Krönika

Vi talar om allt – utom tron

Ester Bolmenäs

Majoriteten av icke-troende idag skulle tacka ja om de fick frågan att följa med till kyrkan. Varför verkar det då vara så svårt att bjuda med?

“Jag ser aldrig dig gå till kyrkan.” Påståendet fick mig att stanna upp i mitt scrollande. Där på skärmen spelade ett klipp från en videopodcast som jag sett glimtar av förut, men som jag vanligtvis svept förbi. En podd som inte alls verkade ha med tro att göra, utan om ett par män som skämtar om allt och inget. Men just här verkade det annorlunda. Jag höjde volymen.

“Jo, jag går varje vecka. Jag har nog inte missat en söndag på tre år,” svarade den andre.

“Va? Jaha, det säger ju något om vårt förhållande till varandra.”

“Ja, jag antar det.”

“Ja, att du inte vill att jag ska bli frälst.”

Jag hajade till. Vad var det som precis hade sagts? Jag spelade klippet en gång till. Videon högg tag i mig, och en obekväm fråga hängde kvar: Hur många av mina icke-troende vänner har jag faktiskt bjudit med till kyrkan?

Frågan följde mig resten av dagen. Varför är det så svårt att bjuda med någon som vuxen? I teorin borde det vara enkelt – ett sms, en fråga över kaffet, ett delat instagram-inlägg. Men i praktiken verkar det som att något håller oss tillbaka. Alltför ofta antar vi att våra medmänniskor inte vill få frågan, att det skulle göra situationen eller relationen obekväm. Intressant nog visar forskning tvärtom: att de flesta faktiskt skulle vara positivt inställda till just en sådan fråga.

I en amerikansk studie av Dr Thom Rainer var 80 procent av de tillfrågade icke-kristna öppna för att följa med till kyrkan om de fick frågan av en familjemedlem eller vän. Samtidigt visade en annan undersökning av Lifeway Research att nästan en tredjedel av de troende gudstjänstbesökarna i studien aldrig hade bjudit med någon till kyrkan.

Om detta är sant i frimodiga USA, hur står det då egentligen till hos oss lågmälda svenskar? Där jag jobbar i ungdomsarbetet i frikyrkan uppmanar vi ofta och mycket till att tonåringarna ska ta med sig sina kompisar, och det är de duktiga på. Detta märks bland annat i det ökade tryck som finns hos konfirmandgrupper riket runt, och nästan varje vecka på våra fredagskvällar kommer det minst en tonåring som vi inte har träffat förut.

Men när vi kommer upp i åldrarna händer det så lätt att vår krets minskar. Det är tillräckligt utmanande att få med hela familjen. Man är osäker på om man själv ska gå. Man vill inte sticka ut hakan eller göra någon obekväm.

Men är det detta som den heliga Skriften kallar oss till? Nej, jag tror inte det. Bibeln berättar om en tro som smittar, som bjuder in, som välkomnar, som värmer. Om kristna som ljus och salt i en värld som är smaklös och mörk. För tron är ju inte ett krav man lägger på någon annan, utan en gåva man längtar att dela.

Man är inte en dålig kristen för att man inte har bjudit med någon på länge. Men ibland kan vi behöva en spark i baken för att påminna oss. Varför skulle vi inte vilja dela med av det bästa vi har? Inte för att vi själva ska bli upphöjda, utan för att Gud ska få verka.

Ställ dig frågan: Vill du att din vän ska bli frälst? Ja, bjud då in och bjud med vännen till kyrkan. Kanske kan du till och med bjuda på kyrkfikat. Jesus själv började ofta med en inbjudan: ”Följ med mig”. Han pekade inte med hela handen, han öppnade sin. Och människor följde honom, inte för att de var tvungna, utan för att de kände sig sedda. Låt oss bli mer lika Honom – öppna, inbjudande, modiga – och låta Gud få möta våra vänner genom oss.