"Vi hungrade efter Gud och Adrian blev helad"

– Jag frågade barnmorskan om han var frisk och om han haft syrebrist, berättar Marian.

Två av parets syskonbarn hade funktionshinder på grund av syrebrist, och Marian ville vara säker på att detta inte skett under förlossningen.

– Barnet var helt friskt. Vi studerade varje del av babyns kropp och upplevde att detta var en Adrian.

När Thomas och Marian blev ensamma tackade de Gud för sitt barn.

– Vi erkände att han var ett lån och bad att Gud skulle fylla honom med sin Ande och leda honom genom livet.

Smärta och sömnlöshet

De första månaderna mådde Adrian bra. Han älskade när fosterbarnen sjöng och gosade med honom när de kom på helgerna.

– När Adrian var fem månader fick jag rådet på barnavårdscentralen att börja med gröt. Han var en utpräglad nattmänniska och sköterskan menade att han skulle sova bättre om han fick börja med mat.

Föräldrarna började ge Adrian gröt men situationen blev inte bättre. Varje natt skrek han tills han var mörkröd och genomsvettig.

– Vi var förtvivlade över att inte kunna trösta vårt barn. Vi sov en halvtimme var och hjälptes åt att gå omkring och vagga honom.

Adrian var någorlunda lugn när han fick bröstmjölk. På barnavårdscentralen sa de att det är normalt med smärtor när barnet övergår från bröstmjölk till vanlig mat. De sömnlösa nätterna med ett skrikande barn fortsatte och föräldrarna var helt slut av sömnbrist.

– När Adrian var sju månader hände något som blev ett genombrott. Lukten från en babyblöja spred sig, jag sa att det är mitt barn. En av föräldrarna vid kyrkkaffet kommenterade: Det luktar som om gluten passerar tarmarna utan att smältas ned.

Nu vaknade Marian och Thomas till. De förstod att något inte stod rätt till med Adrian och sökte läkare.

– Vi hamnade på väntelista och fick vänta i tre månader på läkarkontakt. Det var en kamp att få förståelse för hur dålig han egentligen var.

När Adrian var runt året och hade börjat stulta omkring fick Marian rådet att sluta med bröstmjölk helt. Det blev en katastrof för honom. Sakta började han gå bakåt i sin utveckling.

Sjukvården vaknar till

– Då vaknade sjukvården till och vi fick en läkare som tog sig an fallet. Han lade in Adrian på sjukhuset och gav honom intravenös näring för att spara hans tarmar.

En permanent kateter (införselkanal) opererades in och föräldrarna fick lära sig att sköta om sin pojke i hemmiljö.

– Adrian fick gå igenom otaliga undersökningar och ingrepp. Han behövde tillsyn hela dygnet vilket resulterade i att skötseln av Adrian blev heltidssysselsättning för både mig och min man.

Nu blomstrade Adrian; han började utvecklas igen, pratade och hade det bra.

– Läkarna var dock bestämda, de ville ge honom näring genom en knapp på magen. De ville inte att han skulle fortsätta med intravenös näringstillförsel.

Nu blev Adrian förfärligt dålig. Beskedet att han inte kunde ta upp näring i tarmen blev nu ett faktum. Något föräldrarna anat en tid utan att kunna bevisa.

– Livet fortsatte och vi upplevde att livet fungerade så länge Adrian inte hade ont. Så småningom fick vi hjälp med nattvak, så att Thomas och jag fick lite sömn och livet stabiliserade sig.

För Adrian blev det många besök på sjukhuset eftersom nya problem uppstod i hans kropp. Han hade bland annat drabbats av problem med immunförsvaret och kunde få 41 graders feber inom loppet av 15 minuter.

Adrian möter Jesus

Vid ett tillfälle då Adrian var tre år berättade han något som träffade Marian och Thomas rakt i ansiktet. Han hade mött Jesus som sagt: “Säg till dina föräldrar att jag snart kommer och hämtar dig”.

– Adrian berättade att Jesus tagit honom till himlen och att han känt igen flera av barnen som var där. Jesus hade bakat pizza och sedan hade de dansat och lekt. Efter den upplevelsen och många tårar bestämde vi oss för att fira livet istället för att sörja över om det blir kort.

Adrian fortsatte att leva trots den livshotande sjukdomen. Han kunde gå i skolan i perioder men fick så småningom sluta eftersom hans krafter inte klarade skoldagen.

– Vissa dagar var han i skolan trots att han var helt uttömd på kraft. Vi hade bestämt att inte fokusera på det han inte klarade utan uppmuntra det han kunde, och Thomas fann många praktiska lösningar som kunde underlätta vardagen för honom.

