Ulrika Kallin Eriksson växte upp i Borlänge tillsammans med syskonen Lennart och Maria. Pappa Erik Gunnar Eriksson hade en vision om att stötta missionärer i Afrika och Sydamerika, och startade i mitten av 60-talet Tältmissionen. Familjen reste runt i Sverige och bjöd in till väckelsekampanjer i det stora tältet.

– Pappa betydde ofantligt mycket för mig. Han är den förebild som jag lever efter i det arbete jag gör idag, berättar Ulrika Kallin Eriksson.

Även om föräldrarna arbetade tillsammans var det fadern som gav sig ut i stora vida världen.

– Mamma var den stora tryggheten. Det var hon som gick på kvartsamtal, lagade mat, klippte gräset och behövdes det tapetseras så var det hon som gjorde det. Hon betydde snäppet mer.

Självklar tro

Tron på Gud var självklar genom upplevelserna i väckelsetältet.

– Livet är inte enkelt, men jag har haft en dubbel och stabil tro så länge jag kan minnas, förklarar Ulrika.

När Ulrika var 16 år, i början av 1980-talet, flyttade familjen till faderns hembygd, Kärrsjö. Ulrika började gå till Missionskyrkan och sjöng i ungdomskören. Alla tre syskonen växte in i Tältmissionens arbete. Första barnhemmet låg i Brasilien och fick namnet ”Hoppets stjärna”. Efter gymnasiet åkte Ulrika som volontär till barnhemmet.

– Jag fick i verkligheten se det som pappa alltid pratat om. Det var otroligt fascinerande och lärorikt att leva tillsammans med massa tonåringar och småbarn.

Väl hemma, 1986, fortsatte arbetet på kontoret i Kärrsjö. Men privat blev livet en kamp. Ulrika gifte sig med en man som visade sig vara alkoholist. När första barnet kom flyttade familjen ut på landet.

– Det eskalerade och handlade om galet många dunkar med sprit. De ungkarlar som kom var jättetrevliga och fina människor tills de blev vanvettigt berusade.

Maken var samtidigt plågsamt svartsjuk. Att försvara sig var lönlöst.

– Psykisk misshandel är att någon hela tiden försöker knäcka den andra. När jag tappade humöret hävdade han att jag höll på att bli psykiskt sjuk.

Andra barnet kom tätt och barnledigheten rullade på samtidigt som Ulrika blev mer och mer isolerad.

– Tron betydde allt för mig, den fick mig att överleva själsligen.

Under de långa promenaderna in till byn med tvillingvagnen pratade hon högt med Gud.

– Jag hade ett resonemang: ”Nu är det som det är och det är en omöjlig situation, jag kan inte leva i det här”. De samtalen blev en väldig styrka.

”Blott en dag”

År 1994, när Ulrika mådde som sämst, hörde hon psalmen ”Blott en dag” på radion.

– Det var som att Gud talade direkt till mig; jag måste ta en dag i taget. Det gav mig en sådan frid.

Hon sa till Gud: ”Innan jag är 35 år så ska jag ha tagit mig ur den här situationen och du måste hjälpa mig.” Ulrika var då 29 år och överenskommelsen gav ett lugn. När en väninna som flyttat till Stockholm kom hem på besök berättade Ulrika hur det låg till.

– Jag sa att jag trodde att jag höll på att bli psykiskt sjuk på grund av vredesutbrotten. Hon svarade: ”Jag vet vad du går igenom och en sak är klar; du håller inte på att bli psykiskt sjuk. Ilskan är ett uttryck för förtvivlan som du inte kan hantera.”

Att väninnan kom på besök var avgörande för att det skulle vända.

– Jag hade inte fixat det om inte Gud sänt henne i min väg.

När barnledigheten närmade sig sitt slut ringde Lennart och sa att hon skulle tillbaka. På så sätt bröts isoleringen. Många i omgivningen gav stöd, men det var Ulrika själv som behövde ta tag i situationen. Till slut lämnade maken familjen och Ulrika stod, som 30-åring, ensam med två pojkar, båda under tre år. Men hon ångrar inget.

– Det jag varit med om har gjort mig till den jag är. Vem hade jag annars varit? Under de tuffa åren upplevde jag hur Gud bar mig och det gjorde min tro starkare.

Fråga om ledarskap

Brodern Lennart, som tagit över som verksamhetsledare efter fadern, ville 2013 fokusera på moderorganisationen. Styrelsens ordförande frågade då Ulrika om hon ville ta över ansvaret för Hoppets stjärna.

– Det var en överraskning och jag ifrågasatte om jag skulle klara av det.

Men styrelsens ordförande, som arbetade inom management, var övertygad om att det skulle gå bra. Ulrika funderade någon vecka och tänkte: ”Går det inte så går det inte, men jag måste prova.” Det visade sig att ordföranden hade rätt.

– Gud var med mig och jag hade en ledarskapsgåva, för det är verkligen en gåva. Styrelsens ordförande fanns i bakgrunden och var ett enormt stöd.

Men trots gott ledarskap fortsätter utmaningarna med katastrofer och nöd i världen.

