Krönika

Vem är jag när jag kliver av scenen?

Gladys Del Pilar

Jag tror att vi alla behöver stanna upp och ställa oss de där rannsakande frågorna: Vad är min drivkraft egentligen? Finns det ett ”varför” och ett ”för vem” i det jag gör? Är det för att glädja andra och bära fram ett budskap, eller handlar det mest om att nå en högre status för min egen skull?

I den tid vi lever i är det lätt att bli vilseledd. Det finns en ”trumma” i samhället som slår väldigt högt för det här med ”me, myself and I”. Allt handlar om att hamna rätt bland rätt folk, bygga sin position och nå framgångar som stärker ens eget ego. Men jag har sett, både hos stora artister och ledare, att det ofta finns något helt annat som döljer sig under den där polerade ytan.

Min erfarenhet är att ett extremt bekräftelsebehov ofta bottnar i att något i livet har gått sönder längs vägen. Det kan handla om mobbning under uppväxten eller en trasig familjesituation som skapat en revanschlust. Man bygger upp en försvarsmekanism och en position för att aldrig, aldrig hamna i det där trasiga läget igen. Men att leva på bekräftelse och beundran är som ett ”glädjepiller” för stunden. Det tar slut. När man går av scenen, lämnar styrelserummet eller loggar ut från rampljuset, måste man ändå umgås med sig själv till slut. Du kommer aldrig undan dig själv. Om bekräftelsen är ens enda källa till värde, då tvingas man sträva efter mer, mer och mer. Det blir en jakt som aldrig ger nog, och ofta leder det till att man försöker döva tomrummet med annat.

Vi bär alla på ryggsäckar som formar oss. Ibland tilllåter vi saker, projekt eller umgängen som gör att vi successivt mår sämre, utan att vi riktigt kan hitta roten till varför. Det blir som ett lock på själen. Man kör på så länge det flyter, utan att ifrågasätta syftet. Men den helige Ande vet exakt vad som finns i det dolda. Han är en person, en vägledare, som inte skriker utan snarare pockar på som ett skav i själen.

Jag tror att vi behöver våga låta honom lyfta på de där locken. Han lägger aldrig på oss mer än vi klarar av, men ibland krävs en ärlig konfrontation med oss själva. Vi behöver kalibrera våra liv. Bönen är det kraftigaste vapnet vi har här – och den behöver inte vara elegant eller stor. Gud vet redan innan du börjat vad du vill, men genom bönen och ordet får vi kunskapen att stärka våra liv.

Det viktigaste vi har är ärligheten mot oss själva. Vi är inte perfekta, men vi bär ett ansvar – både för oss själva och för hur vi möter andra. Står jag här som en ärlig ledare eller handlar det om egen vinning? I stället för att bara jaga nästa kick, våga lyssna på den där inre rösten som leder till ro. Den rösten kan lätt bli överröstad av yttre faktorer, men det är i den stillheten vi hittar vårt verkliga värde. Värdet som består även när strålkastarna har slocknat.