Skådespelaren som slog följe med Jesus

– Stig in, säger Rasmus belevat när jag kommer in i hallen. På väggen hänger en rad hattar av olika sorter som han och hustrun Ulrika köpt till sin gemensamma hattsamling.

Huset som makarna Troedsson-Hasselgren bor i ligger på den skånska landsbygden och tronar med sitt charmiga yttre och dekorativa inre.

Vi slår oss ner i vardagsrummet och samtalar till kaffet om det liv som varit och det liv som är idag.

En annorlunda uppväxt

– Jag har en lite annorlunda uppväxt. Min mamma var så ung när hon fick mig, så min mormor fick ta hand om mig en tid innan mamma tog mig tillbaka. Myndigheterna ville, med välvilja, att jag skulle vänja mig vid att vara med min mamma, så jag hamnade på barnhem i Kristianstad, berättar Rasmus.

Rasmus mamma Monica jobbade som modell och sångerska utomlands.

– Senare fick hon jobb som barnflicka hos en man som heter Göran Ulfsparre och som hade ett eget gods, Em, i Småland. Han var vid den här tiden en av cheferna för militären, C4, och hyrde en flygel på godset Hammarshus.

– Jag flyttade så småningom in med mamma till Hammarshus. Mamma och Göran hade något slags förhållande, och jag tyckte väldigt mycket om honom.

Efter en tid på Hammarshus kom en ny man in i Monicas och Rasmus liv, som skulle bli Rasmus adoptivfar.

– Han hette P-O Troedsson och kom senare att adoptera mig när de hade gift sig. Vi bodde i trakten av Kristianstad. Så småningom skildes de, och då flyttade vi till Lund, jag och min mamma.

Skilsmässan från adoptivfadern fick konsekvenser för Rasmus och P-O:s relation, som med tiden blev allt tunnare. Det skulle ta ungefär 30 år innan relationen skulle återupptas.

– Idag har jag jättefin kontakt med honom och jag tycker väldigt mycket om honom, säger Rasmus.

Flyttlasset skulle så småningom gå till Småland eftersom Rasmus mamma och Göran Ulfsparre gifte sig.

Fly verkligheten

Ur de tidiga uppväxtåren växte en känsla av ensamhet som befäste sig och slog rot i den unge Rasmus liv. Han tillbringade sin tid i fantasins värld som ett sätt att fly verklighetens hårda sanningar.

Alkoholen kom tidigt in i hans liv och blev en trofast vän som gjorde livet lite lättare.

– Jag hade en massa konstiga grejer för mig, berättar Rasmus och tar skolan som exempel.

– Jag tog inte skolan på allvar. Jag tyckte att prov i skolan var en idiotisk idé, och gjorde därför inte ett enda prov förrän i nionde klass.

Attityden i skolan resulterade i usla betyg. Rasmus var på det klara med att det var två yrken som lockade honom; läkare och jurist. Drömmen att komma in på någon av de båda utbildningarna tvingade honom att ta sig samman.

Han lyckades vända de urusla betygen och ta sig in på juristlinjen vid Lunds universitet.

– Men vid det laget drack jag väldigt mycket utan att själv inse det, och värre blev det när jag senare flyttade till Stockholm. Det tog mig många år innan jag förstod att jag hade ett verkligt alkoholmissbruk.

Arbete på Sveriges Radio

I Stockholm gav Rasmus Troedsson ut sin första bok, vars mediala publicitet gav honom jobb på Sveriges Radio som reporter. Juridiken lades åt sidan. Samtidigt fortsatte alkoholberoendet att förfölja honom.

– Jag jobbade på men försjönk mer och mer i mitt drickande. Men jag gjorde ändå bra ifrån mig, just för att jag visste att jag inte skulle ha råd att förlora jobbet, och därmed heller inte ha råd att dricka.

Under tiden på Sveriges Radio träffade Rasmus sin första hustru. Det blev ett kortvarigt och stormigt äktenskap.

