev jag både sjuksköterska och barnmorska.

I Sverige är man alltid sjuksköterska först och sedan kan man vidareutbilda sig till barnmorska. Ulla berättar att hon ville jobba med det friska, med förlossningsvård. Att få barn är som bekant ingen sjukdom.

– Dessutom älskar jag ett självständigt arbete, vilket barnmorskeyrket är. I synnerhet när jag började inom yrket. Då hade man hand om hela vården av den havande kvinnan och behövde endast kalla på läkare om det var något avvikande, om det var något som inte stod rätt till med mamman eller det lilla barnet. Att själv kunna fatta alla beslut kring en havande kvinna var väldigt lockande för mig.

Missionärer i Bhutan

Det blev mycket riktigt missionstjänst för Ulla och Philip. Från början trodde de att de kanske skulle hamna i Indien, där Philip är född, men det blev istället Bhutan där de var verksamma som missionärer i flera perioder.

Men Ullas utbildning skulle också komma att påverka hennes liv här hemma i Sverige. Ulla är nämligen något så unikt som en svensk barnmorska som under sina 38 yrkesverksamma år på lasarettet i Norrköping aldrig behövt medverka vid en enda abort.

Hon blev klar med sin barnmorskeexamen 1975, samma år som vår nuvarande abortlagstiftning trädde i kraft. Men det var faktiskt ytterst nära att den nya abortlagen hade stoppat henne från att förverkliga sin dröm om att bli barnmorska.

– Den lagen trädde i kraft mitt under min pågående utbildning. Man hade nog inte riktigt tänkt igenom konsekvenserna av den, inte ens från lärarhåll eller från skolan. Jag och några av mina troende studiekamrater gick upp till rektorn och förklarade att vi inte var med på att utföra abortingrepp. Rektorn blev väldigt bekymrad över vår deklaration och kunde inte hantera den uppkomna situationen på ett korrekt sätt. Budskapet vi möttes av från rektorn var att vi inte skulle få ut vår legitimation om vi höll fast vid vår abortkritiska inställning.

Konflikten var ett faktum. Här hade Ullas yrkesbana kunnat sluta innan den ens hade börjat.

– Vi hamnade naturligtvis i en mycket besvärlig situation. Vi diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra. Det slutade med att ett annat förfarande vid prevention av graviditet, när man skulle lära sig att sätta in ett pessar, blev mitt trumfkort.

– Jag hade gjort detta men de allra flesta av mina studiekamrater hade inte gjort det. Mitt argument inför rektorn var att om inte alla hade lärt sig hur man sätter in ett pessar så kan inte de heller bli godkända och få ut sin legitimation som barnmorskor. Skolledningen höll med om detta och tack vare denna situation kunde även jag få ut min legitimation.

Ulla ler stort när hon berättar om denna laddade händelse. Hon fick sin legitimation och slapp medverka vid abort.

– Det var ganska skakigt i början och jag trodde nog aldrig att det skulle gå, men på något sätt lyckades jag få rätt till slut, säger Ulla Holmberg.