Krönika

Vad säger rubriken?

Marcus Jonsson

Ibland är man mitt i händelsernas centrum. I början av år 2000 bodde jag i Österrike. Landet befann sig i världens blickfång på grund av en ny regering med den högerpopulistiske politikern Jörg Haiders parti FPÖ. Regeringen fördömdes av de övriga EU-länderna. Israel kallade hem sin ambassadör från Wien. Det amerikanska magasinet Time hade Jörg Haider på omslaget. Med stora bokstäver ställdes frågan:

”Bör Europa frukta den här mannen?”

Men på samma omslag fanns ytterligare ett namn.

I en mindre ruta till vänster syntes den amerikanske senatorn John McCain under rubriken:

”En sensationell seger för frifräsaren.”

Dagen efter utgivningsdatumet hölls en republikansk presidentkandidatsdebatt från South Carolina där John McCain deltog. Hans medverkan var det första framträdandet som jag såg av honom. En fråga handlade om just Österrike. I sitt svar gjorde McCain en historisk koppling som fick mig att inse att här fanns en politiker som inte bara behärskade dagens rubriker.

Jag började följa McCain. Hans liv innehöll mycket som kunde ha blivit rubriker över honom. Under Vietnamkriget satt han fem och ett halvt år som krigsfånge. När han erbjöds tidigare frigivning vägrade han lämna före fångar som hade suttit längre än han själv.

För mig blev han en förebild.

Många år senare, när John McCain dog, lade jag märke till att han presenterades i svenska medier som den som hade förlorat presidentvalet mot Barack Obama. Det var sant. Men det var också bara en del av sanningen om ett långt liv.

Det är märkligt hur lätt en människa kan sammanfattas genom det som inte blev. Ett nederlag. Ett misstag. Ett misslyckande.

Även Moses liv skulle kunna sammanfattas så. Ett porträtt av den store ledaren som fick föra israeliterna från träldom till frihet och mot ett löftesland skulle kunna reduceras till att Mose inte fick gå in i det land han hade ägnat fyrtio år åt att leda folket mot.

Orsaken till att han fick göra halt vid gränsen finns i händelsen vid Meriba. Folket saknade vatten och Gud sa åt Mose att tala till klippan. Men Mose gjorde något annat. Han slog på den. Två gånger. (4 Moseboken 20) Vattnet kom, men Gud sa till Mose och Aron att de inte hade hållit honom helig inför folket. Därför skulle de inte få föra församlingen in i landet.

Mose misslyckades. Det är lätt att låta ett sådant slut definiera en livsgärning som hade ett så tydligt uppdrag. I rubrikform blev Mose: Mannen som misslyckades på mållinjen.

Men det är inte så som Bibeln skildrar Mose. När Mose är död tar Josua över ledarskapet och ska föra folket in i landet. Här hade Moses misslyckande kunnat bli den sista sammanfattningen av hans liv. Men i stället säger Gud: ”Min tjänare Mose.” (Josua 1:2)

När aposteln Johannes berättar om sin himmelska syn i Bibelns sista bok, då skriver han hur man sjunger ”Moses, Guds tjänares, sång”. (Uppenbarelseboken 15:2-3) Jag fastnar för hur Mose definieras i Bibeln. Det stora felet fick inte bli hela berättelsen om människan. Detta tror jag att vi människor har svårt att hantera. Särskilt när någon misslyckas offentligt.

Bibeln berättar om Mose utan att hans handling vid klippan förminskas. Jag tycker att det visar på något viktigt om nåd.

Nåd är inte att konsekvenser upphör att existera eller att Gud blundar inför synden. Mose fick leva med följden av sitt handlande, men han reducerades inte till följden av det.

Ibland talas det lite föraktfullt om billig nåd, som om nåden innebar att ett fel saknar betydelse. Men berättelsen om Mose visar något annat. Konsekvensen var dyr. Samtidigt var Gud nådefull. Gud var tydlig med att Mose hade gjort fel, men lika tydlig med att Mose fortfarande var hans tjänare.

Därför är det både uppmuntrande och uppmanande när Josua får höra de himmelska orden:

”Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar. Så som jag har varit med Mose, så skall jag också vara med dig. Jag skall inte lämna dig eller överge dig.” (Josua 1:5) Moses liv var fortfarande värt att peka tillbaka på. Inte därför att han varit felfri, utan därför att Guds trofasthet hade varit större än Moses ofullkomlighet.

Jag tror att vi behöver lära oss något av det sättet att se på både oss själva och andra. En människas fel och misslyckanden ska inte förnekas. Men det är skillnad på att ha misslyckats och att definieras som ett misslyckande.

Vi människor tar till rubriker som förenklar eller förstorar för att få uppmärksamhet. Men Gud ser hela människan.

Mose gjorde ett allvarligt misstag vid klippan. Ändå kallar Gud honom för ”min tjänare”.