– Äktenskapet var vad det var. Strax innan mitt äktenskap hade jag träffat en annan kvinna som jag gjorde med barn, och några månader in i äktenskapet föddes min son Fredrik.

Drickandet skulle fortsätta under de följande åren. Rasmus gick över till att bli producent för Cosmonova i Stockholm och chef för programproduktionen på Naturhistoriska museet.

– Där nådde jag ett slags botten. Det var riktigt stökigt, berättar Rasmus.

Skådespelarkarriären inleds

Rasmus talang och begåvning för skådespeleri upptäcktes när en dramaproduktion på Cosmonova skulle göras, i vilken Rasmus själv knep huvudrollen. Ett initiativ han inte ens skulle drömt om ifall han inte varit så pass nersupen och omdömeslös.

– Jag minns att regissören Tomas Alfredsson sa till mig att “du kan ju inte ett skit om skådespeleri, det här är ju pinsamt”. Men jag fick fantastiska reaktioner på mitt skådespeleri.

Den positiva responsen ledde till en sidokarriär som skådespelare. Vid denna tid kom Rasmus till vägs ände med sitt alkoholmissbruk, och en skarp uppmaning från en vän skulle bli en avgörande väckarklocka.

– Tomas Alfredsson var den som först talade om för mig att han inte ville jobba med mig. Han satte också vår vänskap i pant och krävde att jag skulle ta tag i mitt missbruk för att vänskapen skulle återupptas.

– Han var helt avgörande för mig för att bli nykter, någon som jag idag känner djup respekt och kärlek för.

Sökandet efter Gud

När alkoholen mer och mer försvann ur bilden dök de existentiella frågorna upp. Längtan efter en konkret och levande gudsrelation växte sig stark.

– Jag sökte mig först till Svenska kyrkan, eftersom jag tilltalades av KG Hammars inbjudande teologi. Hans vidöppna teologi, som jag är djup tacksam för, öppnade dörren till kyrkan för mig.

– Men det var så vidöppet så det blev korsdrag i kyrkan och jag åkte ut på andra sidan. Därför känner jag djup tacksamhet både till den liberala teologin och den klassiskt bibeltroende teologin, som jag personligen behöver för att komma närmare Guds vilja med mitt liv.

Senare kom Rasmus i kontakt med pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin.

– Då föddes min bibeltro. Och idag är min utgångspunkt inte att jag har rätt, utan att jag kan ha fel.

– Men jag tror inte jag har fel, och därför försöker jag leva efter min övertygelse. Och med det känner jag mig djupt trygg.

Från dike till dike

Idag är Rasmus Troedsson upptagen med att söka Guds vilja. Han beskriver sin relation till Gud i form av en fungerande tro som är djup och kantad av kärleksfulla konflikter. Han har också fått en moral som han säger att han saknade under åren som alkoholiserad.

– För mig handlar ett liv i tro om en tro som fungerar. För mig innebär det att jag lever i en djup och kärleksfull konflikt med Gud. I den kan jag bara leva om den inte styrs av min egen vilja.

– Om jag tror att Gud hela tiden har samma vilja som jag har skulle det aldrig bli någon konflikt, för då är det inte hans vilja som styr mitt liv.

Han känner sig trygg i sin gudsrelation.

– I den kärleksfulla konflikt som jag har varje dag med Gud, möter jag nåd som gör att jag kan gå från dike till dike, men ändå komma framåt. Jag är trygg i vetskapen om att Gud förlåter mig i allt, att han håller mig i sin hand och stöttar mig även när jag gör fel, och han uppmuntrar mig att resa mig upp när jag faller.

– Jag tror att stort lidande och överflödande kärlek är avgörande för att komma närmare Jesus.

Ett av de bibelord som bär Rasmus framåt finns i Johannesevangeliet 14:27, som han med eftertryck läser högt: “Frid lämnar jag kvar åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

– De orden påminner mig om Jesus mer än någonting annat.