Marian berättar att de bästa samtalen kom när hon satt ensam i bilen med Adrian. Han var en grubblare och ibland kom hans kluriga funderingar fram.

– Jag kan ju inte förlora, sa Adrian. Om jag lever är jag med Jesus. Om jag dör är jag med Jesus. Jag vinner oavsett.

Marian visste att han inte kunde ha plockat upp detta i kyrkan. Hon hade skrivit söndagsskolmaterialet och visste att bibeltexten från Romarbrevet inte fanns med i materialet.

– Jag förstod att detta var en insikt han måste ha fått från Gud själv.

Adrian blir sämre

Adrian blev sakta sämre och sämre. Till slut påverkades motoriken eftersom hans muskler förtvinade mer och mer. Han hamnade i rullstol och kunde inte längre hålla sin kropp uppe utan hjälp.

Åren 2010 och 2011 gick familjen igenom svåra saker som skedde i familj och omgivning. Sorgen och saknaden knöt familjen ännu mera samman och det började födas en ny hunger efter Gud i deras hjärtan.

– Vi kände en längtan efter något mer, mer av Guds närvaro. Vi hade varit kristna hela livet men längtade efter den Allsmäktige, Herre över liv och död.

Thomas och Marian hade bett för sjuka som blivit friska. De hade också bett för sin son men han hade inte blivit helad.

Adrian var nu mycket svag men familjen bestämde sig för att åka till Kalifornien för att besöka Bethel Church. Det var ett stort projekt att ta med ett så sjukt barn på flyget men som ett mirakel öppnade sig en väg för dem att komma iväg.

Desperat hunger efter Gud

– Halvåret innan vi reste hade vi lyssnat på mycket lovsång från Bethel. En desperation och hunger som var större än att Adrian skulle bli helad från sin sjukdom, föddes i oss.

I tolv år hade Adrian levt med sin sjukdom innan resan till USA. Inför resan kände föräldrarna att de ville prata med honom om helande. De visste att frågan om förbön för helande säkert skulle komma under mötena i Bethel.

– Jag frågade om han ville att någon skulle be för honom. Han svarade tvekande att han inte visste om han ville det. Jag har ju ett bra liv, svarade han.

Det behövdes inte många timmar i Bethel Church förrän Adrian lutade sig mot sin mamma och sa att han ville ha det Gud ville ge. Han vet vad som är bäst för mig, konstaterade han.

– Andra dagen i konferensen var vi på ett seminarium om helande. Mot slutet kom frågan om någon ville ta emot förbön för helande. Adrians hand sköt rätt upp i luften.

Den unge mannen som satt bredvid Adrian fick uppgiften att be. På frågan vad som var fel i kroppen blev svaret att Adrian inte kunde äta mat. De kunde inte rada upp alla problem han hade i sin kropp.

– Mannen bad och Adrian tackade för förbönen utan att känna någonting.

Adrian äter mat

Innan nästa möte behövde familjen mat. De rusade in på en italiensk restaurang och beställde mat. Adrian frågade om han fick ta en grissini; han hade ofta något på sin tallrik som han kunde lukta på.

– Vi åt och pratade ivrigt kring bordet när Adrian ställde frågan om han fick ta en till. “Du har ju redan en”, svarade vi. “Inte nu längre”, sa han.

– Vi blev förskräckta och Thomas frågade: “Åt du upp den? Varför det?” Adrian svarade: “Jag vet inte varför, jag bara åt upp den”.

Mådde han dåligt? Nej, han märkte ingenting. Adrian hade blivit så engagerad av vittnesbörden kring bordet att han åt utan att tänka.

– Vi bestämde oss för att hålla koll på allmäntillståndet och handla utifrån det. Adrian trivdes på mötet i Guds närvaro. På kvällen då vi skulle äta kvällsmat bad han att få en grov brödskiva. Hans ögon lyste när han åt upp den i småbitar.

Lite osäkra på hur natten skulle bli satt Marian och Thomas och funderade över vad som faktiskt skett. En vecka innan resan hade läkare konstaterat att han fortfarande inte tålde vanlig mat. Var Adrian verkligen helad, så var han helad från allt!

Familjen sov hela natten och Adrian hade inga smärtor. På morgonen gick det inte många sekunder innan Adrian frågade efter frukost.

Tarmen fungerar

– Vi kopplade bort hans kateter och skickade ut honom till toaletten. Efter en stund hördes ett brölande från toaletten.

Adrian satt på toa. Det han kände var att tarmen nu fungerade och han bajsade för första gången normal avföring.

– Nu förstod vi att han var helad!

Livet hade segrat och Adrians liv ändrades totalt.

– Jag har det bra och ska gifta mig nästa år, säger Adrian som idag är 23 år.