Idag är det inte längre träningsscheman och bortamatcher som styr Markus Näslunds vardag. I stället ägnar han sig åt fastighetsutveckling och investeringar; är delägare i en restaurang och engagerad i ett projekt för att bygga en stugby i Åre.

– Jag är inblandad i rätt mycket. Framför allt på fastighetssidan, säger Markus Näslund.

Tacksamheten över uppväxten i hockeymetropolen Örnsköldsvik är tydlig. Med engagerade ledare och duktiga medspelare fick han tidigt förutsättningar att utvecklas – en grund som senare bar hela vägen till världstoppen.

– Som allt annat i livet är det mycket tillfälligheter som styr. Att kunna ha ishockeyn som jobb och livnära sig på det är få förunnat, fortsätter Markus Näslund.

När Markus var 20 år öppnades dörren till NHL i Amerika. Han lämnade Modo Hockey och flög över Atlanten till Pittsburgh, tillsammans med sin livskamrat Lotta. 16 år senare gick flyttlasset tillbaka – hem till Örnsköldsvik. Paret har tre barn; två utflugna döttrar och en son som bor hemma.

– Jag gillar Örnsköldsvik. Det är en fantastisk natur här. Sommartid är det jättevackert ute till havs. Vi har ett sommarställe på en ö och är rätt mycket ute med båt, säger Markus.

Tron växte fram

Tron har funnits med Markus sedan barndomen. Farfar var pastor i pingstkyrkan i Gottne, och båda föräldrarna hade kyrklig bakgrund. När Markus var omkring nio år gick familjen med i en församling, och kyrkan blev en naturlig del av vardagen.

Under tonåren deltog han ibland i väckelsemöten som gjorde starka intryck.

– Jag kände att det hände saker på mötena. Jag är fascinerad över det övernaturliga som sker på väckelsemöten.

För Markus har tron inte varit något påtvingat, utan snarare en inre kompass.

– Tron har alltid varit en trygghet, något som har gett mig ett lugn. Jag har haft min gudstro hela tiden och det har varit den största styrkan för mig. Jag har inte varit aktiv i någon församling på länge, men min relation till Gud och Jesus känns jättebra just nu.

Under åren i USA och Kanada, upplevde han en större öppenhet kring tro och religion.

– Där var det inget konstigt alls att vara kristen och ishockeyproffs.

Vad tänker du om evigt liv i himlen?

– Jag tror absolut att det finns ett liv efter detta, men det är svårt att ge en fullständig bild av det. Jag tror att det man gör här på jorden påverkar livet efter döden och hur himlen ser ut. Jag har lyssnat på många som haft nära-döden-upplevelser, som säger att de fått ett möte med Gud eller Jesus. Det är svårt att beskriva storheten i det. Det är så pass stort att vi inte kan sätta ord på det.

Jesu återkomst, är det något du brukar tänka på?

– Absolut. Jag har läst delar av Uppenbarelseboken och om den sista tiden. Det finns med någonstans i bakhuvudet. Sedan är det många domedagsprofeter genom åren som sagt att det bara är en månad eller vecka kvar. Men jag är för dåligt beläst för att kunna säga något mer än så.

Om du ser bakåt, hur kan du se Guds vägledning genom ditt liv?

– På många sätt. Som barn var jag väldigt aktiv och energisk, vilket ledde till många incidenter där det kunde ha gått riktigt illa. Jag gjorde grejer och ramlade ner från höjder. Men det gick alltid bra – där kan jag se Guds beskydd. Sedan att få vara en av den lilla skara som lyckats nå NHL och få spela där länge. Jag har absolut fått ett beskydd och en välsignelse att nå dit.

Så mycket handlar om prestation och att vinna i elithockeyn, kan det inte ta över allting?

– Jo, visst blir det så. Men jag försökte sätta saker i perspektiv när det inte gick så bra. Familjen och hälsan var det viktigaste, ishockeyn kom efter det. Samtidigt behövde jag satsa allt jag kunde på hockeyn. Om man inte är dedikerad och prioriterar det man håller på med kommer man aldrig bli tillräckligt bra. Det gäller att välja bort mycket annat och fokusera helhjärtat.

När allt plötsligt tar slut

Efter ett högpresterande, intensivt liv i ishockeyns rampljus kom dagen när det tog slut. Markus berättar att många före detta elitidrottare kämpar med psykisk ohälsa, missbruk och trasiga relationer.

– Man har haft ett jätteuppbokat schema. Plötsligt en dag tar det bara slut, och man har inte ett jobb att falla tillbaka på så man kan starta ett nytt liv.

För Markus blev övergången utmanande, trots att han visste att dagen skulle komma. Familjen flyttade hem och han fick rollen som general manager, verksamhetschef i Modo Hockey.

– Det höll mig sysselsatt och var väldigt bra för mig. Flera har det tufft när de inte får utöva det de gjorde och känna sig behövda.

Idag försöker Markus hitta glädjen i det lilla, och vara tacksam för allt han har. Varje vardagsmorgon tränar han och hustrun tillsammans på gymmet.

– När jag inte tränar saknar jag det jättemycket. Det är en positiv rutin som gör att man tar hand om kroppen. Den gör att jag lägger mig i tid på kvällen och kliver upp i tid på morgonen. Det blir en helhet.

Baksidan av drömmen

Utifrån sett kan Markus liv framstå som en dröm. Men han är noga med att nyansera bilden.

– Jag har haft ett fantastiskt liv. Men det har funnits en baksida. Att lyckas som ishockeyproffs och tjäna mycket stora pengar – det glamouriseras i media. Folk ser bara det positiva. Jag har varit borta mycket från familjen, och det var en uppoffring. Jag hade en prestationspress över mig varje dag – jag var tvungen att leverera. Jag var tvungen att spela fast jag var skadad, och jag kände mig aldrig riktigt hundra under säsongen. Man skulle bara igenom det och det tärde på psyket.

Rädslan att misslyckas fanns ständigt närvarande.

– Spelade man dåligt riskerade man att bli utbytt eller nerflyttad. Sådana tankar snurrade i huvudet. Det blev en lättnad när karriären var över.

Han konstaterar att kraven ofta kom inifrån.

– Jag hade så höga krav på mig själv att jag aldrig var riktigt nöjd. Och när det gick dåligt blev det ännu jobbigare. Det blev en ond cirkel.

Till sitt yngre jag hade han velat ha sagt:

– ”Lägg inte så mycket press på dig själv, försök njuta av resan.” För trots allt går tiden fort, men det är lätt att säga i efterhand.

En enkel livsregel

Hur vill han då vara som förebild – för sina barn och för yngre generationer?

– Man kommer väldigt långt med att försöka behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad, oavsett vad du har för religion eller roll i samhället. Om alla skulle leva efter det måttet tror jag att vi skulle ha en fin värld. Jag försöker leva så. Jag säger inte att jag gör det, men jag har det som en ambition.