Krönika

Vittnesbörd från färjan: När Gud låter vägar korsas

Bengt Palmquist

Det var en söndag eftermiddag, och jag planerade som vanligt min resa till Polen. Jag brukade vara där en vecka varje månad, och det var alltid lika svårt att lämna min kära fru och våra sex barn. Jag skulle ta färjan mellan Karlskrona och Gdynia – ännu en resa till fabriken där vi producerade elektronik. I bilen framför mig i färjekön låg en bibel i bakrutan. Bilen var tyskregistrerad. Min första tanke var: ”Gud, om du vill att jag ska träffa dem på båten, låt våra vägar korsas.” Det kändes som en liten chans, eftersom det brukade vara runt 1 000 resenärer ombord.

Jag körde ombord sist och kom därför av först på morgonen. När jag gick upp till receptionen talade den helige Ande till mig: ”När du träffar dem – bjud dem på middag.”

Jag svarade i mitt inre: ”Men de kommer ju från Tyskland och har säkert bättre ställt än jag. De kanske borde bjuda mig i stället. Herre, du vet hur tufft vi har det just nu.”

När jag kom upp till receptionen stod de där. Jag tvekade och sa till Gud att jag först skulle gå till min hytt, och om de fortfarande var kvar när jag kom tillbaka, då skulle jag lyda. När jag hittat min hytt gick jag tillbaka upp till receptionen. Där satt paret. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick slå mig ner. De log och nickade. Jag berättade att jag sett bibeln i bakrutan och undrade var i Tyskland de bodde.

”Nej, nej”, svarade de. ”Vi kommer från Rumänien och har varit på bibelskola i Sverige. Vi har lånat bilen av en vän”. Samtalet fortsatte länge, men den helige Ande påminde mig om middagen. ”Jag ska gå och äta nu”, sa jag. ”Vill ni följa med? Jag kan bjuda er.”

De tackade ja, och det kändes väldigt välsignat. Vi hade fantastiska samtal under middagen. De längtade tillbaka till Rumänien och att få gå ut i byarna för att predika det glada budskapet om Jesus Kristus. Deras stora mål var att få bli missionärer i Ryssland. Jag kände mig liten inför deras engagemang – att tala om Jesus, som kom, dog för våra synder, uppstod och ska komma tillbaka i härlighet. Halleluja!

När kvällen kom och jag skulle lägga mig frågade jag dem var de skulle sova.

”Vi har ingen hytt”, sa de. ”Vi har tyvärr inte råd.” ”Följ med”, sa jag. ”Vi frågar i receptionen om det finns en ledig hytt.” Det gjorde det – och jag fick med glädje betala även den. Trots att jag tidigare tänkt att ”tyskarna” borde bjuda mig, blev det en stor välsignelse att få bjuda dem både på mat och en sovhytt. Det fyllde mig med stor glädje.

Denna lilla händelse blev en viktig erfarenhet för mig. Mina egna tankar utgick från det naturliga – men den helige Ande såg något annat. Hur viktigt är det inte att ha en nära relation med den helige Ande? Det står i Uppenbarelseboken 4:1: ”Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste ske härefter.” När vi umgås med den helige Ande vill han visa oss sina tankar och sin vilja.

När ICCC en gång startades för mer än 40 år sedan av affärsmannen J. Gunnar Olson kom en profetia om de stora träden och de små buskarna som ska vara ett skydd för Guds folk när stormen bryter loss. Som ordförande i ICCC Sverige lever dessa ord starkt inom mig. Drömmen är att få se ett folk som lyssnar och lyder. Då kommer vi också att få se de stora träden och de små buskarna träda fram – företagsledare och alla i arbetslivet som vill se Guds rike växa.

När Paulus mötte affärskvinnan Lydia öppnades nya vägar för evangeliet ut till hedningarna. Det finns många exempel, både i Sverige och utomlands, där väckelser har börjat när både ”Aposteln Paulus och affärskvinnan Lydia” har förstått hur viktigt samarbetet är för att nå människor med evangeliet.

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar.” ( Jer 55:8) Guds nåd och frid till er alla.