När man träffar den unge Ystadbon Simon Tufvesson är det svårt att tro att hans liv varit ett helvete fram till för tre år sedan. Idag arbetar han med att göra statistiska undersökningar och han är ungdomsledare i sin församling. Men vägen hit har varit lång och smärtsam.

Redan som tolvåring gjorde Simon sitt första självmordsförsök. Det var ingen som förstod hur illa det var.

– Jag var rädd för att oroa andra. Jag ville inte göra det jobbigt för någon, så jag bar allt inom mig, berättar han.

Han beskriver sig själv som en känslosam pojke, som vågade visa när han var glad eller ledsen. Det blev en anledning till mobbning. Andra pojkar retade honom för att han grät, och så småningom lärde han sig att stänga av sina känslor.

– Jag slutade visa om jag var ledsen eller glad. Jag tryckte ner alla känslor i mig, berättar Simon.

Masken som dolde smärtan

Utåt sett såg Simon ut som en vanlig tonåring. Han gick i skolan, spelade datorspel och simmade på elitnivå. Men inuti var allt kaos. Friden och glädjen lät sig inte finnas.

– Jag hade en väldigt bra mask. Jag försökte göra saker som skulle få det att se ut som att jag mådde bra, fast jag egentligen var trasig.

När han var 17 upptäckte föräldrarna att han hade skadat sig själv. Han fick kontakt med psykiatrin och började med mediciner.

– Medicinerna gjorde att känslorna blev neutrala, men jag behövde egentligen lära mig att hantera dem. Jag kände mig som en robot.

Skolan gick trots allt bra, särskilt matematiken. Den logiska världen gav honom en fristad när känslorna blev för svåra. Efter gymnasiet flyttade han till Stockholm för att studera matematik på universitetet. Han hoppades att en nystart skulle få honom att må bättre.

– Det kändes bättre i början, men till slut kom allt tillbaka. Jag blev inlagd på psyket vid flera tillfällen.

Inget hopp om framtiden

Ångesten och hopplösheten följde Simon som en skugga.

– Jag hade ingen tanke på att jag skulle leva efter att jag var 20. Jag kunde inte se någon framtid. Jag planerade flera gånger att avsluta mitt liv.

Ett av de mest dramatiska tillfällena var när han skrev ett avskedsbrev och skar sig svårt. Föräldrarna hittade honom blodig på sitt rum.

– De har berättat i efterhand att de ofta fruktade att polisen en dag skulle ringa och säga att deras son var död.

I Stockholm ökade stressen och ångestattackerna blev allt värre, särskilt på nätterna. Han flyttade tillbaka till Ystad efter att föräldrarna bett honom komma hem. Då var han nära botten.

Allt förändrades

En natt hade han en kraftig panikångestattack. Han gick upp ur sängen och föll till golvet. Kroppen krampade, huvudet värkte och han skrek i sin ångest.

– Jag orkade inte mer. Jag tänkte: ”Jag klarar inte av att leva med det här längre. Jag ger upp nu.”

Det var då det hände.

– Plötsligt kom ett ljus in i rummet. Jag hörde en kärleksfull röst som sa: ”Simon, du behöver inte må så här. Du är älskad. Det finns en väg förberedd för dig. Det enda du behöver göra är att tro.”

Han såg minnesbilder av de mörkaste stunderna i sitt liv, men nu som om Gud varit där vid hans sida. Rösten sa: ”Jag har alltid varit där. Jag kommer alltid finnas med dig i framtiden.”

När upplevelsen var över var ångesten borta.

– Jag kände för första gången frihet och lugn i hela kroppen. Jag förstod att det måste finnas en Gud.

Sökandet efter Jesus

Ännu visste han inte vem Gud var. Hans sökande gick från 0 till 100 och han började läsa om olika religioner. Men bara Jesus stämde med hans upplevelse.

– Det var det enda som gick ihop. Jag kunde inte få ihop det med någon annan gud.

Han började lyssna på kristna poddar, bland annat ”Jesussnack” med två unga tjejer som han kontaktade. De uppmuntrade honom att skaffa en bibel och gå till en kyrka. Först testade han Svenska kyrkan, men han fick ingen bra kontakt med någon där. Han gick till Hälsobackskyrkan i Ystad.

– Där var det helt annorlunda. Jag blev välkomnad och de ville lära känna mig.

Han fick kontakt med en bibellärare, Ingmar, som han började träffa varje torsdag. De samtalade om tron och livet. Redan efter en månad kände Simon sig redo att döpas.

– Jag sa bara: ”Jag är redo nu. Det här är den väg jag vill gå.”

Simons föräldrar såg vad som hände med honom men var lite misstänksamma mot kontakten med frikyrkan.

Tidigare hade Simon tänkt att det inte fanns någon som seriöst trodde på Gud. Att kyrkorna mest var en tradition och ett socialt arbete.

En ny människa

Idag är Simon en helt förvandlad människa. Äntligen mår han bra. En ny stabilitet utan djupare svackor. Att Gud alltid är med honom har blivit en självklarhet. Han är ungdomsledare i sin församling och är driven att nå ungdomsvärlden med evangeliet.

– Jag fick aldrig höra om Jesus på ett levande sätt som ung. Jag vill att andra ska få den chansen.

Simon hade inte funderat något på Gud eller bett till honom. Ändå fick han ett plötsligt starkt Gudsmöte och blev befriad från sin ångest. Det enda han minns är att han lyssnat en del på Jordan Peterson när han talat om Bibeln. Det väckte en viss nyfikenhet.

– För tre år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig det här livet. Det är som att den gamla människan dog och en ny föddes.

Från ensamhet till hopp

Det största som förändrats är känslan av hopp.

– Förr fanns ingen framtid. Allt var mörkt. Nu finns en framtid som är ljus. Den känslan av hopp ger mig glädje och tröst även när det är jobbigt. Jag känner mig aldrig ensam längre.

Hans familj har märkt en stor skillnad. De ser en son som lever och blomstrar istället för att långsamt gå under.

Ett ord till dig som kämpar

Simon vill skicka med ett budskap till den som mår dåligt. Han vet hur mörk ensamheten kan kännas. Han vet hur hopplöshet kan se ut. Men han vet också att det kan vända – snabbt och på riktigt.

– Det finns hopp för framtiden. Det kan kännas outhärdligt nu, men Gud kan få vara din vän som hjälper dig igenom det här.