Ove Marcelind föddes i Brazzaville i Kongo, där han tillbringade sina första sju år frånsett några korta besök i sina föräldrars land. Hans föräldrar var engagerade i missionärsarbete. Pappan var predikant och projektledare, mamman verkade som sjuksköterska. När Ove som sjuåring kom till Sverige var han mer afrikan än svensk.

Trots att över 60 år har gått har Ove fortfarande livliga minnen av när han följde med sin pappa i väglöst land till områden där man aldrig sett en vit tidigare.

– Barnen blev skräckslagna och sprang och gömde sig tills pappa tog fram dragspelet och började spela. Då blev de nyfikna och smög sig fram, minns Ove.

Smärtsam olycka

Meningen var att föräldrarna bara skulle vara hemma för några månaders vila och sedan återvända. Men livet är oförutsägbart och tog en helt annan smärtsam och oanad vändning. En bilolycka vände upp och ner på hela familjens tillvaro. Idag, sex decennier efteråt, kan Ove med facit i hand ändå se hur Herren fanns med mitt i allt det svåra och oförklarliga.

– Hela familjen var med i bilen då den allvarliga olyckan inträffade. Själv bröt jag armen och krossade käken. Mina föräldrar råkade mer illa ut; min mamma fick så svåra ryggskador att det blev omöjligt att för henne att återvända till Kongo. Min pappa svävade mellan liv och död, sedan hela huvudsvålen skalats av mot vindrutan. Men Gud gjorde ett under och min pappa blev otroligt nog fullständigt återställd.

Rotlös tillvaro

Livet i Sverige hade onekligen kunnat börja bättre. För Ove som bara kände till livet och kulturen i Afrika var omställningen helt omvälvande. Pappa Lennart, som var pastor i Missionskyrkan, flyttade med familjen till olika platser. Första tiden bodde de i Hälsingland och sedan i Helsingfors fyra år innan familjen kom tillbaka till Sverige. För Ove var det inte så lätt att rota sig och veta var han hörde hemma.

– Jag hade en tro på Gud och döptes som 14-åring. Den tron förlorade jag aldrig, men när jag var 16 kom jag in på helt felaktiga vägar. Vi bodde då på Hönö i Göteborgs skärgård, där min pappa var pastor i Missionskyrkan.

– Till Hönö var det inte så bra förbindelser då. När jag började på gymnasiet hyrde jag därför en lägenhet i Göteborg. Jag var inte riktigt mogen för det, utan hamnade i dåligt sällskap och började använda droger.

Fängelse och omvändelse

Ove förklarar att han inte enbart lockades av ruset, utan också av spänning och lättförtjänta pengar. Han kom ändå in i ett beroende och gjorde knarkaffärer för att finansiera det. Till sist upptäckte han att han hamnat i en ond cirkel som han inte kunde ta sig ur. När han var 20 blev han gripen för narkotikabrott och dömd till fängelse. Detta blev en väckarklocka som öppnade vägen tillbaka till ett normalt liv.

– I fängelsecellen knäppte jag mina händer och bad Gud ta hand om mitt liv. Då var det något som hände på insidan och en kallelse att predika evangelium vaknade till liv.

– En stor välsignelse för mig var att pastor Hans Jansson utsågs till min övervakare. Han var ett stort stöd för mig under fängelsetiden, och dessutom var det många som bad för mig, förklarar Ove.

Trycket från de andra fångarna gjorde att Ove ramlade dit några gånger, men han kände själv i djupet av sitt hjärta att det var ohållbart. Något hade hänt på insidan som ändrat hela hans tänkande. Dessutom fanns pastor Hans Jansson hela tiden där; uppmuntrade, hjälpte och stöttade.

– Hans satte mig i arbete och tog med mig till möten och jag växte mer och mer i tron. Jag blev ungdomsledare i en missionskyrka. På Hönö fick jag kontakt med den väckelserörelse som var känd som Maranata.

– Den andliga friheten, inspirationen och glädjen jag mötte i den rörelsen påverkade mig starkt. På den vägen fick jag kontakt med evangelisten Erik-Gunnar Eriksson, som rekommenderade mig att gå en kortare bibelskola i Bollnäs.

Giftermål och resande

Där träffade han också Ragnwi som skulle bli hans fru. Han upplevde att han hamnat i rätt sammanhang och fick luft under vingarna. Tanken dök upp att han skulle resa som evangelist och ha Ragnwi med sig. När han skulle sälja in sin briljanta idé hos henne blev hon lätt chockad. Ragnwi förklarade att det inte är så lämpligt att en kille och en tjej reser ihop utan att vara gifta. Ove hade lösningen också på detta.

– Inga problem, vi gifter oss, löd hans snabba besked.

Ove ler åt minnet som gav den omtumlade Ragnwi något att fundera över. Men efter två veckor av fundering och bön så upplevde hon att detta säkert var Guds väg för dem båda. Sedan dröjde det inte länge förrän de var gifta och reste tillsammans i Herrens tjänst.

Livsresan gick vidare till pastorstjänster för Ove på Hönö och i Göteborg. Efter sju år som pastor tänkte Ove återvända till uppgiften som resande förkunnare.

– Men då var situationen annorlunda och det hölls inte längre så många samlingar på vardagar ute i församlingarna. Jag behövde en försörjning och satsade därför på säljverksamhet.

– Det gick så bra för mig att jag hade möjlighet att sponsra evangeliska satsningar i Afrika och Indien. Men så här i efterhand inser jag att min business tog alltför mycket tid och jag förlorade fokus.

Samtidigt blev mer Ragnwi mer engagerad inom politiken och nådde topposter i KD, bland annat som riksdagsledamot och statssekreterare. Det var en hektisk tid för dem båda, men när Ove fyllde 60 upplevde han att han skulle dra i handbromsen och gå tillbaka till sin huvudsakliga kallelse. Han fick kontakt med pastor Per-Arne Imsen och engagerade sig i församlingen Agape i Göteborg.

Ragnwi blev sjuk

– När Ragnwi också trappat ner från sitt jobb fick vi några år då vi fick mera tid för varandra igen. Men hösten 2021 kom chockbeskedet att hon drabbats av allvarlig cancer och inom några månader var hennes liv över. Mitt i sorgen var det ändå en fin tid, då vi på olika sätt fick göra bokslut över vårt liv tillsammans.

Ove beskriver stillsamt den saknad och tomhet som infinner sig när man lämnas ensam efter 47 års äktenskap. Den enkla gemenskapen i vardagen som inte längre finns där; de självklara vardagssituationerna, där man tagit för givet att den andra parten alltid ska finnas.

– Visst har det varit en tung tid av sorg och tårar, men i allt har Herren hjälpt mig att gå vidare. Jag försöker sköta min kropp och är tacksam för en god hälsa. Nyligen fyllde jag 70 men känner mig lika stark som för 25 år sedan.

– Jag gläds också över mitt nya äktenskap med Sirsa. Vi fick kontakt via Messenger och upptäckte snart att vi delar tro, kallelse och värderingar. Att få gå vidare i livet tillsammans med Sirsa ser jag som en stor nåd, avslutar Ove Marcelind.