Man dansar, sjunger, applåderar och viftar med den palestinska flaggan. Trehundra bilar körde i karavan genom Malmös gator utan demonstrationstillstånd och firade massakern på israeler. Hamaskrigarna hyllas som hjältar för sin insats och vilja att bli martyrer i kriget mot judarna. Terrorattackens verkliga ansikte med slakt av israeler, halshuggna bebisar, våldtagna kvinnor och gisslan, verkar inte beröra arrangörerna det minsta. För dem är massakern en stor framgång i kampen mot Israel.
Glädjande nog gick statsminister Ulf Kristersson och oppositionsledare Magdalena Andersson ut och fördömde de pro-palestinska demonstrationerna tillsammans med, i stort sett, alla de övriga partiledarna.
Flera judiska församlingar har nu uppmanat sina medlemmar att inte öppet bära Davidsstjärnan och kippa, för att inte utsätta sig själva för en risk. Föräldrar till barn i judiska familjer uppmanar sina barn till vaksamhet eftersom deras klasskamrater vet om att de är judar. Regeringen sammankallade representanter för judiska församlingar och organisationer för att höra hur de upplever situationen.
Hur kunde det bli så här i Sverige? Det finns troligtvis flera förklaringar till att den svenska antisemitismen fortfarande kan växa sig stark och agera fritt. En grund är den svenska rasismen, som i stort utgår från hudfärg. Där finns det ingen plats för vita judar. En annan sida är den allt för tillåtande och slappa hållningen till religiösa, islamistiska grupperingar som öppet föraktar det judiska folket. Sverige har inte med kraft satt ner foten mot den typen av rasism.
2019 presenterade EU en undersökning om judiska medborgares upplevelser av antisemitism. 82% av de svenska judarna hävdade att det var ett stort eller mycket stort problem.
Den största ökningen av upplevd antisemitism har skett på internet och sociala medier, både i Sverige och i övriga länder. Nästan hälften, 46% är mycket eller ganska oroliga för att familjemedlemmar eller en närstående person ska utsättas för verbala förolämpningar, trakasserier eller fysiska angrepp.
För några år sedan dömdes tre män för att ha kastat ett brinnande föremål mot synagogan i Göteborg. Tingsrätten konstaterade att det fanns ett hatmotiv och dömde en av männen med rötter i palestinska områden till fängelse och utvisning. Domen ändrades i Hovrätten med motivationen att mannens mänskliga rättigheter inte kunde garanteras vid en utvisning och att Israel kunde utnyttja situationen i sina intressen. Därmed bidrog Hovrätten till att öppna upp för fler hatbrott mot judar, eftersom förövarna ändå inte, med hänvisning till mänskliga rättigheter, riskerade ett strängt straff.
Vart är Sverige på väg? I samma Malmö där 300 bilar körde i kortege för att fira Hamas seger, har imamer beskrivit judar som ”grisars och apors avkomma”. På Karlstads moskés hemsida kunde man för något år sedan läsa att en muslims död motsvarar en miljon judars död. Den muslimska föreningen på en plats i Sverige menade att judar styr världen och agerar värre än Hitler. Ändå fick man delta i en antirasistisk festival. Detta är bara några exempel. Men i Sverige är det fortsatt tillåtet för dessa rasistiska och antisionistiska rörelser att fortsätta sitt arbete.
Vid förintelsens minnesdag lovar våra makthavare, opinionsbildare och politiker högt och tydligt: ”Detta får aldrig hända igen.” Var är de nu, när Hamas massaker öppet firas som en framgång på Sveriges gator?
