Lars Adaktusson sätter sig leende till rätta på en stol i det rustika Bagdad café i Stockholms centrum. Det ligger inte långt från riksdagshuset där han var riksdagsledamot för Kristdemokraterna 2018 - 2022. Lars är som alltid propert klädd, hans framtoning känns lika seriös som när han arbetade som nyhetsankare och programledare på SVT i nästan 20 år.

Lars fyllde 70 år i fjol. Han har inte varit aktiv i toppolitiken på länge men avslöjande i höstas att det var dags för comeback. Han är tredje namn på Kristdemokraternas lista för Jönköpings län efter Ebba Busch och riksdagsledamoten Camilla Rinaldo Miller. Lars har chansen att bli vald om partiet vinner minst ett mandat i länet. Busch står på alla valsedlar i de olika valdistrikten och har hittills röstats in i något annat län. Det som talar för honom är hans långa erfarenhet och tid i offentligheten. I valet till Europaparlamentet 2014 och till riksdagen 2018 fick han många personröster och blev invald båda gångerna. Hur det går i riksdagsvalet i september vet förstås ingen.

Drivkraft att hjälpa

Lars har varit journalist sedan tjugoårsåldern och det har präglat honom. Det märks tydligt att han har ett sanningspatos och en stark längtan att bidra med något bra till samhället. När han berättar om sitt liv förstår man att han har en drivkraft i att berätta om och hjälpa utsatta människor i andra länder. Det var en av anledningarna att han valde att lämna mediebranschen för att bli politiker. Det finns andra möjligheter att påverka som politiker än som rapporterande nyhetsjournalist.

– När jag lämnade journalistiken och bestämde mig för att satsa på partipolitik 2013 var det för att försöka lyfta fram kristdemokratisk ideologi. Det vill säga det okränkbara människovärdet, värnet av familjen och rätten till trygghet under uppväxt och åldrande. De värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen, som det heter i Kristdemokraternas principprogram, säger Lars Adaktusson.

Han känner en längtan att föra ut den kristdemokratiska ideologin och vill att det politiska beslutsfattandet ska utgå mer från de grundläggande kristna värderingarna.

– Det är min drivkraft. Min övertygelse är att kristdemokratin är unik. Det påmindes jag om under min tid i Europaparlamentet, säger han och poängterar vad kristdemokratin betytt för Europas utveckling.

Utan politisk hemvist

Innan han satsade på politiken hade han aldrig varit medlem i något parti. Det var ett val han gjorde när han blev journalist. Det var också en omöjlighet att vara engagerad politiskt vid sidan av en anställning inom public service. Han arbetade på Sveriges radio och SVT mellan 1976 och 2006, därefter värvades han till MTG/TV8 för att vara programledare i det som kallades kommersiell public service.

Han engagerade sig politiskt av flera orsaker. På TV8 hade han kunnat delta i opinionsbildande program, parallellt med det var han fast kolumnist i Svenska Dagbladet. Det gav mersmak. Ytterligare en drivkraft till det nyväckta politiska engagemanget var hans kristna tro.

– Jag vill göra det jag tror är rätt i enlighet med min kristna övertygelse. Jag tror att det finns en plan för varje människas liv, poängterar han.

Hans beslut att arbeta politiskt är rationellt, men det finns också en djupare inre förvissning att göra det. Han berättar om en kontinuerlig dialog med Gud som skapar tankar, idéer och reflektioner som påverkar hans liv.

Tilliten har vuxit

Lars är övertygad om att oavsett yrke har den kristna tron betydelse i arbete och vardag. Är man kristen påverkar det hela livet. Han har haft sina upp- och nedgångar.

– Min tillit och min förtröstan på Gud har blivit starkare genom åren och tron har blivit allt viktigare för mig. Den har blivit mer påtaglig och central i mitt liv och är något som bär mig.

De svårigheter han haft i livet som kristen relaterar han till sin egen karaktär.

– Jag är otålig av mig, inriktad på resultat och att saker och ting ska hända snabbt. Det är inte den bästa egenskapen. Guds tidtabell är inte alltid densamma som vår egen. Det gäller att inse och acceptera det.

Lars skrattar litet generat när han får frågan om hur kändisskapet påverkat honom.

– Självbilden påverkas av offentligheten. Tyvärr är inte den påverkan alltid positiv, säger han och förklarar att han sett många personer förändras efter att de blivit kända. Det finns de som framhåller sig själva och låter berömmelsen prägla dem.

– Det är viktigt att ha en omgivning, familj och vänner som kan korrigera och påpeka saker och fungera som sanningssägare.

Han är tacksam över familjen som alltid funnit vid hans sida, inte minst hustrun Marie som varit rak och ärlig mot honom, vilket har hjälpt honom att hantera kändisskapet.

