Det är märkligt att kika ut på världen från vår redaktion och inse att den största kampen inte står mellan rätt och fel, utan mellan det synliga och det osynliggjorda. För så ser världen omkring ut just nu: inte uttalat fientlig, men försiktigt avvisande. Som om kristen tro trivs bäst i kulisserna, där den kan viska utan att höras.
Har vår samtid utvecklat artig kristofobi? Skamfyllda teologer och ideologer liksom profant trimmade journalister – somliga trospoliser – skrämmer fram tystnad. Plattform efter plattform väljer bort sådant som luktar bön, omvändelse, Jesus, synd eller nåd. Och medan mediernas åsiktsradar vibrerar för islamofobi – vilket den ska – stannar den helt när kyrkor eldas upp, när troende hånas eller när kristna invandrare berättar att de flytt från och för sina åsikters skull. Här möts de av helyllesvenska axelryckningar.

Vi har hört ensamheten i deras röster. Den påminner om den judiska ensamhet som nu normaliserats i Sverige och som är lika oundviklig som svenska politikers indignation. De som säger att alla ska värnas, men inte ens antyder att vissa står ensammare än andra.
Mitt i allt detta försöker vi kristna orientera oss i ett land som öppnar sina dörrar men stänger sina öron. Vi välkomnar invandrare, men bara så länge de lämnar sin värdekonservativa tro bakom sig. Det är märkligt hur snabbt ett land kan bli vulgärt och nationalistiskt utan att märka det; hur ett varmt mottagande kan bli invandrarfientligt när innebörden av deras tro och tradition inte längre tolereras.

Men vad som bekymrar mig lika mycket är vår egen tystnad. Den kristna. Vi som borde vara ivriga att protestera mot antisemitism, mot kristofobi, mot hånet mot troende – vi står ofta bortvända som om verkligheten är okänd och reserverad för andra. Ibland ser jag en försiktighet som verkar vara bekväm: rädsla att säga fel, tycka fel, sticka ut i en kultur som gärna hyllar tron som kulturarv men misstror den som övertygelse. Så stavas främlingsfientlighet – jag tror inget annat.
Tystnaden gröper ur oss. Den suddar ut konturerna tills tron knappt känns igen. Vi riskerar att frivilligt splittra oss till oigenkännlighet och den tro som borde vara en levande förebild applåderas nu av profana medieapostlar. Dags att våga tanken – har vi själva gjort vår tro lätt att ignorera?
Och om tron inte märks – hur ska den då nå fram? Hur ska den förvandlas till hopp för dem som söker? Hur ska den ens anas?

Kanske är det därför jag tackat ja till att leda Inblick. För att jag tror att Ordet bär på en stor kraft och de nästan bortglömda vittnena behöver mer utrymme.

Detta kanske är en stunds Inblick.