När Karin Jansson var sex år frågade söndagsskolfröken om någon ville bli frälst.

– Den Jesus som min fröken talat om ville jag ha. Jag sträckte upp näven direkt och då startade något med mig och Jesus, berättar Karin.

Under tonårstiden kom rebellen fram. Karins nyfikenhet gjorde att hon ville ”slå på grejerna” och testa om de höll. Det behovet har sedan präglat hennes liv.

– Jag var som andra tonåringar, ville synas och vara omtyckt, men jag kände att jag levde i två världar, berättar hon.

– Jag växte upp i en varmt kristen familj med fem syskon. Mina föräldrar var föredömen, aldrig lagiska eller dömande och församlingen var positiv för mig.


Andedop och tungotal

När Karin kommit upp i högstadiet var hon med på ett kristet vinterläger i Rättvik med ungdomarna i kyrkan.

– Vi hade samlingar i ett garage och jag minns att vi låg på knä, bad och sjöng lovsång. Då blev jag fylld med den helige Ande. Tungtalet bara flödade ur mig, säger Karin.

Hon var 16 år när detta skedde och efter den händelsen har hon aldrig tvivlat på att Gud finns.

Som ung träffade Karin en man som hon inledde en relation med. Det blev tre tuffa år i en relation som inte blev bra.

– Det var bara Gud att jag kom ur den relationen, men jag hamnade i en livskris, sårad och trasig, berättar hon.

Ganska snart blev en annan ung man intresserad av Karin, men det dröjde flera år innan de blev ett par.

– Jag var inte redo för en ny relation, jag behövde tid att gå igenom processer för att bli hel.


Vården blev Karins plats

I Karins bekantskapskrets valde många att arbeta i vårdyrken. Hon hade bestämt sig för att absolut inte hamna där, hon ville ju inte göra som alla andra.

– En sommar frågade en vän om jag ville jobba på samma sjukhem som han, och jag tänkte att en sommar är väl okej.

När Karin fått på sig arbetskläderna och mött patienterna blev hon helt såld. Hon kände direkt att hon var på rätt plats.

– Jag utbildade mig till undersköterska och gick direkt vidare till sjuksköterskeutbildningen. Sedan har jag arbetat i vården hela livet.

Branden i hjärtat för Guds rike fanns hela tiden i Karins hjärta. Hon växte upp i en miljö där ungdomarna brann för Jesus. Lovsången och bönen var första prioritet.

– Vi växte andligt snabbt åren Hans Marklund var vår ungdomsledare. Den sociala och intellektuella utvecklingen hängde väl inte riktigt med, men vi brann.


Resandet en bibelskola

När Hans Marklund började resa som evangelist 1985 blev Karin en i sångteamet. De åren ser hon som sin bibelskola.

– Jag minns fortfarande Hans predikningar och genombrotten vi fick vara med om. Vi lärde oss att be. Jag fick kärlek till församlingen och tro på den lokala församlingens betydelse.

De besökte många olika sammanhang, stora och små. Hon är övertygad om att mötet med församlingarna la en grund i hennes hjärta inför det som senare blev hennes liv.

– Vid ett tillfälle 1988 var vi på en mötesserie i Örebro med teamet. Då jobbade en man i församlingen som också hette Hans, samme Hans som visat intresse för sju år sedan. Men då såg jag honom på ett annat sätt, berättar hon.

Karin och Hans blev ett par, nu gick det snabbt och de gifte sig. Deras gemensamma passion var att bygga den lokala församlingen.

– Vi kände att Gud hade kallat oss att ge våra liv till församlingsbygge. Hans hade redan tio års erfarenhet av arbete i församling, men Gud hade förberett mig åren i resande.


Var dig själv

– Jag visste inte vad pastorsfruns roll innebar, men jag fick ett ord av vår vigselförrättare när vi gifte oss: ”Gå aldrig in i det som förväntas av dig, utan var den du är, var Karin.”

