Reportage

Vägen tillbaka från kaos och mörker

I ett gult hus i Skellefteå bor Sara Norén med sin man Johannes. Hon arbetar som dietist och ägnar en stor del av sin fritid åt konst, mat och musik. I vardagsrummet finns några av de många konstverk hon gjort och som hon ställt ut.

– Jag har alltid hållit på med att teckna och måla. Det är ett bra sätt för mig att få ut mina känslor och tankar, fortsätter Sara.

– Jag gick en teckningskurs vid elva års ålder, som mamma uppmuntrade mig att gå. Hon försåg mig gärna med det material jag behövde.

Den kristna tron har alltid funnits där sedan uppväxten i föräldrahemmet i byn Strykfors norr om Skellefteå.

– Jag växte upp i ett kristet hem, med föräldrar och fyra yngre syskon. Min kristna tro har jag fått med modersmjölken kan man säga.

– När jag var barn hade vi kor, höns och kaniner på gården. Jag hade en lycklig barndom och minns tiden i Strykfors med glädje.

Estetiska programmet

Hon gick ut grundskolan med bra betyg. När det var dags för gymnasiet hade hon siktet inställt på att nära sitt konstintresse och fördjupa sina kunskaper inom konst.

– Jag hade kunnat välja att läsa något naturvetenskapligt program. Men jag valde estetiska programmet med inriktning Bild och form. På gymnasiet fick jag ägna mer tid åt konsten.

– Med facit i hand var det helt rätt att gå estetiska. Det var tre roliga år där jag fick nya vänner. En hel del viktiga personer som finns kvar än idag i mitt liv.

Och det var genom vänner som hon kom in i kyrkliga sammanhang i sin nya hemort Skellefteå.

– Det var en klasskompis som frågade mig om jag ville börja i EFS-kyrkans ungdomskör. Jag följde med och trivdes bra. Så småningom gick hon vidare i livet, men jag blev kvar i kyrkan.

Efter studenten tog livet en ny vändning, sökandet efter vad hon skulle bli.

– Det jag visste var att jag ville jobba med människor, men inte på vilket sätt.

Hon började att vikariera på äldreboenden och bestämde sig för att läsa till socionom, men hoppade av.

– Jag blev tveksam om jag ville arbeta med människor på det sätt som en socionom gör.

Samtidigt fick hon ett större intresse för mat och hälsa och började läsa på om dietistyrket. Avhoppet ledde till en dietistutbildning på en annan ort.

Under utbildningens gång kände Sara de första varningssignalerna om att det inte stod rätt till med måendet. Hon pluggade hårt och pendlade varje dag.

– Samtidigt hade det varit privata kriser med mina närstående. Jag kände mig onaturligt trött, men tänkte väl inte så mycket på vad det berodde på.

– Jag körde på helt enkelt. Jag lyckades genomföra min utbildning.

Det skulle snart bli värre. 2016 var året då den svåra perioden tog sin början. Sara sommarjobbade i Örebro som nybakad dietist.

– Allt började bra. Det var mitt första jobb som dietist, en ny stad och så vidare. Jag hade många förväntningar på mig själv, att göra bra ifrån mig.

Första attacken

Arbetet flöt på, men under ett jobbpass kände hon något hända.

– Det hade inte gått så lång tid när jag fick min första panikångestattack. Det var väldigt obehagligt och omtumlande. Jag fattade ganska fort att det var en panikångestattack. Jag hade läst på om det sedan tidigare.

– Jag bestämde mig för att avbryta mitt jobb och åka hem. Väl hemma fick jag tid att tänka på varför det hände. Hösten var krisartad. Det enda jag förstod var att jag hade ångest, men inte varför jag hade det.

Sommaren övergick i höst. Tankarna blev många om vad som hade hänt och vad som kommer att hända. Efter att ha gått hemma ett antal månader fick hon en chans att jobba som dietist på hemmaplan. Men det visade sig genast bli en utmaning.

– Jag fick jobb på Skellefteå lasarett som dietist. Men man hade inte haft någon innan mig, så för mig blev det att bygga upp en helt ny tjänst med allt vad det innebär. Lite att uppfinna mitt eget jobb.

– Det hade jag tyckt varit roligt i vanliga fall, men i och med mitt mående så var det inte bra. Det blev utmattande för mig, eftersom jag kände prestationen.

All inre press om att kunna leverera och visa sig produktiv blev för mycket.

– En dag på jobbet satt jag bara och stirrade på skärmen i mitt arbetsrum. Jag förmådde inte att göra något. Jag var bortkopplad i huvudet.

– Jag fick dra i nödbromsen och sjukskriva mig efter tre månader på jobbet, och blev sjukskriven i ett halvår.

Under tiden Sara var sjukskriven föddes tanken om att få skapa igen efter att ha besökt en konstutställning i Skellefteå.

– Jag gick omkring där och såg många vackra landskapsmålningar. Längtan efter att få skapa blev så stor, där och då, att jag började gråta.

– Jag visste inte hur jag skulle gå tillväga för att komma igång med skapandet igen. Efter samråd med min chef började jag på konstutbildningen på Solviks folkhögskola.

Bearbetade allt

Väl tillbaka i skolmiljö kände hon ett lugn ta över efter år av stress och press. Där slapp hon känna att hon behövde prestera, och där kunde hon få utlopp för sina känslor och tankar efter det hon varit med om.

– Jag var oerhört produktiv. Allt var roligt. Som när en dammlucka öppnas. Allt forsade fram helt plötsligt. Konsten gjorde att jag kunde bearbeta allt som hänt.

– Det blev många ”terapibilder”, alltså mörka bilder från sjukdomstiden. Det var nödvändigt för mig att få ur mig det för att komma igen.

Barnatron skulle bli viktigare än någonsin för Sara under de värsta åren. Tacksamheten till Gud är idag oändlig. Men tvivlen fanns där i de mörkaste stunderna.

– Innan jag lyssnade på min kropp, samtidigt som svåra saker hände min familj, frågade jag mig själv hur Gud kunde tillåta det här. Jag var i ett läge där jag funderade mycket kring tro. Men när jag väl blev utmattad hittade jag tillbaka till Gud och till den trygghet han gav mig.

– Jag har känt honom bära mig genom allt, också i mina svåraste stunder. Min tro har hjälpt mig. Tvivlen jag brottades med innan jag blev sjuk fanns inte där längre.

– Jag har aldrig upplevt Gud så nära som när jag mådde som sämst. Gud talade till mig och gav mig tröst för att ge mig styrka att orka vardagen.

Sara ser ljust på framtiden.

– På sätt och vis är jag där jag har velat vara. Jag är tillbaka på jobbet och trivs med det. Jag är delägare i ett galleri och är därmed i ett kreativt sammanhang. Jag är på en bra plats nu.