Tidigt lärde jag mig att inte dela in mitt liv i zoner. Jag är en kristen, som genom mitt liv vill tjäna Gud och vara en och densamma om jag är offentlig eller hemma i mitt hem.

Gud blev en naturlig del av vardagen. Att ta tid med honom i bibelläsning och bön blev lika naturligt som att städa och handla. Det gjorde att jag sällan upplevde pressen att ”nu måste jag förbereda mig”. Jag har levt mitt liv och tagit in Jesus i allt. Han är det mest naturliga i min vardag. Tio år av mitt liv har varit söndagar. Den dagen, då Guds församling på jorden brukar fira gudstjänst har haft högprioritering i mitt liv. Inte minst mina ”lediga” söndagar, då jag får ta emot för min egen del genom att lyssna på andra.

Sommaren 2011 var jag med om en svår olycka, som i sin tur ledde till att jag fick avboka alla möten och konferenser för lång tid framåt. En välmenande broder ringde med följande ”uppmuntrande” ord: ”Nu är nog din tjänst över. Du vet att när man inte längre syns bland mötesannonserna blir man snart bortglömd.”
Säkert välmenande ord, men timingen var inte den bästa. Under de följande dagarna kunde jag inte släppa orden. Det hade tystnat runt mig. Inga telefonsamtal, mail eller sms med förfrågningar om mötesmedverkan. Tyst.

Det var i den tystnaden det uppstod en påträngande fråga: ”Rigmor, om du aldrig mer fick en kallelse, om du aldrig mer skulle stå på plattformarna eller synas i tv-rutan, skulle du tjäna mig ändå?” Jag anade Guds röst och att han försökte få min uppmärksamhet. Det blev dagar och veckor av uppgörande med mig själv. Vad är en tjänst? Vad är en kallelse? Vad är en tro?

Själv hade jag alltid undervisat om att kallelsen bekräftar det Gud har bestämt. Om Gud hade bestämt att jag skulle undervisa i hans Ord och träna människor i att bli lärjungar, då kunde väl inte det upphöra även om jag i framtiden skulle få göra det mer i ”det fördolda”? Människor som behöver Jesus kommer alltid att finnas. Jag insåg att kallelsen Gud gav mig kommer att finnas kvar tills den dagen jag drar härifrån.

Eftersom veckorna gick och Jesus och jag spenderade mycket tid tillsammans upplevde jag klart och tydligt: Förväxla aldrig kallelsen med en synlig tjänst.
Jag bestämde mig för att avvisa all form av avundsjuka på dem som syns på estraderna. Jag började be för dem istället. Jag bestämde mig för att glädjas åt andras begåvningar. Jag vägrade bli avundsjuk på andras framgångar och skicklighet.
Det skulle föra mig in i bitterhetens fälla och den fällan är inte behaglig, varken för Gud eller människor. Inte för dig själv heller.

Jag tror att alla vi ”åldrande” estradmänniskor i god tid måste börja planera för hur det blir den dagen ingen frågar efter oss längre. Att tjäna Gud handlar om en tro som bär oss igenom alla livets faser. Vi kommer alltid att behöva varandra, både för att växa och att mogna. Guds kallelse över våra liv tar inte slut med den offentliga tjänsten.

Några handfasta, beprövade råd till dig som har en eller annan form av tjänst i kyrkan:

1. Säg inte ”det var bättre förr”! Det är omöjligt att det är av vishet du säger så. 2. Se inte andras framgångar som ett hot mot dig själv. 3. Bli medveten om ifall det finns avundsjuka och bitterhet inom dig och gör något åt det, i tid. 4. Mota fruktan och rädsla för att misslyckas med alla dina krafter. Du växer genom prövningar. Gud överger dig aldrig. 5. Lev i tacksamhet. 6. Bestäm dig för att inte ge dräpande kommentarer till unga människor, som just nu prövar sina gåvor. Öppna dig för Guds gränslösa kärlek. 7. Tänk dig en äldre, lovprisande, uppmuntrande generation, utan en vass tunga. 8. Gläd dig över de ungas framgångar även om det leder till förändringar som du inte känner igen dig i.