Inte exponerat privatlivet

Lars har alltid försökt hålla arbete och privatliv åtskilda. När andra kända personer villigt ställt upp i media har Lars tackat nej. Det har gjort att han kunnat bibehålla sin integritet och personlighet. Han uppfattas hellre som opersonlig och formell än att exponera sitt privatliv. Det är inte minst med omtanke om familjen. Något som han också lyfter fram är att han lagt ner mycket tid på att vara påläst och förberedd. Det är viktigt för honom att kombinera fakta med erfarenhet och tillsammans skapar det trovärdighet.

Arbetat utomlands

Lars har varit utrikeskorrespondent i USA, Mellanöstern och på Balkan under kriget i det forna Jugoslavien. Det har påverkat honom både personligen och yrkesmässigt och gett honom en mer realistisk syn på Sverige, vilket varit till stor nytta i hans roll som politiker. Han identifierar sig mest som journalist och ser rollen mer som en livsstil än ett yrke.

– Är man journalist finns det i blodet. Jag är väldigt mycket journalist i hur jag tänker och uppfattar politiken.

Han ser många beröringspunkter mellan politik och journalistik. En av dem är att uttrycka sig tydligt i tal och skrift, som är viktigt i båda yrkena. En sak som skiljer dem åt är hur man ser på opinionsbildning. Det går inte att kombinera åsikter med nyhetsjournalistik. Inom politiken är det tvärtom, då förväntas man istället uttrycka åsikter och påverka samhället och människorna.

Lars har fått uppleva saker som berört honom mycket.

– Det mänskliga lidandet, de civila offren och effekterna av våldet. Det är det svåraste att uppleva och se på plats, säger han allvarligt.

Hans två år som reporter i det sönderfallande Jugoslavien blev dramatiska. Kriget i Balkan började redan 1992. Det var blodigt, brutalt och drabbade oskyldiga civila. Belägringen av Sarajevo var fruktansvärd.

– Prickskyttar mördade barn och civila i syfte att skrämma i väg den muslimska befolkningen från staden. Det var mitt i Europa och så nära. Det påverkade mig djupt.

Han framhåller att en reporter i ett krig måste försöka undvika att gå omkring och vara rädd, samtidigt får man inte ta större risker än vad som krävs. Det svåra är att hitta ett mellanläge där man varken präglas av rädsla eller av övermod.

Blev beskjuten

Lars och hans team passerade vid ett tillfälle en vägspärr i östra Bosnien när kroatisk milis började skjuta mot bilen.

– Chauffören tryckte gasen i botten och det började smälla i bilplåten.

De försökte ta skydd. Lyckligtvis hade teamet en kommunikationsradio och kunde kontakta en FN-trupp som senare dök upp med stora pansarbilar. Styrkeförhållandena förändrades och teamet klarade sig oskadade ur situationen.

Lars blev beskjuten flera andra gånger vid fronten. Senare i livet har han undrat varför han utsatte sig för fara. Det kan visserligen ha varit en viss äventyrslusta som påverkade honom, men framför allt hade han en stark drivkraft att rapportera om vad människor fick utstå under kriget. Hustrun Marie var förstås orolig, men samtidigt förstående. Något som hjälpte makarna att hantera dramatiken var att Lars kunde höra av sig till henne med satellittelefon nästan varje kväll.

Den slutsats han drar av sin tid på Balkan är att det inte finns några situationer i ett krig som man, ur ett mänskligt perspektiv, kan förstå fullt ut. Ett krig är så förödande och får sådana fruktansvärda konsekvenser för alla inblandade. Han drar vissa paralleller till kriget i Ukraina och framhåller hur befolkningen där före kriget hade skapat ett drägligt liv och kämpat för att bygga upp en demokratisk nation. Kriget raserade allt. Det är inte bara att människor dör utan hopp och drömmar har försvunnit för många.

EU och de kristna värderingarna

Europa reste sig långsamt ur spillrorna efter andra världskriget.

– Europasamarbetets historia bygger på en kristen värdegrund och människosyn. Det var det som var drivkraften för EU:s grundare, poängterar Lars och lyfter fram Tysklands dåvarande förbundskansler Konrad Adenauer.

Det var i den kristna etiken som han såg en framtid. Adenauer såg förlåtelse och försoning som en väg ut ur krigets katastrofala konsekvenser. Tillsammans med Frankrikes utrikesminister Robert Schuman och Italiens premiärminister Alcide de Gasperi, lade han grunden till dagens EU. Samtliga var kristdemokrater och hade en personlig kristen tro.

– Jag tror att EU behöver återknyta till detta. Det saknas idag när vi ser en samhällsutveckling som lider en stor brist på värderingar. Svaren finns där och det är en angelägen uppgift att återgå till rötterna i europasamarbetet.

Lars Adaktusson kommer vi att få höra mer om. Hans samhällsengagemang har inte upphört och det bär honom i väg in i framtiden.