När du möter barn och vuxnas lidande på nära håll, hur påverkar det din syn på Gud, meningen och ditt ansvar som människa?

– Min syn på Gud förändras inte överhuvudtaget, jag vet ju att det också finns en ond makt. Vi människor ska utföra Guds verksamhet på jorden och det finns ett stort ansvar när någon sett nöden så tydligt som jag gjort. Jag är tacksam för att jag kan arbeta med det jag gör. Men alla kan göra något, från det lilla till det stora. Till exempel går det att skänka pengar. Samtidigt finns nöd på nära håll; en själslig och andlig. Där kan även den som inte har resurser göra skillnad genom att ringa någon, skriva ett kort eller göra ett besök.

Finns det stunder då hoppet inte känns självklart och vad bär dig då vidare i ledarskapet?

– Jag har haft stunder då det känts ofantligt hopplöst, när oavsett hur mycket vi gör så räcker vi ändå inte till. Det kommer nya katastrofer, svält och lidande. Då är det viktigt att inte se massan utan individen; att se människor som faktiskt får hjälp och liv som förändrats. Att se upprättelse vid en katastrof genom ett hus eller ett matpaket. Glädjen i någons ögon och den imponerande viljan att överleva gör att jag inte fastnar i hopplösheten. Jag kan känna den, men får inte fokusera på den. Gud är grunden för allt vi gör. Vi involverar Honom och evangeliet i allt, och det gör att jag tror på förändring.

Hur lever man med spänningen mellan att vilja rädda alla och att veta att man aldrig kan hjälpa alla?

– Då måste man se ett barn i taget och se individen. Det är enda chansen att komma ur den frustration som alla människor råkar ut för. Och tänka: ”Den här kan vi hjälpa, det här barnet får gå den här utbildningen eller den här familjen får matpaket.” Annars drunknar man i hopplöshet om man har det arbete som jag har.

På vilket sätt har ditt arbete förändrat din förståelse av vad ett värdigt liv egentligen är?

– Ett värdigt liv är när en familj eller en by kämpar tillsammans; det gemensamma målet gör att de orkar. Det handlar om kärlek, omsorg och viljan att sträva framåt, snarare än om prylar eller att kunna göra allt man vill. Jag ser många familjer som är lyckliga trots svåra omständigheter. Här är evangeliet en viktig grund som ger tro och hopp. Vid katastrofer, som på Haiti, ser man hur människor hjälps åt och återfår kämparviljan. Genom det gemensamma arbetet och stödet från Hoppets stjärna landar hjälpen rätt, eftersom de redan är förberedda på att klara katastrofen tillsammans.

Vad är det som gör att du själv orkar fortsätta tro på framtiden, både för barnen och för världen?

– Att jag orkar är en gåva från Gud; det är ingen självklarhet. Mitt i allt lidande har jag fått förmågan att se världen på ett sätt som gör att jag inte knäcks av mörkret. Utan den styrkan skulle jag inte klara det, men nu har jag en tillförsikt i att Jesus älskar oss alla. Jag önskar att vi kunde göra mer, men vi gör vad vi kan utifrån våra förutsättningar. Vi får acceptera de begränsningar som finns och förvalta det pund vi fått så bra vi bara kan.

Värnar de äldre

Ulrikas vilja att lindra nöd märks även på hemmaplan som kommunpolitiker för Kristdemokraterna i Örnsköldsvik. Hjärtefrågan är att värna de äldre.

– Politik ska inte bara handla om siffror. De äldre ska inte behöva bli deprimerade; det handlar om att hedra dem som byggt upp vårt samhälle.

Ett andningshål är Svenska kyrkan där hon varit kyrkvärd och körsångare i nära 25 år.

– Det är något fantastiskt över sången. Man kan gå till en övning och känna sig helt knäckt, men efteråt är man upplyft.

Ulrika ser församlingen som en viktig kraft i ett sekulariserat samhälle. Det viktigaste är att den som predikar och sjunger har en levande tro på Jesus.

– Vi behöver gemenskapen och möta människor med barmhärtighet. Församlingar kan komplettera varandra då vi har olika sätt att uttrycka oss.

Livserfarenheterna har utvecklat en ödmjukhet och empati.

– Det är ingen som vet vad en människa gått igenom, vi ska vara snara till att döma.

Genom att vara öppen med sina egna med- och motgångar hoppas hon kunna hjälpa andra.

– Alla våra erfarenheter gör att vi kan vara redskap för Gud.


Tältmissionen och Hoppets stjärna

Tältmissionen grundades 1966 av Erik Gunnar Eriksson. 1979 bildade Tältmissionen insamlingsstiftelsen Hoppets stjärna på initiativ av Lennart Eriksson.

Huvudkontor: Kärrsjö, Örnsköldsvik

Motto: ”Tro är handling” Verksamma i nio länder: Argentina, Brasilien, Filippinerna, Ghana, Haiti, Kenya, Lettland, Rumänien och Ukraina.


Ulrika Kallin Eriksson

Yrke: Verksamhetsledare för Hoppets stjärna

Ålder: 60 år

Familj: Tre vuxna söner

Bor: Kärrsjö