Reportage

UTBLICK Spaning i medievärlden

Lisa Irenius, chefredaktör, vd och ansvarig utgivare, Svenska dagbladet

VAD BETYDER SANNING I JOURNALISTIK IDAG OCH VEM AVGÖR VAD SOM ÄR SANT?

– Journalistik ska inte handla om att förmedla Sanningen med stort S, utan om att hela tiden sträva efter att komma så nära sanningen som möjligt. Svenska dagbladets ambition är att rapportera sakligt och nyansrikt, så att läsare får möjlighet att själva bilda sig en egen uppfattning.

HUR HANTERAR NI SPÄNNINGEN MELLAN ATT VILJA PÅVERKA OCH VILJA ATT INFORMERA?

– Vi gör en tydlig åtskillnad mellan opinionsjournalistik (som ledare och debattartiklar) och nyhetsjournalistik. Den senare syftar aldrig till att påverka, utan uppdraget är att beskriva verkligheten och ge flera perspektiv.

Felicia Ferreira, vd och chefredaktör, Dagen

VILKEN FRAMTID HOPPAS DU ATT JOURNALISTIKEN BIDRAR ATT FORMA?

– Jag hoppas att journalistiken i framtiden bidrar till att forma ett samhälle som både är mer sant och mer mänskligt. I en tid av polarisering, snabba slutsatser och informationsöverflöd tror jag att journalistikens kanske viktigaste uppgift är att stå emot förenklingen. Att orka nyansera, förklara och ibland också komplicera. Men också att påminna om det som håller oss samman, inte bara det som drar isär. Jag hoppas på en journalistik som vågar vara både granskande och konstruktiv, och som bär med sig en djup respekt för varje människas värde.

TROR DU PÅ MÖJLIGHETEN ATT FÖRÄNDRA MÄNNISKORS HJÄRTAN GENOM ORD?

– Ja, jag tror på ordets kraft att förändra människors hjärtan. Vi vet att berättelser kan öppna nya perspektiv och skapa rörelse i oss. Samtidigt finns det också en djupare dimension i den kristna tron på att ord kan bära något mer än bara information. Att de kan beröra, utmana och förvandla. De verkliga förflyttningarna sker sällan snabbt, men de börjar ofta i det som når oss på djupet och det är inte allt för sällan just ord och berättelser. Orden kan inte ensamma förändra allt. Men utan orden – inga verkliga förändringar.

Marcus Ekdahl, chefredaktör Helsingborgs dagblad

VILKEN NYHET HAR DU PUBLICERAT SOM DU FORTFARANDE TÄNKER PÅ?

– Granskningen av mordet på 15-åriga Emilia i Landskrona 2024 är en sådan publicering som fortfarande stannar kvar. Vi kom nära både henne och de flickor som dödade henne. Det gjorde ont att arbeta med, inte minst för att det handlade om ett barn som dödats och barn som var förövare. Men också för att det blottlade mer än ett enskilt brott. Det handlar om ett samhälle och institutioner som inte fångar upp barn i tid, trots att varningssignalerna finns där. Den typen av journalistik släpper man inte. Den väcker frågor utan enkla svar; om ansvar, skuld och om vad vi faktiskt ser, men ändå låter passera. Och kanske är det just därför den dröjer sig kvar, för att den inte går att avsluta.

NÄR KÄNDE DU SENAST ATT ETT PUBLICERINGSBESLUT VAR EN MORALISK KAMP?

– Det är många publiceringar jag känner ett stort ansvar inför. Särskilt när en enskild person riskerar att ta stor skada, även när allmänintresset är tydligt. Jag tänker på beslut där vi överväger namnpubliceringar eller där en granskning slår direkt mot en människas yrkesliv och anseende. Då räcker det inte att ha rätt i sak. Jag behöver också vara trygg i att det är proportionerligt och nödvändigt. Jag vänder och vrider på argumenten och jag vill känna tvekan. Den dagen det känns enkelt att fatta sådana beslut har jag slutat ta uppdraget på allvar.