Det var en vanlig sommardag, den 17 augusti 2023. Eva Albertsson var ledig och hade varit ute på en skogspromenad. Köket skulle städas och hon och maken väntade besök av två vänner. Vid 14-tiden såg Eva en polisbil ute på gatan, hon tänkte: ”Undra vem de ska till?”
Hon såg att poliserna gick fram till deras dörr. Det var en manlig och en kvinnlig polis och de sa: ”Vi har något allvarligt att berätta. Kan du sätta dig ner. Har du någon mer hemma?”
– De orden har återkommit till mig så många gånger, säger Eva.
”Han har blivit påkörd”
Hon kallade på sin man. Ruben kom från snickeriet och de satte sig alla i soffan. Poliserna berättade att deras 21-årige son Hjalmar hade omkommit i en arbetsplatsolycka.
Hjalmar arbetade som drivmedelssoldat på Blekinge flygflottilj, där han tidigare hade gjort lumpen. ”Han har blivit påkörd”, berättade poliserna.
– Jag tänkte att han kan inte bli påkörd, han är ju 195 cm lång och syns ju vart han än står, berättar Eva.
Inom kort kom två chefer från Försvarsmakten hem till dem. Eva sms:ade till sina tre andra barn att de skulle sluta med det de gjorde och komma hem. Hon ringde också en pastorskollega, ungdomsledaren från församlingen och en vän som alla kom hem till dem.
– Vi är tacksamma att alla kunde samlas och vara en del av det här från början.
Eva ville veta allt och ställde många frågor till cheferna från Försvarsmakten. Hon bad dem att skicka meddelande till chauffören att de inte var arga på honom.
Åkte ner till flygflottiljen
På kvällen samlades många till en spontan minnesstund i kyrkan. Samma kväll åkte Eva och familjen från Bodafors ner till Hjalmars arbetsplats i Blekinge. Det blev många sms till släkt och vänner under bilresan.
– Det var svårt att ta in det som hänt. Jag var i sådan chock, jag grät inte så mycket i början. Tankarna var överallt.
Hjalmar hade sms:at till dem på morgonen att det kändes mycket bra att vara tillbaka på jobbet efter semestern. Nu var han borta.
Det är svårt att finna ord för att beskriva det som hänt. Eva är lugn och samlad när hon nu delar sin berättelse.
Träffade arbetskamraterna
De vaknade helt söndergråtna på ett hotell i Blekinge och åkte till olycksplatsen. De träffade Hjalmars arbetskamrater och chefer och fick förklarat om situationen kring olyckan. De tre som arbetat med Hjalmar den dagen var helt förkrossade.
– Det var viktigt för oss att säga till dem att inte låta denna händelse förstöra deras liv.
Besöket på olycksplatsen betydde mycket för sorgebearbetningen; familjen har återvänt dit flera gånger.
– Vi har fått väldigt mycket kärlek och omsorg av Försvarsmakten. I sorgen behövs det olika mötesplatser. Där vi får möta varandra.
Delade sorgen med andra
Tre dagar efter Hjalmars död bjöd de hem till öppet hus. De ville vara öppna med sin sorg. Eva visste att man kunde ta sig igenom en sådan här tragedi och förlust, men att det kunde ta tid.
– Vi ville inte linda in sorgen, utan dela den med andra. Det var en överlevnadsstrategi.
Eva märkte hur hennes fysiska kraft rann ur henne, Hon var van att gå flera kilometer på morgnarna. Det orkade hon inte längre, hon var alldeles matt.
– Jag och min man sov hur mycket som helst. Jag har fått en inblick i hur det är att vara hjärntrött.
Varje kväll, under flera veckor, fick de levererat mat hem till dörren av vänner. Det hände att det kunde stå någon gråtande person med mat utanför deras dörr som de inte ens visste vem det var. De fick mycket blommor, förböner och sms. Vänner, församling och kontaktnät betydde otroligt mycket.
– Vi har fått så mycket styrkekramar och har haft många som delat sorgen med oss. Vi fick mycket praktisk hjälp, så mycket kärlek och omsorg.
Sorgehantering med Gud
Eva bestämde sig tidigt att hon aldrig skulle ställa sig frågan ”Varför hände detta?”. Hon tänkte att det bara skulle förstöra för henne själv och andra. Eva och hennes man ville inte hamna i bitterhetens dike. Hon ville ta till vara och göra det bästa av varje dag. Familjen hade det väldigt bra, ett stabilt och fungerande liv vid tiden för Hjalmars bortgång. Det var en styrka och gjorde det sannolikt lättare att hantera sorgen.
– Alla olyckor är onödiga. Men olyckor och sjukdomar kommer att finnas så länge vi lever på denna jord. Det är mycket vi inte förstår.
Evas erfarenhet och tro är att Gud är med i livets glädje, men också i det mörkaste mörka. Hon har inte känt någon bitterhet mot Gud. Han har inte lovat guld och gröna skogar och att alla ska vara friska. Men han är med mitt i det tunga. Eva har inte alls fastnat i frågan varför Gud inte förhindrade det som hände.
– Jag tror inte det är en mening med allt som sker, men jag tror att Gud kan använda olika händelser och skapa någonting i dem som kan bli gott. Mitt i det som hände var Gud med och bar oss, och han använde olika människor för att bära oss. Tänk vilken stor Gud vi har.
– Det viktiga är ju att leva nära Jesus. Och be om Guds ledning och vishet. Det är hoppet som bär oss. Vad hade man gjort om man inte hade tron?
Saknad och återseende
Familjen upplevde att Hjalmar hade hamnat väldigt rätt med arbetet och kompisarna i Blekinge. Hans livskurva pekade uppåt. Men hans väg fick ett abrupt slut.
– Vi tror på ett återseende i himlen. Och vi vet att han var lycklig när han dog. Det tröstar oss.
Eva förstod att hon behövde bearbeta sin sorg för att fortsätta kunna hjälpa andra med deras sorger, i sin pastorstjänst. Hon var sjukskriven cirka tre månader och återgick sedan till arbete tre dagar i veckan som pastor. Hon fick träna sig i att återerövra olika arbetsområden. Nu är hon sedan ett år tillbaka som pastor i en annan församling, Missionskyrkan i Vrigstad.
Ibland funderar Eva på hur många gånger hon tänker på Hjalmar under en dag. Saknaden blir extra svår vid hans födelsedag och dödsdag. När familjen samlas vid högtider och semestrar så är det tufft.
– Saknaden efter Hjalmar kommer alltid att finnas. Jag har gråtit hur mycket som helst. Det är viktigt att man får hjälp att ta sig igenom sorgen.
”Lägg inte locket på”
Evas råd till andra som drabbas av sorg och förlust är att inte stänga sig inne med sin sorg. Att det aldrig är bra att lägga locket på.
– Sorgen måste få pysa ut på olika sätt. Vi behöver varandra.
Hon vill också uppmuntra andra att finnas där när någon man känner drabbas. Det kan vara svårt att veta vad man ska säga. Men det finns mycket man kan göra – allt från ett sms till att besöka och hjälpa med praktiska saker. Som att handla och laga mat.
Livet har gått vidare för Eva. Familjen mår bra idag. Saknaden efter Hjalmar försvinner inte, men hon har fått erfara att Gud har varit med dem. Och hon är tacksam för allt stöd och engagemang från omgivningen.
