Krönika
Vi är alla trasiga
Marcus Jonsson
Närmast mig satt bara två män. En av dem stack ut. Den andre mannen satt längst ut på bänkraden med en bärbar dator i sitt knä. Mannen bredvid mig satt utan skor. Han satt i strumplästen och hans stövlar låg på golvet framför oss.
Det yttre avslöjade allt. Här var en människa som hade hamnat utanför det välstädade samhället. Håret som stack ut under mössan var tovigt och hans ansikte var märkt av smärta.
Min bänkgranne började ta av sig sina kläder. Först den slitna jackan. Sedan försvann den träningsoverallsjacka som gömdes under ytterkläderna. När han satt i sitt tredje lager av kläder på överkroppen sträckte han sig efter sina strumpor. Här följde ett minspel som fick sin förklaring när den högra strumpan var borta. Den nakna foten var täckt av bölder och sår.
Mannen med den bärbara datorn flyttade på sig när den vänstra strumpan hamnade på hans väska. Själv samlade jag mod för att inleda ett samtal. Det är inte alltid enkelt att förutse reaktionen på en välmenande fråga. Även sådana kan väcka anstöt.
”Vill du ha något att äta?”, frågade jag eftersom jag antog att han var hemlös och antagligen hungrig. Men bänkgrannen ville inte ha något att äta. Oavsett hur jag formulerade min fråga blev svaret detsamma. Det spelade ingen roll att jag erbjöd mig inhandla och betala vad han än bad om. Han ville inte ha något.
Även den som är i behov av hjälp har rätt att neka den.
Trots att det faktiskt har gått flera år sedan detta nattliga hjälpförsök på centralstationen, är det något som jag har svårt att släppa. För det där ögonblicket fungerar som en talande illustration av mänsklighetens situation.
Utifrån ett kristet perspektiv är vi såväl trasiga som sårmärkta. Det är vårt tillstånd och det kan varken döljas med flera lager av kläder eller bakom den mest välsminkade fasad. Till var och en av oss riktas dessutom ett erbjudande om hjälp som är starkt nog att förvandla vår tillvaro.
I tredje kapitlet i Bibelns första bok kan vi läsa hur Gud går och letar efter människan av den enkla men stora anledningen att Gud brydde sig och ville umgås. Även i det tredje kapitlet i Bibelns sista bok kan vi läsa om hur Jesus står vid dörren och knackar på. Jesus säger att med den som öppnar dörren ska han hålla måltid. Återigen är det en förfrågan om gemenskap.
Det är en omtumlande tanke att den Gud som vet allt – till och med känner våra hemliga brister, som det står i psalm 19:13 – ändå går runt och söker oss.
För mig är detta det mest anmärkningsvärda med kristendomen. Budskapet är inte att Gud har intresse för dig när du blivit bättre. Tvärtom. Av kärlek sände Gud sin Son Jesus till världen och lät Jesus dö för mänskligheten medan vi ännu var syndare (Romarbrevet 5:8). Här är budskapet: Jag kommer till dig – som du är.
I berättelsen om den rike mannen Sackeus sammanfattar Jesus sitt uppdrag med orden att han har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat (Lukas 19:10). Jesus var tydlig med att han ville komma hem till Sackeus, som accepterade gästen, medan andra runtomkring var kritiska. Men Gud tvingar sig inte på någon. Erbjudandet ges och människan får – gång på gång – rätten att svara.
Mänsklighetens tragedi är därför inte i första hand vårt trasiga och eländiga tillstånd, utan vår ovilja att ta emot den hjälp som erbjuds oss.
Vad blir ditt svar?