Livet är begränsat. En kort stund. Några få år. För andra endast minuter. Jag såg upp mot himlen, tom på ord. Vad säger man till människor som står inför detta oåterkalleliga faktum att den de älskade så högt inte finns mer? Det de hoppades på och drömde om tog slut vid en grav. Varje litet ord faller platt i tomrummet efter den saknade.
Det hjälper inte med klichéer. Det går inte fort att ta sig igenom vissa saker i livet. De som hävdar det blir snart genomskådade. Sorgen är inte kort. För de flesta av oss är det viktigt att hålla minnet levande. Kriser av olika slag måste få ta den tid det tar. Vem orkar höra hurtfriska svar och lättköpta lösningar? Till slut blir det mera som buller och bång än något som kan bidra till läkedom och framtidshopp.
När livet är som bäst, säger Predikaren i Bibeln, är det möda och arbete. Det är något vist i det. Det är mödosamt att ta sig vidare när livet har rasat, och det krävs ibland hårt arbete att ta nästa steg. Vi kommer alla att möta dagar då någon dör.

I dagens Inblick kommer du att få möta människor som på olika sätt har upplevt förlusten av att någon de älskade högt inte är här mera. Det är berättelser som berör och förmedlar hopp.
Sorg är ett arbete och det kan vara ansträngande att inse förlusten av en älskad, samt hitta styrkan att ta sig vidare.
Sorg är ett vemodigt ord som samtidigt rymmer det finaste i en människa. Sorg är reaktioner som uppstår vid en förlust.
Sorgen ser olika ut för olika personer och så måste det få vara. Vi sörjer utifrån vår relation till den som har lämnat oss. Sorg kan även upplevas som en stöld. Det mest dyrbara vi hade stals ifrån oss.

Gång på gång har jag sett det vackra i människor som ser andras lidanden. Något djupt medmänskligt väcks till liv, samtidigt som en stark känsla av hjälplöshet växer fram.
Poeten Bo Setterlind har satt ord på något av det vackraste som kan sägas om en människa som har lämnat oss:
”Säg inte att ingenting blir kvar av den vackraste fjärilen livet gav. Säg inte att vingarnas färg bleknar bort och försvinner i vinden som stoft, som stoft. Om fjärilens kropp måste gömmas i grav, är ändå den svindlande flykten kvar!”

En kvinna berättade att hennes man sa, strax innan han dog: ”Se på sorgen som ett rum dit du kan gå, när du behöver det. Du behöver inte stanna där, men gå in när du känner behov för det och ha inte dåligt samvete när du går ut.”
En mamma som förlorade sin dotter sa: ”Det finns stunder då sorgen väller över mig som en flodvåg, men för varje gång vågen drar sig tillbaka, upplever jag befrielse och läkedom”.

Jag tror att Gud är oss som närmast, när vi lider och är i nöd. I tystnaden, ångesten och den bottenlösa sorgen finns han där. Likt en förälder vid sitt sjuka barns bädd. Omhändertagande och ömmande. Utan ord förnimmer vi hans närvaro.
Den norske sångaren och poeten Bjørn Eidsvåg har satt ord på det många av oss ser men inte kan uttrycka:
”Jag ser att du är trött, men jag kan inte gå alla stegen för dig. Du måste gå dem själv, men jag vill gå tillsammans med dig. Jag ser att du har det svårt, men jag kan inte gråta alla tårarna för dig. Du måste gråta dem själv, men jag vill gråta med dig. Jag ser att du vill ge upp, men jag kan inte leva livet för dig. Du måste leva det själv, men jag vill leva med dig. Jag ser att du är rädd, men jag kan inte gå i döden för dig. Du måste smaka den själv, men jag gör död till liv för dig. Jag har gjort död till liv för dig.” (Fri översättning till svenska)