Undervisning

Väckelsen i Herrnhut

Peo Svensson

De hade erbjudits en fristad från en många gånger fientlig miljö i dåtidens Centraleuropa. Vi talar om början av 1700-talet, då många personligt kristna hamnade i kläm i olika maktkamper, såväl inom som utanför kyrkan.

Till deras hjälp kom greve von Zinzendorf, som upplät sitt gods åt dem, och till och med uppförde några enkla hus för dem ett par kilometer från Berthelsdorf, där han själv bodde.

Denna enkla bosättning fick namnet Herrnhut, och allt kunde ha varit frid och fröjd om det inte var för de teologiska motsättningar som fanns och som hotade att i grunden spräcka Zinzendorfs vision om tron som en förenande faktor.

Greven gick till motangrepp mot denna splittring genom att besöka varje hem, delade med sig av något han kallade ”hushållsregler”, som enkelt uttryckt gick ut på att odla försoning snarare än betona motsättningar.

Detta förbättrade situationen, men den stora vändpunkten kom vid en nattvardsgudstjänst i kyrkan i Berthelsdorf 13 augusti 1727.

Redan under promenaden från Herrnhut till kyrkan berättas att de som varit oense med varandra gick sida vid sida och sökte försoning, och i gudstjänsten kom Guds Ande på ett sådant sätt att alla konflikter liksom smältes bort. De dröjde kvar i kyrkan tills långt fram på kvällen och när de kom hem fortsatte man att be och samtala i hemmen.

Detta genombrott fick enorma återverkningar, inte bara i Herrnhut, men faktiskt i betydande delar av världen. Ett par veckor efter gudstjänsten hade man med välkänd tysk ordningskänsla ordnat med scheman för bön dygnet runt där två personer tog ansvar för en timmes bön. Detta för att understödja det andliga skeende man upplevde. Och det var inte bara de vuxna som engagerade sig. Faktiskt var barnen och ungdomarna som gick före i bönen.

I vår tid är vi bekanta med 24/7-bön som brukar innebära att man engagerar för dygnet runt-bön, under kanske en vecka. Bönen i Herrnhut som började i slutet av augusti 1727 pågick nonstop i mer än 100 år.

Resultaten lät inte vänta på sig. Efter att greven bjudit in en före detta slav från Västindien, som han träffat vid hovet i Danmark, väcktes ett missionsmedvetande som gjorde att människor stod på kö för att få missionera. De första missionärerna reste till ön St Thomas i Västindien för att nå slavarna där med de goda nyheterna. Man såg det som en ära i att gå till tidigare onådda och dessutom avlägsna platser, som till exempel Grönland, Sydafrika, Ceylon och Surinam.

Herrnhut hade vid denna tid endast några hundra invånare, men under de första 30 åren efter andeutgjutelsen skickades 226 missionärer ut därifrån. Fler än vad den protestantiska kyrkan sammanlagt sänt ut under de föregående 200 åren.