Den uppmaningen har hon följt och det har öppnat dörrar till olika arbetsområden för henne i de församlingar de tjänat.

– Jag har lett lovsång, jobbat med barnarbete, och de senaste åren har förbön och betjäning varit min prioritet.

Hans och Karin Jansson har i många år varit pastorspar i församlingen Kungsporten i Huskvarna – en församling med stort friskvårdsarbete och stark entreprenörsanda.

– De första fem åren i Huskvarna var det svårt att hitta min plats i församlingen, men då fick jobbet ta min energi. Jag fick ledande uppgifter och ledde utbildningar. Företagshälsovården blev mitt område och jag utvecklades mycket som person under den tiden.


Trygghetsboende och hemtjänst

2014 fick Karin utmaningen att vara med och förverkliga visionen om ett trygghetsboende. Boende och hemtjänst skulle byggas på kristen värdegrund och hon skulle ansvara för hemtjänsten.

– Jag blev väldigt inspirerad och kände stor glädje över att få leda arbetet, så jag kastade mig med passion in i arbetet.

Det var ett enormt jobb att organisera och leda arbetet som växte snabbt. Karin höll så småningom i både administration och täckte upp för personal. Livet rusade men Karin upplevde att detta var Guds verk.

– Jag tänkte att det kommer att lugna ner sig. Ansvaret vilade tungt på mig både för brukare och personal.

Sommaren 2016 hade sommarpersonal tackat nej till att jobba och Karin kände ansvar; hela den sommaren jobbade hon själv.


Karin brakar ihop

– Hans hade sett att det var för mycket men stöttade mig. Så länge jag sprang funkade det, men i september brakade jag ihop.

Karins huvud var fullt av frågor och dåligt samvete som plågade henne. Vem skulle ta hand om alla ”bollar hon hade i luften”? Hur skulle det gå med personalen?

– Jag sa till Gud: ”Hur kan du låta mig hamna i det här? Jag gjorde ju detta för dig. Vem skall göra detta nu?” Det kändes som jag bankade i pappas bröst och bitterheten kom krypande.

När Karin tystnat och frågorna lagt sig kom Guds svar.

”Karin, jag har aldrig bett dig springa för mig.”

Hon hade alltid haft en vilja att fylla behov, men nu var hon helt tömd. Hon hade varit duktig men aldrig vågat lita på att Gud kunde bära henne.

– Jag köpte en rosa fåtölj som jag satte mig i, tog min bibel, lyssnade på lovsång och grät. Jag såg vita papper framför mig som tecken på att en ny tid startade men undrade om jag någonsin kommer att bli mig själv igen.


Vita blad och stänga dörrar

Då kom ett brev från en kvinna som bett för Karin. Kvinnan hade sett en bok med vita blad och en laserstråle som skrev Karins namn på bokens pärm i guldtext. Brevet blev en stor tröst för Karin och en bekräftelse på att något nytt startade.

– Jag fann också en manual på nätet för helande som hette ”Healing Room” (helande rum) och började översätta. När jag gick igenom texten upplevde jag att allt var till mig. Översättningen blev min process och Gud rörde vid mig steg för steg.

– Jag bekände Guds ord in i område efter område, bröt lögner över mitt liv och stängde dörrar till de områden Gud bearbetat.

Under den tiden fick hon se en annons om en kvinnokonferens som hon åkte till.

– Jag kände att jag ville åka ensam, gömma mig lite och lyssna. Då fick den kvinnliga predikanten ett budskap till mig. Hon hörde dörrar som slog igen och profeterade hopp in i min själ.

Den händelsen gav Karin ny kraft och tro för framtiden. Hon avslutade sin tjänst som ansvarig för hemtjänsten och sedan 2017 jobbar hon återigen i företagshälsovården.

– Drömmen om att resa tillsammans med min man är nu en verklighet. Jag vågar nu stå inför publik, dela mina erfarenheter och berätta om mitt helande, säger Karin.