Reportage

Unni förstod behovet av tröst

Unni Slåtten växte upp i Kristiansand i södra Norge. Föräldrarna hade en levande tro på Jesus och Unni började tidigt följa i deras spår.

– Jag utvecklade en relation med Jesus, han blev min bästa vän, berättar Unni.

Även om uppväxten var bra blev Unni överdrivet självständig. Pappan brukade säga ”Unni hon klarar sig alltid”. Det var positivt menat, men ledde till att hon tog sig an alla utmaningar på egen hand och blev oberoende av alla, till och med av Jesus.

– Jag klarade mig själv och jag kunde det mesta, fortsätter Unni.

I ungdomsåren träffade hon sin livskärlek, Olav. De gifte sig och fick fem barn. Två månader efter att en av sönerna fötts drabbades Unni av foglossning. Ryggen värkte och benen bar inte. Hon ramlade ofta och kunde inte ta sig upp utan hjälp. Mobiltelefonen var alltid med för att kunna kalla på hjälp. Samtidigt drev de en hönsfarm i Olavs hemtrakter längre norrut. På gården fanns även får och häst. Det var en livsstil som innebar mycket fysiskt arbete för dem båda.

Vaken på nätterna

Smärtan höll Unni vaken på nätterna. För att distrahera sig satt hon vid datorn och tittade på foton av vackra blommor. Sin vana trogen tacklade hon situationen ensam och höll skenet uppe. Ingen kunde ana hur ont hon hade.

– Jag hade blivit stark i mig själv och behövde inte Jesus heller.

Unni ger ett exempel från en varm sommardag på 80-talet. Olav och de äldre barnen var på missionsresa. Unni var ensam hemma med de tre yngsta och de skulle plocka in de 2 500 äggen. Till på köpet hade hönsen diarré på grund av värmen. Barnen klättrade upp till redena som var i tre etage och hämtade ner ägg. Unni kröp på knä och samlade de nerkletade äggen i en barnvagn som hon sköt framför sig med bröstet.

– Plötslig fick jag en förfärlig smärta och benen ville inte gå. Snoret och tårarna rann, berättar Unni.

Men hon fortsatte och bad: ”Gud du hjälper oss, för Unni klarar sig alltid, hon ger inte upp och Gud är med”. De klarade det och Unni fortsatte att kämpa på under många år. Men en påsk fick hon en aha-upplevelse när ett gift par var på besök. Olav hade ”gått på tur” med gästerna och Unni ville bjuda på något att äta i trädgården när de kom tillbaka.

– Jag tog en kopp på varje finger, kaffepanna, tekanna och smörgåsar uppe på det. När jag kom ut genom dörren kom jag på att de behövde sitta bekvämt så jag tog två dynor under armen. Det var inget konstigt för mig. Men min väninna utbrast: ”Unni, du är inte skapad för det här”.

Unni reagerade frågande och tänkte: ”Är jag inte?” Men samtidigt hörde hon en röst inom sig: ”Unni du behöver bli uppmärksam på ditt behov av tröst”.

– Jag hade haft ont i så många år och känslomässigt hade jag klarat mig själv. Jag behövde tröst, men förstod det inte.

Blev tröstad

Sakta kom insikten om vad hon behövde. Under en påskkonferens samlade hon några kvinnor och berättade om sin situation. Kvinnorna började trösta, stryka henne över håret och be. Något skedde i hjärtat.

– Det var inte lätt att ta emot, men jag kände att jag behövde mer. Så dagen därpå gjorde de samma sak.

Hon tyckte att det var förödmjukande, men grät ut 22 år av smärta.

– Det var som att trycket lättade. Nu var Gud för mig. Två gånger har jag känt Gud stryka mig fysiskt över håret. Jag sa till honom: ”Om jag inte blir helad i kroppen så måste du trösta mig”.

Några år senare skulle Unni och en väninna resa till Nya Zeeland för att vara ledare på en kristen undervisningsvecka. Flygresan var lång och Unnis rygg värkte.

– På natten var det mycket turbulens och vi var tvungna att ha säkerhetsbältena på. Det gjorde så ont i ryggen att sitta still.

Unni bad väninnan be och tårarna rann nerför kinderna. När de äntligen fick ta av sig bältena reste hon sig upp och gick till en liten korridor vid toaletterna där hon kunde stå rak.

– Jag tänkte att det ändå var natt och att ingen såg mig, så jag slog huvudet i väggen för att få ont någon annanstans än i benen och ryggen.

Sänkte garden

En manlig flygvärdinna la märke till vad som hände och frågade om allt var okej. Hon valde att sänka garden. Hon svarade: ”Nej, jag är inte okej, jag har så ont i ryggen”. Då ledde flygvärdinnan henne till ett utrymme där hon kunde få vila.

– Han tog fram en kudde och pläd och så gjorde han en säng och sa: ”Om du får lägga dig här så kanske det släpper”.

Han hämtade sedan en kvinnlig flygvärdinna som själv hade problem med ryggen och hon började massera Unnis rygg.

– Hon strök mig över håret, frågade hur det gick och var så snäll mot mig. När jag legat där i en och en halv timme släppte smärtan något.

Kabinpersonalen visade stor omsorg och undrade om hon behövde något.

– Jag hade ett val i hjärtat; att säga ja eller nej till trösten. Gud använde den sekulära världen för att trösta mig.

Flera år senare var Olav och Unni på ett kristet arrangemang i Belgien. Unni led fortfarande av foglossningen. På ett av mötena gick hon fram för förbön och la sig ner på golvet. När hon låg där hörde hon Gud säga: ”Jag vill hela dig från bäckenbenslossning för jag tycker om dig”. Men just där och då skedde inget med kroppen. Olav och Unni reste hem och tiden gick.

Två år senare var det möte hemma i kyrkan i Gjövik. Predikanten kom och la handen på Unnis skuldra och sa: ”Far, kom och älska Unni”.

– Och jag låg där i tio minuter. Det gick som en eld längs höften och Gud helade mig från foglossningen för att han älskar mig.

Då hade Unni lidit av värk i 28 år. Unni återkommer till vikten av att ta emot kärlek och tröst från Gud.

– Om vi blivit avvisade när vi känt behov av tröst gör det något med hjärtat. Skam och skuld är de värsta fienderna till att ta emot tröst.

– Om vi inte får kärlek och tröst så ”skammar” vi oss och tänker att vi klarar oss själva. Men tröst är ett legalt behov som vi alla har.